En ny generation tar över medan en era går i graven.
Av: Henrik Ekersund
Så här i adventstider kan det vara läge att blicka tillbaka på året som har gått och summera de mest bestående intrycken. Vi ska börja med att kika lite extra på den professionella herrtennisen och året på ATP-touren.
Det har varit ett på många sätt händelserikt år. En era går mot sitt slut i och med att Rafael Nadal i samband med Davis Cup-slutspelet valde att sätta punkt för sin långa och exceptionellt framgångsrika karriär. Detsamma gjorde Andy Murray i samband med de olympiska spelen i Paris. I och med detta blir således Novak Djokovic nu ensam kvar av de fyra stora som under ett par decennier har dominerat herrtennisen. Med sina 23 Grand Slam-titlar och med årets OS-guld som krona på verket är det svårt att säga något annat än att han är världens främsta tennisspelare genom tiderna.
Den nya generationen med Carlos Alcaraz och Jannik Sinner i spetsen fortsätter att imponera och tar tennisspelet till nya höjder. Den sistnämnda avslutade året på ett fantastiskt sätt genom att ta hem ATP Finals utan setförlust och veckan efter, för andra året i rad, vinna Davis Cup med det italienska herrlandslaget.
Det blev också Alcaraz och Sinner som lade beslag på årets Grand Slam-titlar då de tog två vardera. Sinner hade över lag ett jämnare och mer framgångsrikt år med åtta ATP-titlar och en vinstprocent på hela 93 procent. Under året vann han 73 av sina 79 singelmatcher, vilket starkt bidrog till att han avslutar året som överlägsen etta.
Att Italien, med Sinner i spetsen, har haft en otrolig utveckling de senaste åren har kanske inte undgått någon. Men tittar vi på vilka fler länder som i stor utsträckning producerar toppspelare har det hänt ett par intressanta saker. När jag för snart 20 år sedan gjorde en kartläggning åt Svenska Tennisförbundet om vilka länder som hade bra spelarutvecklingsprogram kom jag fram till att Spanien, Frankrike, Ryssland och länderna nere på Balkanhalvön utmärkte sig genom att kontinuerligt få fram spelare i världsklass och att de alltid hade flera spelare som var rankade bland de hundra bästa. Så är det fortfarande. Frankrike har exempelvis hela tio spelare rankade bland de 100 bästa herrspelarna.
Men vad som har hänt sedan dess är dels att våra nordiska grannländer har fått fram herrspelare i den absoluta världstoppen, men också att gamla stormakter i tennissammanhang har tagit tillbaka förlorad mark. Jag tänker då framför allt på USA, Australien och Tyskland som, likt Sverige, under en tid hade en väldigt negativ trend med allt färre herrspelare som kunde hävda sig i den internationella konkurrensen. Alla tre nationerna är nu tillbaka. USA och Australien har så här vid årets slut, precis som Italien, nio topp 100-spelare vardera och Tyskland har med sina fem topp 100-spelare kommit upp i nivå med Ryssland och Spanien.
Vad är då förklaringen till att Sverige, likt exemplen ovan, inte har kunnat återta sin position som en ledande tennisnation? Ja, det får nästan bli en artikel i sig, men vad som kan sägas om de länder som över tid lyckas väl är att de har en hög generell tennisnivå och en hög andel tävlingsspelare i landet. De har system som tar fram stora kullar med bra tävlingsspelare och ur denna stora massa utkristalliserar sig så småningom världsspelare. Länder som tidigt jobbar med selektion kan också lyckas men har svårare att över tid befästa sin position.
Tittar vi på vad som utmärker den nya generationen herrspelare kan vi se att de i regel spelar en offensiv tennis i högt tempo. De har också en bred slagrepertoar och förmågan att lösa situationer som uppstår på många olika sätt. Detta exemplifieras av Alcaraz imponerande prestation i att vinna både Franska Öppna och Wimbledon.
Vi kan också se att den nya generationen i regel är väldigt atletiska och allsidigt tränade, vilket Alcaraz och Sinner personifierar men också Holger Rune som Casper Ruud är goda exempel på. Ska jag välja ut några saker som utmärker sig hos den nya spelargenerationen och som jag också skulle vilja uppmuntra spelare och tränare att prioritera så är det att utveckla ett bra rörelsemönster på banan, utvecklingen av rackethastighet och förmågan att med många olika slagvarianter kunna lösa alla de situationer som uppkommer under en match.
Sen ser jag också en tydlig skillnad i hur dagens toppspelare tränar i jämförelse med tidigare generationer. Det läggs mer tid och fokus på att utveckla styrkor, att skapa press och övertag och träningen sker i regel med högre intensitet än tidigare. Även fysträningen har utvecklats mycket och här skulle jag säga att Novak Djokovic är en person som har varit en föregångare. Det syns tydligt att hans träningsmetoder har inspirerat spelare som Sinner, Rune med flera att utveckla en kombination av styrka, snabbhet, rörlighet och koordination som bidrar till att de kan göra fantastiska idrottsprestationer ute på tennisbanan.
Vad händer nu under 2025? Blir det sista året för Djokovic, kommer Sinner befästa sin position som världsetta och hur kommer världsettan på juniorsidan, norrmannen Nicolai Budkov Kjaer, klara övergången till ATP-touren? Kort sagt, även 2025 kommer att bli ett spännande tennisår.
