KRÖNIKA. Vi har multi-skills, vi har cardio-tennis, vi har padel – allt för att få folk att plocka upp racketen. Nu är det nog dags att inviga tennis för ”skärmbarn”, XXI hoppfulla vars första ”dejt” med spelkonceptet inte förekommer på en lekplats, utan i en virtuell värld.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Namn: Natasha Bykanova-Yudanov
- Tennisbakgrund: 30 år av tränar- och journalisterfarenhet
- Dessutom: 30 Grand Slams som ackrediterad journalist
- Intresse: Spelarutveckling
Till sin tennislektion kom 9-åriga Charlie barfota. I november. I ena handen höll han en smörgås, den andra släpade en ryggsäck med en racket. Sneakers var redan halvvägs ur väskan. Hans kompisar – Leonia med svår ADHD och Oscar med Asperger dök inte upp. Det händer inte ofta. Inte mer än en gång per termin. Ensam med tränaren blir nioårige Charlie uttråkad och mer distraherad än vanligt.
Om Charlie älskade tennis gjorde han det på sitt eget speciella sätt. Att jaga gula bollar var inte hans kopp te, inte heller var han förtjust i tävlingsmoment – hans glädje låg någon annanstans. Han tillbringade sin tennistimme ”socializing” och för att prova sin kreativitet på bollar och racketar. Hans idéer hade liten koppling till sporten vi försökte lära oss – att omvandla tennis till brännboll: en slår bollen och resten springer – var en av dem. Så länge hans klasskamrater eller läraren uppmärksammade hans kreativa insatser var Charlie på något sätt hanterbar.
Sådana barn utmanar tränaren, eftersom det inte finns ett minsta intresse till själva spelet. Charlie kunde lika gärna ha hållit på med curling, träsnideri eller gått i skolkör. Var som helst egentligen, så länge han hade en chans att bidra till processen. Allt annat: målmedveten fysisk träning, bollens magiska ”feel” på strängarna eller önskan att vinna en match var omedveten om honom. Om Charlie såg någon prestera bättre på banan, minskade han sin ansträngning till stillastående eller halkade in i rent sabotage.
Med ett motiverat eller disciplinerat barn ser lektionen helt annorlunda ut. ”Låt oss jobba på forehand!” skulle man säga och det räcker för att få i gång motorn. Det finns ett stort utbud av tennisövningar som är både utmanande och underhållande. Bara plocka upp någon.
Uppmaningen ”Let’s work a bit on forehand” fick Charlies ögon att glasera och hans ben att vackla. Om man föreslår en övning, då hade han fått varje rörelse att se annorlunda ut än den föregående.
Således att lära Charlie på samma sätt som tennisintresserade barn skulle vara ett rent fiasko. Trots allt det, lektionen måste genomföras – med nytta för honom och med minimal förlust av nervceller för mig. I vår förra tête-à-tête blev vi räddade av min whiteboard. En dryg tredjedel av lektionen gick åt till att rita. En catchy historia skapades vid sidan av – hur en pojke hoppade på en flygande matta för att komma till en tennislektion.
Jag hade visserligen en whiteboard med den här gången också, men ville börja med något mer fysiskt utmanande.
– Pojkar i alla åldrar älskar att kasta bollar, – tänkte jag. – så vi börjar med ett bollkast.
Så vi kastade. Från servicelinjen och över nätet. En ganska genomförbar uppgift för en 9-årig kille. Jag satte några koner på andra sidan nätet för att piffa upp det lite. Avståndet till målet var inte mer än åtta meter.
– Om du träffar konen, får du 100 bonuspoäng! – kom ett förslag utan några förväntningar.
Och där blev jag överraskad. För första gången på ett halvår av gruppträning lyste pojkens ögon upp. Han drog bollkorgen närmare på ett affärsmässigt sätt, sneglade mot målet, sträckte axeln bakåt och kastade den första bollen mot kottarna. Han fick målet en gång – 100 poäng och hoppade av glädje – jag hade aldrig sett honom så upprymd och fokuserad. I gruppmiljön flyttade hans uppmärksamhet alltid till kompisar och till umgänge.
”Intressant”, – tänkte jag för mig själv, ”det finns alltså känslor. Även utan ett leende”.
Inga fler mål träffades, men Charlie var redo för nya utmaningar. Sådan iver förtjänade belöning:
– Om du samlar 1000 poäng då köper jag glass till dig!
Erbjudandet gjordes utan eftertanke och på fläcken tyckte jag synd om pojken – det fanns ingen chans i världen att Charlie kunde göra ens en tredjedel av det. Det fanns inte tillräckligt med koordination eller bollkontroll – med eller utan racket. Jag tittade över för att se om han var upprörd över den enorma uppgiften – men inte ett dugg! Den lilla killen var redo att erövra sitt Mont Blanc, som en kulle. För Charlie var ingenting omöjligt.
”Så jag måste skaffa ytterligare 900,” – svarade han tyst som under andetag.
Det var beundrande hur affärsmässigt den nioåriga pojken tog sig an uppgiften.
”Om vi får 1000 eller inte spelar egentligen ingen roll, men vi har väckt motivationen,” – förundrade jag mig. – ”Låt oss nu se hur länge den här entusiasmen skulle sträcka”. Jag hade min whiteboard med mig i alla fall som plan B.
Gränslösa 45 minuter sträckte ut sig framför oss att slå ihjäl. ”One-on-one” med någon som aldrig visste varför han kommer till klubben med ett racket varje torsdag. Bara den här gången blev det annorlunda; en mirakulös förändring utspelade sig framför oss. Charlies 1000 poäng lyste framåt som en ledstjärna. Vid nio års ålder verkar hundra redan vara en imponerande siffra, tusen skulle vara helt från en annat planet. Men inte för Charlie – han satte somedelbart igång – inget gnäll eller pruta för att sänka målet.
Är det inte på det sättet som datorspel fungerar, tänkte jag, man samlar sina bonuspoäng genom att utföra olika uppgifter tills det blir tillräckligt för att ta sig till nästa nivå? Om det är vad han gillar kan vi försöka nå tennismål genom datorspelsmetoder.
Nästa uppgift fick Charlie studsa bollen med vänsterhanden framför sig och slå den med forehand. Det tog hela korgen, 60 bollar, att träffa konerna en gång. Lite för långt, tänkte jag och gjorde målet lite större: staplade ihop alla koner. Det hjälpte inte mycket. Utmattad av ärliga ansträngningar rusade Charlie till andra sidan nätet för att ordna om målen på sitt sätt.
– Vänta tills vi har tio bollar kvar i hinken, sedan kan du lägga om dem som du vill. – Jag blandade mig i.
Han gick med på det utan ett gnisslande. Hans upptäckta mottaglighet var fantastisk. Charlie slet och svettades i ytterligare fem minuter, men utan resultat.
Våra tête-à-tête-övningar såg nu ut så här: Charlie skulle placera konerna i en viss ordning, återvända till startpositionen, slå några forehands, missa och rusa för att ordna om målen igen. Det var inte ens försök att föra dem närmare nätet. Han var en rättvis spelare, Casper Ruud eller Stefan Edberg på sitt sätt. Vid något tillfälle krattade han ihop alla fem kottarna och gjorde en vacker pyramid. Inga poäng. Men ingen förtvivlan i sikte – hans motor var i full gång, hans engagemang – orubbligt.
”Jag behöver ytterligare 800 poäng,” uppmanade Charlie sig själv, som ett mantra. Bara en halv lektion hade gått, och redan hade han slagit fler bollar över nätet än vad han gjorde under hela sex månaders gruppträning. En frånvarande tennisnybörjare förvandlades till en outtröttlig tennisrobot.
Det var dags att lämna konerna och byta uppgift. Han har gjort sitt bästa.
”Låt oss prova väggen”, sa jag.
Charlie plockade upp sin racket och travade mot väggen. I själva verket sprang han till det. Pojkens vattenflaska låg på bänken, bortglömd i den alltför konsumerande passionen för de ”magiska 1000”.
– Ser du målet på väggen? – Jag frågade honom – om du slår den tre gånger i rad – får du 100 poäng.
His efforts paid off – he got the target three times in a row!
– Now I have five hundred. – the boy tracked his progress like a hawk.
På väggen fanns en målad kvadrat en meter gånger en meter. Jag visade honom startpositionen, cirka fyra meter från väggen, och önskade lycka till.
På det allra första försöket träffade Charlie målet två gånger i rad och gav mig en triumferande blick.
– Bra gjort, men vi kom överens om tre, och du träffade två.
Återigen, inga protester, inte en pip – killen bet i arbetet med ökad entusiasm. Jag gav honom några tekniska tips, de uppskattades. Fortfarande ingen framgång. Då sa jag uppriktigt till Charlie:
– Tre i rad är kanske lite för mycket, vi får nöja oss med två.
Han nickade uppskattande – vi har definitivt etablerat förtroende – och fortsatte att kämpa. Äntligen fick han sin välförtjänta träff.
”Jag har sjuhundra kvar,” – Charlie var snabb att räkna och frågade: ”Kan jag få 200 om jag träffar målet tre gånger i rad?”
Det var rimligt, pojken sa inte femhundra – han gav mig ett realistiskt tal.
– Deal!
Vi fick omedelbart succé.
– Nu har jag femhundra. – pojken följde sina framsteg som en hök.
– Jättebra, dags att höja ribban! – Jag svarade – Nästa uppgift kommer du och jag att spela över nätet. Tio gånger i rad utan misstag ger dig hela trehundra poäng.
– Räknas våra slag tillsammans eller bara mina? – frågade han mig, Charlie är en smart pojke och behövde klarhet.
– Tillsammans. Det betyder att du och jag måste slå fem slag var utan misstag.
Han nickade och gick tillbaka till jobbet helhjärtat. Slutligen fick vi bollen över nätet 10 gånger. Charlie stannade inte där utan fortsatte att springa och slå tills han fick 17! Vi fick astronomiska 17 skott över nätet, vilken pojke!
”Jag har redan åttahundra,” sa han fundersamt, ”jag behöver tvåhundra till.”
Fem minuter kvar på lektionen. Vad skulle bli hans sista uppgift? Jag tvekade lite.
”Jag kan slå väggmålet två gånger i rad,” föreslog Charlie och hoppade ivrigt mot väggen.
– Ingen chans att han når det på fem minuter, – sa jag till mig själv.
Jag blev besegrat igen. Charlie höll ut, hans nu svettiga hår fastnade i pannan och bister envishet brände i nötbruna ögon. Bollen hittade sitt mål mycket oftare än tidigare, men ändå inte på rad. Charlie i nuläget kunde slå hela sex gånger utan att missa, bara inte i rutan. Fyra minuter kvar på lektionen.
”Vi kommer inte hinna rita något”, kom en tanke från ingenstans.
– Natasha, det blev två gånger! Hundra poäng! – Charlie höjde rösten något.
Hans sista hundra poäng fick han direkt efter första. Återigen stannade han inte där utan fick ett tredje slag in i målet. Tre träffar i rad! Vilken passion!
– Nu har jag tusen. – fortfarande inget leende, – jag ska få en glass.
Barnet arbetade med en brutal koncentration, som inte kunde tändas av attraktiva bolluppgifter, matchspel, närvaro av sina kompisar eller uppmuntran från tränaren. Allt var irrelevant, för att pojkens hjärna var kalibrerad till något annat. ”Om vi inte svingar racketar för att lära oss spela tennis, varför då?” – Jag blev förbryllad. Och så kom jag ihåg den virtuella världen, dess virtuella poäng och nivåer. Det var uppgiften pojken kunde förstå.
Genom att ersätta tennisens skönhet med 1000 poäng fick jag mig en perfekt student – ingen besvikelse, ingen ilska, ingen ångest. Ren hängivenhet och hårt arbete – som Pete Sampras i Wimbledon. Charlie träffade zonen.
Med ny motivation fyllde vi på otroligt mycket arbete på en timme, mer än på sex månader av grupplektioner. Det skulle vara fel att hävda att vår gemensamma ”kreativitet” tände Charlies kärlek till bollar och racketar, men det hjälpte oss att njuta av var tennistimme.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
