KRÖNIKA. Om hur begreppen ”älskar” och ”kärlek” innebär olika saker.
Namn: Natasha Bykanova-Yudanov
- Tennisbakgrund: 30 år av tränar- och journalisterfarenhet
- Dessutom: 30 Grand Slams som ackrediterad journalist
- Intresse: Spelarutveckling
När pigga och trevliga tolvåriga Mathilda uttrycksfullt säger “Jag älskar tennis” är det lätt att inbilla sig hur tjejen svingar sitt racket dag och natt. Men verkligheten är lite annorlunda. Listan av saker som Mathilda “inte kunnat leva utan” är fascinerande lång och dessa saker tenderar hon att glömma bort, eller byta ut ganska så ofta.
Tjejens självutropade passion för tennis gör att hon tar spårvagnen till tennishallen två gånger i veckan – annars blir hon körd utav sin personliga chaufför, det vill säga mamma. På klubben delar Mathilda bana med bland andra sin kompis Lucy och en lättsam tennisinstruktör vid namn Niki.
Tennistimmen inleds med ett vänskapligt utbyte av det senaste skvallret. Den 10 minuter långa inbollningen som sker från servelinje till servelinje (“i smårutorna”) räcker knappast för att diskutera färdigt de mest spännande ämnena! När det är dags för tjejerna att ta steget bak till baslinjen slår de sedan bollen i sammanbiten tystnad, för ingen klarar av en trevlig konversation på 30 meters avstånd.
På banan bredvid spelar en kille som heter Daniel. När Daniel tyst ger ifrån sig sitt “Jag älskar tennis”, så vet jag att det betyder att pojken kan jaga och slå på den där gula bollen 24/7 utan mat och sömn. Daniel sover i Wimbledon-pyjamas och tittar på Holger Runes matcher non-stop. Mathilda å sin sida kollar på Beyoncé.
Ordet “älskar” eller begreppet “kärlek” innebär olika saker för olika människor. Som svar på frågan “Hur mycket älskar du tennis på en skala från 1 till 5”, så ger både Mathilda och Daniel fem poäng av fem möjliga, alltså max. Och det stämmer ju, för båda får precis det de behöver från tennisen: en får en bättre forehand som kanske vinner matcher, och den andra får tid med sina vänner och lite uppfriskande slag på bollen.
Tills ganska nyligen så gick människor in i en sport av väldigt okomplicerade anledningar. Det olympiska mottot “citius, altius, fortius” (“snabbare, högre, starkare”) riktar oss mot tävlan och mot självförbättring. Bli etta i ett lopp, bli bäst på isrinken eller på tennisbanan. Förra seklet när pokalerna börjar komma med en allt större prischeck fick tennisen en stor mängd supermotiverade föräldrar. De lyckades göra vinnare och mästare även av barn som inte var det minsta sugna på det själva (ni minns väl Andre Agassi?). Nu tar sporten ytterligande steg bort från elitism och mot masskonsumtion, på tennisbanorna börjar det dyka upp folk som varken har sprungit, hoppat eller kastat någon boll tidigare i sitt liv. De vill också spela tennis.
Skulle Mathilda vara lyckligare om hon tränade oftare, skvallrade mindre och som resultat av detta vann fler matcher (till sin tränares glädje)? Det är inte säkert. Hennes kärlek för tennisen har inga spår av självuppoffring, men det finns uppsidor ändå. Den tvingar Mathilda att lösgöra sig från alla skärmar och kasta sin annars stillasittande och späda kropp in i en hälsosam, pulshöjande rörelse. Och det i sig är inte så lite – om man pratar med Mathildas föräldrar är de redo att betala i guld att rädda henne från sociala medier. Det finns miljoner sådana föräldrar bland oss.
Nästa fundering blir: varför ska man ta barn utan minsta fallenhet för racket och boll och dra dem i öronen till tennisbanan? Det finns ju massa andra idrottsalternativ! Men tennisens oändliga slagvariation leder till utveckling av öga-handkoordination. Öga-handkoordination är en nutidens försvinnande förmåga. Högre automatisering och bortfall av till exempel ”handwriting” gör tennisen till en av få kvarvarande chanser att utveckla hjärnan på det sättet. Och vem vet, kan det vara dess huvudsyfte under de kommande åren?
Mångfalden av personligheter, förmågor och motivation hos tenniseleverna tvingar en tränare att hitta icke-triviala sätt att lösa samma gåta: hur skapar man ett sammanhållet intresse inom racket och boll för en så blandad grupp på en timmas lektion i veckan? Och hur kan vi sedan få barnen att fortsätta med sport och ha tennisen som ett slags livslångt “vaccin” mot stillasittande? Det här ändamålet är förmodligen ännu viktigare än att ta fram mästare, eftersom det kan förbättra livskvalitén för miljoner människor och inte bara de få hundratal som står där med en pokal och en prischeck.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
