KRÖNIKA. Magnus Ennerberg har tittat en del på OS den sista tiden och reflekterat över vad de mest framgångsrika atleterna har gemensamt.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Sommarolympiaden har varit på alla idrottsfantasters radar de senaste dagarna och det är verkligen ett fascinerande tillfälle att följa alla möjliga, och omöjliga sporter. För de som kan sin idrottshistoria så vet ni att de moderna olympiska spelens motto är ”Snabbare, Högre, Starkare” med det efterföljande valspråket ”I OS är det inte viktigast att vinna utan att delta, det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl”.
När man följer OS 2024 så är det tydligt att ”Snabbare, Högre, Starkare” fortfarande gäller, framförallt när Duplantis hoppar. Däremot så känns det som att valspråket som påstår att deltagande är viktigare än resultatet inte riktigt stämmer överens med vad som rapporteras kring tävlingarna, medaljer är det enda som gäller i media. Av de dryga 10.000 atleterna som deltar i OS är det dock bara något mer än 1000 som tar en medalj så bara 10% av alla som dedikerat i princip hela sina liv till en sport får med sig en efterlängtad medalj.
Jag brukar roa mig med att kolla intervjuer eller läsa artiklar om framgångsrika idrottare och en sak jag ofta noterar är att det finns en nyckelfras som dyker upp märkbart ofta:
– Jag älskar att tävla.
Mondo Duplantis, Lebron James och Novak Djokovic har alla varit tydliga i sina OS-intervjuer att de älskar att tävla. De säger inte ”jag älskar att vinna” även om känslan man har när man tittar på dem är att vinnandet är en ganska uppskattad biprodukt av tävlandet.
Jag minns en klassisk intervju med Nadal för många år sedan där han korrigerade en journalist som sa ”du älskar att vinna” med att säga att det är kampen han älskar, det är tävlandet han älskar.
Ibland får man bilden i svensk tennis att det enda som är viktigt är att vinna, tittar man på valfri tennisklubbs instagram-flöde kan man notera att barn med pokaler står för en klar majoritet av inläggen. Det är vinnandet som är viktigt. Även om spelare uppträder illa så är det inga problem så länge man kan lägga upp en pokalbild vid tävlingens slut. Lyssnar man på föräldrar diskutera rating, UTR och lottningar inför tävlingar är det tydligt. Det är resultaten som är det viktiga.
ALLA spelare vill vinna, håller man på med idrott så vill man vinna, det är kul att vinna, den delen behöver sällan förstärkas. Problemet blir ju dock när miljön runt spelarna gör att juniorerna tror att en match bara handlar om att vinna vilket kan leda till att när en junior håller på att förlora en match ser man allt för ofta att kämparglöden avtar och de sista gamen i matchen bara rullar på utan någon vilja att ta kampen hela vägen.
”Jag kan ändå inte vinna så ingen idé…”
Det vore fördelaktigt om vi försöker skapa miljöer runt spelare där TÄVLANDET är en naturlig del av vardagen och där vinst och förlust blir en del i allt vi gör. Att förlora är en del av tävlandet. Om vi skulle anamma sista meningen i OS valspråk ”… det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl” skulle vi dels minska antalet fall med spelare som beter sig illa samt få spelare som blir bättre på tennis då de skulle kämpa sitt yttersta i alla lägen. Det skulle, komiskt nog, också leda till att spelarna över tid troligtvis vinner mer matcher, och det är ju det som räknas, eller?
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN
