2 april, 2024

Fotboll eller tennis – Maickols val blev Valles lycka

Redaktion

Chile byttes mot Sverige. En lovande fotbollskarriär byttes mot tennis. Den ena arbetsplatsen har bytts mot den andra, men vänskapen till sin närmsta kollega består. Den kommer inte bytas ut.

Av: Linus Eriksson

När Maickol Cornejo var tio år bestämde sig hans föräldrar för att flytta till Sverige. Maickol, född 1993 i Chile, hade mycket kompisar i Santiago och var populär i skolan. Att flytta till ett annat, främmande land var inte hans beslut, men någon nervositet kände han inte. Kanske förstod han inte vad en flytt till en annan del av världen verkligen skulle innebära. Han var trots allt bara tio år.

Varför det blev just Sverige var inte en slump. Familjen hade släktingar i Sverige sedan 80-talet och Maickols pappa Marco hade rest fram och tillbaka mellan Chile och Sverige i många år. Om man inte kommer från en rik släkt finns det begränsningar i det chilenska samhället och strukturerna. Förhoppningen nu var att få ett bättre liv i Sverige. Ett av få sätt att ta sig ur fattigdomen i Santiago var genom sport, och då framförallt genom fotboll. Studier är dyrt och de som blir bäst i fotboll kommer inte sällan från de fattigaste områdena.

I släkten Cornejo fanns det duktiga fotbollsspelare sedan tidigare med landskamper på meritlistorna, så att Maickol började spela fotboll före han kunde gå var inte oväntat. Han var besatt av bollar. Fotbollar, basketbollar, tennisbollar. Allt handlade om bollar.

I Sverige fick Maickol se snö för första gången. Familjen hade bosatt sig i Rinkeby där man hade släktingar. Att Rinkeby är en förort med ett hårt rykte om sig var inget Maickol förstod då.

– Man bodde i orten men förstod inte att man bodde i orten. Det var kul att det fanns folk från olika länder där. Jag träffade folk från Grekland, Turkiet, Rumänien och massa andra platser som pratade alla möjliga språk. Det var ”wow” och häftigt att få möta nya kulturer.

Vad alla hade gemensamt var kärleken till fotbollen. Den blev Maickols väg in i gemenskapen.

Efter fyra månader började han skolan och fick först då en ordentlig chans att komma in i språket. På fotbollsplanen hade det globala fotbollsspråket gällt plus lite spanska som en del andra ungdomar pratade.

En dag var Maickol på fotbollsplanen i Kista tillsammans med sin pappa, som drillade honom. Pappa Marco ville att han skulle bli anfallare, som Ivan Zamorano och Marcelo Salas. Vid det här tillfället var Maickol långt framme i utvecklingen i och med att mängden fotboll han fått till sig under åren i Chile var mycket större än en vanlig svensk kille hade hunnit sparka boll. Dock var han kortväxt och tunn.

– Jag var runt 160cm lång och vägde 30 kg när jag kom till Sverige. Det var först här, när jag upptäckt kebabpizzorna, som jag började bygga på mig.

Den här dagen, på fotbollsplanen i Kista, sköt han och pappa straffsparkar. Kallhälls fotbollslag tränade bredvid och saknade en spelare, varpå Maickol fick frågan om han var sugen att hoppa in. Det var han. Några mål senare frågade tränarna om han inte ville börja spela med dem.

Maickol spelade ett år med Kallhäll före han blev upptäckt av Brommapojkarna under S:t Erikscupen. Han hann göra några träningar med BP innan det blev sommar och en ny sport fångade Maickols intresse.

– Jag upptäckte två asfaltstennisbanor som låg mellan Tensta och Rinkeby. Jag hade alltid tyckt det varit kul med racketsport, ända sedan jag bodde i Chile där jag och min bästa kompis spelade pingis och tittade på tennis.

För tennis var populärt även i Chile.

– Pappa älskade Marcelo Rios! Sedan kom Massu och Gonzalez i början av 2000-talet.

Beachtennis och spel mot en trävägg hemma utvecklade koordination och bollkontroll. På banorna mellan Tensta och Rinkeby började Maickol och pappa att spela. På loppisen vid Hötorget tjatade sig Maickol till två racketar för 300 kronor och därefter började dem spela timtals med varandra.

– När han kom hem från jobbet och frågade mamma var jag var så svarade hon att jag väntade på honom vid tennisbanorna. Så han slutade åka hem först utan började ta sig direkt till banorna efter jobbet.

Den självklara drömmen om att bli fotbollsproffs började så sakta förändras. På sommaren blev det 3-4 timmar tennis per dag. På banan bredvid spelade en annan far och son som pratade spanska och frågade en dag om inte Maickol ville komma och titta på grabbens träning i Solna Tennisklubb. Under den träningen var dem tre spelare på banan, så Maickol bjöds ner för att vara med. Valentin Manolescu minns det mycket väl.

– Det här var en torsdag klockan 16 på bana 2. Jag stod under läktaren och smygtittade och fick se en vänsterhänt kille som rullar upp bollen med bra spinn och använde sig av både vinklar och raka slag. Han rörde sig bra och dansade tennis. Det såg ut som han hade spelat i hur många år som helst!

Maickol själv minns inte så mycket av träningen.

– Det jag minns var att det var coolt med åtta tennisbanor och en kafeteria i samma hall. Det kändes som en dröm!

Manolescu var coach i Solna och tog in Maickol i tävlingsgruppen direkt.

– Det lyste i hans ögon och fanns en hunger i blicken.

Maickol sa upp fotbollen och ville satsa allt på tennisen. Då var han tolv år. Nu var det tennis som gällde.

Solna Tennisklubb hjälpte honom ekonomiskt och lät honom träna gratis och få hjälp med materialet. Efter varje träning stannade Maickol kvar och spelade extra. Han sprang in på banorna så fort han fick chansen. Den första tävlingen blev SALK Open.

– Jävlar, vilken anläggning! Mina släktingar var där och tittade. Det var en skitstor tävling och jag skakade som fan.

Det blev förlust, men han kände att om han fick chansen att spela om matchen igen skulle han ha vunnit. Nerverna spelade honom ett spratt och han blev spänd. När han vann sin första match gav det honom driv framåt och ögonblicket när han vann sin första tävling och pokal på hemmaplan i Solna var stort. Men han var också tuff mot sig själv vid motgångar.

– Efter vissa förluster blev jag hård mot mig själv. Jag hade stora förhoppningar. När jag åkt på ett gäng förluster började jag tveka på om jag hade det som krävdes.

Träningarna fortsatte som vanligt trots de alltmer tvivlande tankarna på sin förmåga. Till slut nådde det sitt klimax.

– Valle (Valentin Manolescu, Maickols tränare) ville ändra tekniken i min forehand. Min idol var Gonzalez och jag ville spela som honom och smälla med min forehand. Valle ville däremot att jag skulle spela mer som Nadal. Men jag ville inte vara som Nadal – jag ville spela som Gonza! Vi snackade om det, men jag ledsnade. Jag önskar att jag inte gjort det, för hade jag bara tagit mig igenom det och haft mer tålamod så vet man aldrig vad som hänt. tränarna tänkte mer långsiktigt medan jag tänkte kortsiktigt…

Tennisracken lades på hyllan och rördes inte på 4-5 års tid. Istället började han spela fotboll igen.

Comebacken skedde i Märsta IK. Herrlaget låg i division 3 och ungdomslaget i juniorallsvenskan. Det blev ett år i ungdomslaget innan Maickol blev senior. Där inledde han i B-laget som låg i division 6. De vann serien och gick upp till femman samtidigt som han tog studenten och valde att åka till Chile i ett halvår. Någonstans i vevan efter att Maickol kom hem igen ringde telefonen.

– Det var någon av dagarna 15:e eller 16:e juli och jag skulle börja jobba på Ekerö TK, berättar Valle. En tränare sa upp sig den 15:e, så jag ringde Maickol som jag inte hade sett på sju år. Han hade messat mig några gånger på slutet och skrivit att han började bli sugen på tennis igen och undrat om inte vi kunde spela någon gång.

– Så jag ringde honom, frågade vad han gör och fick svaret ”ingenting, jag har precis gått ut skolan”. ”Bra”, sa jag, ”då ska du och jag bli kollegor”.

Första veckan jobbade Maickol på timmar samtidigt som klubben jagade en heltidstränare. Från kontorsfönstret kunde Valle se hur Maickol, som helt ny tränare, styrde tävlingsgrupperna med en imponerande pondus. Där och då bestämde sig Valle för att ge Maickol heltidsanställningen och sluta leta tränare.

För att kunna fortsätta med fotbollssatsningen i division 3 var Maickol tvungen att spela sju gånger i veckan. Han funderade ett tag på om han skulle köra på fotbollen eller jobba heltid, men bestämde sig för att ge tennisyrket en chans.

Det tog dock några år innan han landat i att det var tränare han verkligen skulle bli. En stor anledning att det blev tränarspåret till slut hette, och heter, Valentin Manolescu.

– Vi kompletterar varandra bra, säger Maickol. Vi ser saker på liknande sätt. Vi har utländsk bakgrund båda två och vet hur det varit att komma hit och bo i ett främmande land. Vi kom till lite bortskämda Sverige och försöker båda få bort det från dagens ungdomar och få folk att kämpa lite mer.

Valle:

– Jag undrar hur länge jag är kvar i yrket om du försvinner. Det känns så naturlig att ha dig på banan bredvid och diskutera. Något jag uppskattar är att du säger vad du tycker oavsett om vi är överens eller inte. Jag själv hade som ung en otrolig respekt för Hannes Hederstedt som jag jobbade ihop med, vilket inte var positivt varken för honom eller mig.

Efter tre år på Ekerö tog Maickol en tur till Sigtuna TK i två år innan han återförenades med Valle i Järfälla under två år och nu i Sollentuna TK sedan slutet av 202. Där är båda verksamma idag.

Har du aldrig varit sugen på att flytta tillbaka till Chile?

– Kanske om dem ringt och jag fått ett riktigt spännande jobb. Det jag gillar med Chile och tennisen i Sydamerika är passionen. Som under DC-matcherna när arenan är full och det är en fantastisk stämning! Det är så nära fotbollen man kan komma – det gillar jag.

Åren i Sigtuna Tennisklubb var nyttiga för Maickol. Där han fick chansen att laborera själv och skapa sig en egen tro.

– De åren gjorde mig övertygad om att det jag och Valle gör idag, det är rätta vägen och den som jag tror på. Ser man på hur vi jobbade i Ekerö och vad vi gör idag så har vi en liknande grund men tagit in nya grejer i programmet. Jag och Valle har liknande filosofier och kravbild, men även utrymme för diskussioner. Vi är ett bra team.