I somras stod Elias Sundin på en tennisbana i Turin och spelade VM, med ett racket i vänsterhanden och en historia i bagaget som få känner till. Sollentunakillen har en nervskada efter en hjärntumör han opererades för innan han fyllde två. I dag är han en av Sveriges bästa stående paratennisspelare – och han vill att fler ska hitta kärleken till sporten han själv funnit.
Av: Linus Eriksson
Klockan är strax efter sex en tisdagskväll i augusti och Edsbergs tennishall är precis så levande som en tennishall ska vara en sommarkväll: en bana upplyst där en tränare står med enspelare som slår bollar i ett långsamt, meditativt tempo. De andra två banorna nedsläckta och tysta.
Elias Sundin, 17, kommer cyklande till hallen. Han ska träna klockan åtta utomhus, men just nu har han en dryg timme att avsätta, och han gör det med den energi som verkar vara hans signum – glad, rapp, redo att prata.
Vi möts innanför entrén, hälsar, går upp för trappan till klubbrummet. Efter några minuter dyker Valentin ”Valle” Manolescu upp, sportchef i Sollentuna TK och Elias tränare sedan några år, med kaffe i handen.
Det är här, i det lilla klubbrummet ovanför banorna, som historien om en av svensk paratennis mest lovande spelare tar sin form.
– Jag tränar så mycket det går, försöker komma hit sex gånger i veckan, ibland mer, säger Elias. Nu när jag börjar tävla mer ska jag försöka öka dosen ytterligare.
Valle nickar bredvid honom.
– Jag upplever att han har utnyttjat kortet att man får spela fritt när det är ledigt väldigt bra. Sena kvällar, och tidiga morgnar, när det finns lediga tider. Och flera klubbkompisar har börjat köra mer också, tack vare honom.
Det senaste halvåret har allt gått fort. Valle berättade om stående paratennis för Elias redan förra våren, men då satt Elias still – en benskada höll honom borta från allt utom stillasittande liv från januari till maj. När han väl kom tillbaka på banan var det med en ny hunger.
– Efter det tyckte jag tennis var extra roligt. Förra hösten längtade jag till träningarna på ett helt annat sätt än innan.
Första paratennistävlingen kom i februari i år. Sedan gick det undan: i Malmö tog han sig till final i dubbel tillsammans med Victor Bonn från Näsbyparks TK, och till semifinal i singel – där han förlorade mot just Bonn. Fyra månader senare stod han i Turin, redo för VM.
Inom stående paratennis finns ett klassifikationssystem med fyra grupper, beroende på vilken typ av funktionsnedsättning spelaren har. Elias tävlar i klass två, för spelare med nedsättning i en arm och ett ben.
– I VM var min klass 45–50 spelare. Rekordmånga, säger han.
Nervskadan sitter i höger arm och ben, resultatet av en hjärntumör stor som en klementin som opererades bort på Karolinska sjukhuset när Elias var mellan ett och två år gammal.
– Jag kan inte riktigt kontrollera armen och benet som jag vill. Speciellt handen. Foten hänger neråt, jag kan inte lyfta den själv.
Han pratar om det rakt, nästan lätt, utan dramatik – ungefär som han skulle beskriva vilket tekniskt tennisproblem som helst.
– Man blir tydligt vänster- eller högerhänt när man är runt ett och ett halvt år, så jag vet egentligen inte vad jag hade blivit annars. Nu är jag i alla fall vänsterhänt.
Valle fyller i, med tränarblicken på:
– Uppkastet i serven är väl det som sticker ut – han kastar upp bollen med racketen istället för handen.
Om själva sjukdomen finns inga egna minnesbilder kvar. Det mesta är sådant Elias fått berättat för sig i efterhand.
– Jag tänker inte så mycket på det. Fokuserar inte på otur att jag fick det. Mer att jag hade tur att jag lever. När jag var yngre kändes det nog mer som otur. Nu är det mer… ”tur att jag klarade mig.”
När folk frågar om foten eller handen svarar han ibland som det är, ibland hittar han på något enklare – att han stukat foten, till exempel. Men de som står honom nära vet hela historien.
– Mycket handlade om att lära sig saker på nytt. Knyta skorna och dra upp dragkedjor var riktigt svårt. Men nu går allt bra.
– Han har fått lära sig genom att testa olika saker, säger Valle. Det som inte funkar, funkar inte helt enkelt.
– Jag sa tidigt till Valle på banan att berätta allt för mig, så tar jag till mig det som funkar, fyller Elias i.
Elias är uppvuxen bara någon kilometer från hallen – föräldrarna köpte huset 2008, Elias föddes 2009, och han går gymnasiet alldeles i närheten. Tennisen kom in tidigt, via pappan.
– Pappa gillade tennis. Jag gick på bollskola här och kom in i det när jag var fem. Jag minns inte riktigt vad jag föll för, men jag gissar att det var gemenskapen i klubben. Att pappa tyckte det var kul. Att flera runtomkring en stöttade.
Han har provat det mesta genom åren – fotboll under lång tid, badminton under lång tid, ett och ett halvt år med fäktning – men tennisen har alltid funnits parallellt, och till slut vann den.
– Fotboll spelar jag med kompisar ibland, men tennis är mycket roligare tycker jag. Och det är också för att jag inte kan göra så mycket med högerfoten, ta emot passningar och sånt. I tennis kan jag göra allt.
Just den detaljen – att sporten inte begränsar honom utan tvärtom öppnar upp – är något han återkommer till. På planen tränar han med vanliga, icke-parautövande spelare, och håller jämna steg.
– Jag springer faktiskt väldigt bra. Armen spelar inte så stor roll, förutom på serven, så jag hänger med fint.
Något hände mellan Malmötävlingen i februari och VM i juni. I Malmö skakade han på handen mellan poängen, nervös inför varje boll. I Turin var det en annan spelare som klev in på banan.
– Det var tydligt, jag kände stor skillnad mellan de två tävlingarna. På VM spelade inte nerverna någon roll längre. Jag var säker på min sak, spelade som vanligt. Fast det finns fortfarande mycket kvar att lära på det mesta.
Han förlorade sin första match i huvudturneringen, hamnade i consolation-spelet, vann sig sedan igenom tre matcher till en final genom att ha fått möta spelare från bland annat Frankrike och Brasilien. I finalen ställdes han mot fjolårets världstrea, Tomas Leuschel från Tyskland, och förlorade. I dubbel, tillsammans med en partner han inte spelat så mycket ihop med tidigare, svenska Victor Bonn, blev det förlust i första matchen.
– Vi har mycket kvar att lära där, vi har inte spelat så mycket dubbel än.
Mannen som till slut vann hans singelklass gjorde intryck på ett sätt som säger något om nivån.
– Han kunde slå tusen slag i rad utan att missa. Bra toppspinn, bra marginaler åt alla håll. Han valde alltid rätt sorts slag.
Elias eget spel liknar, enligt Valle, en viss spansk vänsterhänt legend.
– Tung toppspinn, rivigt, ganska aggressivt. Inte helt olikt Nadal.
Det som ändå dröjer sig kvar längst efter VM är inte resultaten, utan stämningen runt omkring. Att träffa jämnåriga bollkallar som blev som kompisar. Att se någon med liknande funktionsnedsättning ranka sig som världsetta.
– Det är väldigt inspirerande. Fantastiskt arrangemang. Att åka utomlands och spela tennis är en dröm i sig.
– Det var fantastiskt att se vilken fair play det var mellan alla spelarna som var med, inflikar Valle.
– Ja, alla var jättesnälla, kramade om varandra innan match. Sen match – fair play, men match. Och efter matchbollen var alla jättebra vänner igen. Jättebra stämning.
Valle drar en parallell som säger något om vad som skiljer para-VM från annan tävlingstennis han sett.
– Åker man och kollar på den nationella juniortävlingen Corem i Båstad kan man nästan tro att spelarna ska förnedra varandra. De flesta sköter sig, men det är ändå för mycket ibland. På para-VM var skillnaden enorm. Jag fick en väldigt bra känsla där.
Samma dag som den här artikeln släpps börjar nästa tävling. Den går i Lahti, Finland och heter Gutmann Games – ett event uppkallat efter mannen som en gång grundade Paralympics, med tävlingar inom flera sporter för idrottare som siktar mot en framtida paralympisk plats. Just nu är det bara rullstolstennis som ingår, inte stående paratennis, men förbundet arbetar enligt Elias hårt för att ändra på det. Han missar första skoldagen för resan.
I Sverige finns SM både inomhus och utomhus, men få spelare gör det till en nationell tävling värd namnet – helt enkelt för att så få spelar stående paratennis här. SM inomhus går i november på SALK, och sedan handlar det om att pussla ihop skollov, ekonomi och skola.
– Jag skulle jättegärna åka på fler tävlingar om det gick ihop, men det kostar pengar och skolan måste hinnas med, säger Elias, som fyller 18 om sju månader.
När samtalet kommer till framtiden blir svaren korta men bestämda.
– Målet är att bli bäst i världen. Det vill man ändå bli. Vinna VM vore fantastiskt – det ska jag jobba för. Bli bättre och bättre för varje år.
Om livet efter tennisen är han mindre säker, och verkar inte oroa sig särskilt mycket över det heller.
– Det vet jag inte riktigt, jag har många år på mig. Får börja med att spela tennis så löser resten av sig. Klara skolan, spela tennis – sen löser det sig.
En förebild har han som han ser upp till: Aron Anderson, rullstolsburen klättrare och äventyrare.
– Oavsett vilket hinder man har kan man göra vad som helst.
Vid sidan av sitt eget spelande har Elias också börjat jobba som tränare med att träna barn, något han uppskattar minst lika mycket som han trodde han skulle.
– Jag tycker verkligen om det. Jag tror jag är bra med barn – det är kul att se dem bli bättre, och att de tycker det är roligt.
Om Elias är den som just nu syns mest är han långt ifrån ensam i Sollentuna TK. Klubben har i dag uppåt tjugo paraspelare, en siffra som vuxit i takt med att Elias hittat andra med liknande förutsättningar. Två av klubbens spelare ska till Special Olympics i september, och det finns fler i yngre åldrar på väg upp.
En stor del av tillväxten kommer från ett samarbete med grannskolan Rösjöskolan.
– De besöker oss, och vi besöker dem, säger Valle. Så vi har fått in en del spelare den vägen.
Han blir märkbart engagerad när han pratar om Elias utveckling, både som spelare och person.
– Jag tycker det är så fantastiskt givande och kul. Tiden går så snabbt när vi tränar. Hans sätt att utnyttja träningstiden maximalt – han är top of the line och utvecklas hela tiden. Och glädjen för sporten syns jämt.
Klockan börjar närma sig sju, kaffet är slut, och om någon timme väntar ännu ett träningspass, utomhus den här gången. Elias reser sig, lika full av energi som när han klev in genom entrén. På väg ut nämner han, nästan i förbifarten, det som kanske är den enklaste sammanfattningen av varför hans historia är värd att berätta:
Det finns fler därute som honom, som skulle kunna ha fantastiskt kul med tennis. De vet bara inte riktigt hur man hittar till tennishallen än.
– Att ha kul med sin idrott, oavsett vilken det är, det ska vara första prioriteringen. Om man ännu inte hittat sitt stora intresse så testa allt möjligt – till slut finner man vad man brinner för, man får bara vara lite ihärdig i sökandet.
Fotnot: Elias Sundin spelade i somras VM i stående paratennis i Turin tillsammans med landslagskamraterna Elof Zetterberg (Hässleholms TK) och Victor Bonn (Näsbyparks TK). Vill din klubb starta upp paratennisverksamhet är Sollentuna TK ett exempel på hur ett samarbete med en närliggande skola kan vara en bra ingång.
