”Rom byggdes inte på en dag” – inne i den sovande jättens nystart

Det finns klubbar i svensk tennis som bara behöver nämnas vid sina initialer för att man ska förstå vidden av dem. GLTK är en sådan. Grundad år 1900, en av landets allra äldsta idrottsföreningar, och under stora delar av 1990- och 2000-talet praktiskt taget synonym med svenskt SM-guld – sju titlar mellan 1991 och 2003, och en åttonde 2019. Fjorton inomhusbanor, egna utomhusanläggningar på Mossen och Majvallen, gym, restaurang och rehabklinik under samma tak i Delsjöområdet. På pappret finns knappt en klubb i landet med bättre förutsättningar.

Av: Linus Eriksson

Men de senaste åren har bilden av GLTK utåt sett handlat mer om anläggningens glans än om det som händer på banan. En storklubb som förvaltar sitt rykte snarare än bygger på det – i alla fall är det så det ofta har låtit i fikarummen runt om i landets tennisklubbar.

Nu har GLTK två relativt nya namn i förarsätet. Peter Nyborg, sportchef sedan hösten 2025, och Martin Stigh, klubbchef sedan i vintras. Två personer som just nu, ett halvår in i sitt samarbete, försöker svara på en och samma fråga: kan jätten vakna igen?

Att Peter Nyborg fick jobbet som sportchef är en historia med rötter långt bak i tiden. Han växte upp i Trollhättan men gick tennisvägen via just GLTK innan han som tonåring valde att hoppa över gymnasiet för en proffssatsning. Karriären tog honom hela vägen till 166:e plats i världen i singel, men det var i dubbel han gjorde sina bästa resultat: högst rankad 38 i världen, fem titlar på touren och tredje omgången i Grand Slam som bäst, bland annat i US Open. När spelarkarriären var över följde år som tränare i Mölndals TK och uppdrag för tennisförbunden i både Kuwait och Qatar, innan han för ett par år sedan klev in som sportchef i Partille Tennis – ett jobb han själv beskriver som en nystart i föreningslivet efter flera år borta från den svenska klubbvärlden. Hösten 2025 blev han sportchef på GLTK.

Martin Stigh kommer från motsatt håll rent geografiskt men med desto djupare erfarenhet av just klubbchefsrollen. Nio år som klubbchef i Påvelunds TBK, en klubb han själv var med och byggde upp från vad han kallar ”egentligen bara en breddklubb” till en förening som producerat spelare som stannat kvar långt in i gymnasieåldern och idag ses som en av landets mer framåtlutade föreningar. I mars i år klev Stigh in på GLTK, mitt i förberedelserna inför SM.

De två har alltså jobbat ihop i ett halvår när den här intervjun görs. Redan nu märks något som ska återkomma genom hela samtalet: hur ovanligt överens de säger sig vara.

– Vi har sagt det vid ett antal tillfällen att vi ser saker på samma sätt och har mycket samma åsikter, säger Peter Nyborg. Det jag tycker framförallt är roligt är att vi båda brinner mycket för den sportsliga utvecklingen. Att sportchefen har det är väl naturligt, men en klubbchef skulle kunna ha andra tankar om hur man ska driva klubben framåt. Där är vi mycket överens, och det är grunden till ett bra samarbete.

Martin Stigh nickar genom datorskärmen, från sitt eget rum någon annanstans i Göteborg – intervjun görs över Teams, alla tre uppkopplade var för sig.

– Det är klart en sportchef ska vara sportsligt intresserad, men även för mig själv är det sporten jag brinner för mest. Sen blir det andra saker också på mitt bord, så som hallen, anläggningen, arbetsbeskrivningar med mera. Jag tycker vi kompletterar varandra bra. Peter, du har enorm erfarenhet inom tennisen, ett år i Partille och nu ett år på GLTK, men ändå lite ny i den här specifika rollen. Jag tror att om ett år kommer det finnas ett tydligare årshjul, vilket vi jobbar på nu, och att vi inför nästa höststart kommer ha ett annat lugn.

Nyborg fyller själv i, lite självironiskt, hur omställningen sett ut för honom personligen:

– I Partille var jag sportchef, men i vardagen mer en klubbchef som stod på banan och fyllde på med papper på toaletterna.

Peter Nyborgs första mål när han klev in på GLTK var enkelt formulerat: ta tillbaka herrlaget till Elitserien, och se till att damlaget höll sig kvar i division 1. Han visste inte riktigt vad som väntade – ett år i Partille hade gett honom en känsla för klubbtennisen igen, men han hade ändå varit borta från föreningslivet en tid. Målet nåddes: herrlaget gick upp i fjol och spelar i Elitserien redan i december, medan damlaget befäst sin plats i division 1.

– Men sen längs vägen dyker det upp saker man inser att här måste vi ändra och få mer strukturerat och organiserat, säger han. Vi arrangerar mycket tävlingar, och ibland har det känts som att det enda vi gör är att arrangera massa tävlingar.

Just tävlingsarrangemangen har varit ett diskussionsämne internt, något Martin Stigh är snabb att erkänna.

– Du har fått ta mycket ansvar för tävlingarna, ja, och det är inte så lätt när du egentligen inte har arrangerat så mycket tävlingar tidigare. Det är mycket runtomkring med mail, sanktioner och så vidare. Jag upplevde när jag började i klubben i mars, inför SM, att det kanske inte funnits någon person förutom Ulf som haft något stort administrativt ansvar kring tävlingarna. Men det är något vi sagt att vi ska hitta lite avlastning för dig kring, på sikt. Det går mycket tid på det där.

Utöver tävlingsdjungeln pekar Nyborg på konkreta förändringar som redan gjorts: mer resurser till gymnasieträningarna, fler tränare in där för att höja nivån, och ett beslut att ta bort de utomhuspadelbanor som funnits vid sidan av anläggningen för att i stället ha två likadana tennisbanor. Ett beslut som annars brukar vara känsligt i en klubb med aktiv padelverksamhet, men som enligt Stigh gått obemärkt förbi.

– Jag har inte hört något speciellt, säger han. Den stora merparten av våra padelspelare anser att banorna utomhus håller för dålig kvalitet, och väljer ändå att spela inomhus. De fyra banorna inomhus finns ju kvar.

Men det som sticker ut mest i samtalet är vad båda beskriver som en organisatorisk arvedel från tidigare klubbchefen Ulf Börjesson – en person som, enligt Stigh och Nyborg, av godo skäl men med ett pris burit väldigt mycket i huvudet själv.

– Jag har nog känt det sen jag började, säger Martin Stigh, att Ulf hade mycket i huvudet.

– Ja, det har blivit tydligare ju längre jag varit här med, fyller Peter Nyborg i.

– Jag frågade mycket saker om personalen hade koll på saker, men det var inte alltid personalen som hade det – utan Ulf som hade koll på saker och ting. Kanske lite för mycket koll, det blev rätt mycket detaljer för honom, säger Stigh. Men det har vi börjat jobba med nu, att strukturera upp ansvarsområden. Vi har ökat resurserna med Philip Cassel och Erika Ohlsson, och det finns utrymme att öka med fler tjänster framöver – rent ekonomiskt hade det funkat – men nu gäller det att sätta organisationen till våren, och inför nästa höst kan det vara läge att utöka igen.

Fråga dem båda om GLTK:s största styrka, och svaret handlar om samma sak från två håll: anläggningen och historien.

– Att vi har många banor, det är en stor styrka, säger Martin Stigh. I Påvelund, och i många klubbar i Stockholm, går det inte att få in fler träningar. Att juniorer kan få spela extra gratis här vissa tider är en stor fördel. Det andra är att det finns en tradition och historik. I Påvelund var vi tvungna att bygga upp det, det var egentligen bara en breddklubb, vi behövde få folk att förstå det. På GLTK är det på ett annat sätt – historiskt sett är det ändå en elitklubb. Vi har haft lag i Elitserien och SM-guld på senare år, om än inte lika dominanta som när du spelade själv i klubben, Peter, förr.

Nyborg beskriver samma sak, fast med blicken på helheten:

– Tänker man på GLTK som helhet, även om det finns aktörer som är egna här, så har vi en komplett anläggning när det gäller träning. Alla tennisbanor, jättebra personal, bra sammanhållning. En helhet – IFK-kliniken för rehab, fystränare, gymmet med Nordic Wellness, en restaurang, stora ytor. Det är en anläggning där du kan få allt som har med träning att göra. Om man tänker en proffssatsning kan du sköta all din träning här.

Bristerna, när de kommer, formuleras nästan lika samstämt.

– Precis som den här intervjun handlar om, att det är en nystart – vi har inte den strukturen än som vi skulle behöva för att det här ska vara en fantastisk klubb med massor av möjligheter, säger Nyborg. Det finns en del ofärdiga saker och bollar i luften, både på anläggningens sida och på träningssidan. Vi har en tennisskola som nu ska lyfta och ha ett gott rykte, så vi får in nya underifrån. Vi vill ha en tennisbana till där padelbanorna ute stått still. Och sen har vi, inte ens i hela Göteborg, en ordentlig uteanläggning. Vi har Mossens utebanor, Martin tog in Lawnit så de blev okej och speldugliga, men det är en brist – alla elever ska in till stan för att bedriva grusträningen.

– Det är lite samma jag tycker, säger Martin Stigh. Vi behöver hitta det här årshjulet, veta när saker ska ut. Jag kände inte alla i klubben tidigare, men vi har bra personal, en del ganska nya i organisationen men många som är laddade och hungriga.

Det är när samtalet svänger mot framtiden som energin i rummet – om man får tro tonen i svaren – verkligen tar fart. Både Nyborg och Stigh talar om en och samma vision: att GLTK om tre–fyra år ska vara en fullskalig bas för spelare som kommer hem från college, en plats där man kan bedriva sin heltidsträning utan att behöva flytta.

– Vi har anläggningen och skulle klara av det, men det behövs någon resurs till, och vi har inte spelarna heller just nu – men framöver, säger Martin Stigh.

– Vi vill vara den hubben som tar hand om den typen av spelare, säger Peter Nyborg. Jag som kommer från den historiken tycker det är viktigt att vi kan vara den basen. Om man tar college som exempel så vill många spelare dit, det kan vara en väg framåt. Vi har bra spelare i Göteborg och kapaciteten med banor, så jag tycker vi ska ta det ansvaret.

Men ambitionen kommer med ett förbehåll som båda är noga med att understryka: det får inte bli GLTK:s eget race.

– Jag tror det gäller att vi samarbetar med andra klubbar för det här, säger Stigh. Även om vi vill lägga pengar på det tror jag det är viktigt att flera samarbetar, så det blir så bra som möjligt – och att man samarbetar med förbundet, både finansiellt och kompetensmässigt.

Nyborg tar det ett steg längre, och sätter in det historiska arvet i sammanhanget:

– Jag tycker det är en tillgång. Att GLTK skulle komma tillbaka till att vara en riktigt elitsatsande klubb med egna spelare, en bas för elitspelare och heltidsspelare – det var en stor anledning till att jag hoppade på det här jobbet. Allas vårt gemensamma intresse bör vara att få fram riktigt bra tennisspelare. Jag tror till och med Stefan Edberg sagt att det nog inte kommer vara som det var förr, men det vore kul att komma en bit på vägen. Det här är Sveriges ansvar och borde vara Sveriges vilja, inte bara en enskild klubbs eller persons.

Om trycket som följer med det arvet är betungande eller motiverande, verkar för Nyborg inte vara någon svår fråga:

– Press, jag vet inte, det är väl bra med press att man ska prestera. Och vi har viljan att göra det.

Samtalet landar naturligt i jämförelsen med Good to Great, akademin i Stockholm dit flera av västkustens bästa spelare sökt sig genom åren – från Nellie Taraba Wallberg till namn som Henrik Bladelius och Ludvig Hede.

– Jag har inte tänkt så definitivt om GTG, men definitivt att spelarna ska kunna stanna kvar i Göteborg, säger Peter Nyborg. Men det bygger på att det är bra i Göteborg. Good to Great är fantastiskt, tränarkompetensen och sparringen är fantastisk. Det är ofta det det mynnar ut i – var är den bästa sparringen? Och det har varit däruppe. Mig gör det ingenting om spelare åker upp om det är det bästa alternativet. Man får göra det man kan, men vi ska göra det så bra som möjligt här på GLTK. Vi hade ett bra samarbete i somras där spelare var hos oss och körde med Ullevi-spelare, vi var på Ullevi och körde, vi åkte gemensamt till Värnamo och regionen åkte runt.

Martin Stigh fyller i med ett resonemang om varför GTG:s modell fungerat så väl utan att bli en konkurrent till hemmaklubbarna:

– GTG tog tidigt beslutet att inte bilda en klubb och ha lag i Elitserien, så de fick ändå ett engagemang från hemmaklubben. Hade de haft en egen klubb kanske spelarna hade tvingats byta dit, och då hade hemmaklubben inte engagerat sig när de varit hemma någon vecka ibland. Jag tror det var ett smart beslut.

En återkommande spänning i svensk föreningstennis är den mellan bredd och elit: hur mycket resurser en stor medlemsklubb kan lägga på ett fåtal talanger utan att medlemmarna i övrigt känner sig bortprioriterade. Både Nyborg och Stigh avfärdar bestämt att det skulle vara en konflikt på GLTK.

– Jag vet att det finns plats för allihopa, säger Nyborg. Den känslan jag fått från medlemmarna är att alla är väldigt måna om att GLTK sportsligt ska vara en framstående klubb. Det ska vara en fin miljö, och man ska vara stolt över att det går bra sportsligt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi har ju 22 serielag, vi ser till helheten.

Stigh lägger dock till en nyans, en påminnelse om var gränsen faktiskt går om trycket på anläggningen skulle öka:

– Skulle det bli större tryck så småningom är det kanske inte damsektionen, deras onsdagskvällar, man ruckar på. De är en stor del i klubben.

Och när frågan ställs om det finns något medlemmarna kommer bli missnöjda med när förändringarna märks mer, är svaret ett rakt nej.

– Från styrelsen är det ett mål att få upp en sportslig satsning, men det är inget som påverkar banhyror eller liknande, säger Stigh. GLTK är billiga vad gäller banhyror jämfört med andra Göteborgsklubbar, och jämfört med Stockholm och Malmö med. Vi kanske höjer priserna, men det är inte för att vi ska satsa mer på elit.

Samma balansgång märks i frågan om konkurrensen med andra Göteborgsklubbar, framför allt Ullevi.

– På banan under till exempel Elitserien är vi konkurrenter, säger Stigh, men på somrarna tjänar ingen på att spelarna står själva på banan i sina egna klubbar. Där har regionen gjort en stor insats att samla dem. Historiskt har det varit så att klubbar är skyddande om sina egna spelare. Jag tror det gäller att ha en öppen dialog kring spelare som är intresserade av att byta klubb, så att inte saker görs i det mörka gentemot varandra. Jag vill att Sverige ska få fram bra tennisspelare, sen om de kommer från Stockholm, Göteborg, GLTK eller andra klubbar. Vi har mycket dialog med olika aktörer – vi satt för bara någon vecka sen med flera från Vallda och pratade om olika spelare.

Om damsidans framtida satsning är han rak:

– Vårt damlag är lite svagare, men på sikt kan det vara kul att få fler bra tjejer, så man om två år inte behöver höra att GLTK bara satsar på killar. Just nu har vi inte damspelare på den nivån, så då blir det satsning på herrar. Det klart vi kan köpa in tre damer och gå upp, men det är inte vår strategi.

Frågan om hur många av GLTK:s egna spelare som faktiskt tar sig hela vägen har blivit svårare att svara på ju färre klubbar som orkar hålla kvar sina talanger till gymnasieåldern, menar Martin Stigh.

– Jag tycker det har varit helt okej spelare som kommit fram från egna leden senaste åren, säger han. Sen behöver inte alla komma från GLTK, de kan börja i Mölndal, Pixbo, Särö. Brottkärr har fått fram många duktiga spelare. Men de klubbarna blir kanske lite för små när spelarna blir 14–15 år, och historiskt har de i alla år behövt söka sig vidare till GLTK, Ullevi eller nu Påvelund. Tyvärr är det färre klubbar som orkar hålla kvar dem hela vägen upp – Mölndal tog fram spelare hela vägen till gymnasieåldern, Markus Eriksson var kvar där länge, men jag upplever inte att alla klubbar har intresset längre.

Peter Nyborg pekar på siffror som en form av bevis på att kurvan i alla fall pekar rätt håll:

– Vi hade elva spelare i SM-racet i Båstad. Alla kommer inte från våra led, men de är GLTK-spelare nu. Vi har gjort en del ändringar i elitgrupperna, gjort om i tennisskolan med mer blockträning och bättre struktur. En tydlig skillnad från när jag började för ett år sen, då vi ofta var fyra spelare på banan på elitpassen – nu har vi fler banor och begränsat grupperna, så vi kan köra 90–120-minuterspass med hög intensitet.

Att gå från en klubb där en enda person, Ulf Börjesson, burit det mesta i huvudet, till en organisation med tydliga ansvarsområden och en enhetlig linje genom alla åldrar – det är, enligt Nyborg, det som sysselsatt honom mest sedan dag ett.

– Vi har gjort en annan typ av struktur ända från de yngsta i tennisskolan till elit och junior, säger han. Vi kommer göra fler förändringar där också, i hur man satsar och spårar. Men det handlar mer om att fortsätta mata på med vilket fokus vi ska ha, hur viktigt det är med energi och entusiasm. Vi har tränarmöte varje vecka där vi pratar om det, och möten med timtränarna där Erika är viktig. Det ska genomsyra hela anläggningen.

Han medger också en egen begränsning i det arbetet:

– Det kan jag säga var ett litet dilemma när jag kom in – att jag jobbade mycket med elitgänget och tävlingsjuniorerna i C-hallen och inte hade så mycket tid att titta på allt det andra, framförallt inte padeln. Men nu med nya tränare och eventuellt fler rekryteringar framöver kan jag nog få en bättre överblick. Att jag står och tittar på röd boll har inte hänt så ofta direkt, det kan jag villigt erkänna. Men jag tror det framförallt handlar om att prata om det i klubben, samtal efter samtal, och vara tydlig med informationen. Långt ifrån alla har gått en tränarutbildning när de börjar, men det är ett viktigt arbete att fler och fler tränare får utbildning framöver.

Martin Stigh sammanfattar utmaningen med en bild som säger något om hur han själv ser på hela nystarten:

– Först gäller det att få ner strukturen och policys på papper, men sen måste det ner i organisationen. Har man ingen struktur högst upp blir det lite som det kan bli, och sen blir det upp till varje tränare att genomföra sina lektioner. Det blir lätt lite oengagerat. Ju större klubben är, desto svårare blir det att få den röda tråden. Men det är inte omöjligt. Det är målet framöver! En väloljad maskin ska GLTK bli – Rom byggdes inte på en dag. Jag tycker ändå vi tagit steg åt rätt riktning.

Att peka blicken utåt för inspiration är något båda gjort medvetet under sitt första år. Fair Play, klubben som de senaste säsongerna dominerat Elitserien, är en återkommande referens.

– Vi hade Fair Play på besök hos oss för några veckor sen, och då tog vi in lite information från dem, säger Peter Nyborg. Jesper Brunström pratade lite med tränarna i Ystad och fick tips därifrån. Jag var uppe på Summiten i oktober, när jag precis börjat, och lyssnade på Helsingborg och lite andra. Vi har haft lite kontakt med RQT också. Man plockar lite bitar här och var och kommer på att ”fasen, det där hade varit bra”. Det kan lika mycket handla om administrativa saker, som hur information på hemsidan kommer upp. Men det fanns en bra grund att bygga på vad gäller träningsverksamheten, även om vi vill göra ett omtag där också.

Martin Stigh har egen erfarenhet av att studera andra klubbars organisationer på nära håll, och drar fram siffror som sätter GLTK:s situation i perspektiv:

– Fair Play och David Gustafsson och hans gäng var uppe hos oss, och jag besökte för många år sen Janne Immonen nere i Malmö – och tänkte att jag inte behöver uppfinna hjulet igen. Fair Play omsatte 47 miljoner och GLTK 32, och de har nio banor mot våra fjorton. De hade en person heltid som var fastighetstekniker och driftansvarig, och någon heltid på ekonomi. Här pusslar vi ihop lösningar för många. På sikt behöver vi öka omsättningen.

GLTK har i dagsläget 2 358 medlemmar – en stor massa att förvalta, men enligt Stigh också en del av lösningen på just omsättningsfrågan.

– Öka omsättning är ju att öka intäkter, och framförallt handlar det om att höja priser på allt från abonnemang till terminskurser, men också få in fler barn och vuxna i verksamheten – vi har viss plats, om än inte massor av plats. GLTK är i dagsläget klart billigare än till exempel Ullevi och Påvelund. Men just nu har vi inte heller många partners, vilket kan utökas med mer strukturerat arbete – det höjer också intäkterna. Om vi höjer intäkterna bör vi också höja kostnaderna, eftersom en ideell förening inte ska gå med för mycket vinst. En höjning av kostnaderna handlar framförallt om fler hel- eller deltidsanställda tränare – vi har fjorton banor igång samtidigt vissa dagar, men bara fem till sex heltidsanställda tränare. Det är inte fler tränare än till exempel Ullevi och Påvelund har, trots att GLTK har dubbelt så många banor.

Peter Nyborg fyller i med sin egen studieresa, från tiden på Matchi och Partille:

– När jag var ute i Partille var jag ute hos dig i Påvelund, Martin, och hos Patrik Larsson i Kungsbacka. Då var jag helt ny i klubbtennisen.

Mitt i allt strategiskt och organisatoriskt dyker det upp ett ögonblick i samtalet som känns som den renaste sanningen om varför Peter Nyborg är kvar i sporten. Frågan är enkel: är det kul att vara en del av föreningslivet?

– Ja, absolut, säger han. Innan jag var på Matchi hade jag varit lite tränare, och efter det kände jag mig ganska klar med det. Men sen i Partille, när jag drog igång träningar med juniorer, kände jag: fasen vad kul det är! Det är den roligaste biten med jobbet – det hade jag kanske inte sagt för några år sen. Det är på tennisbanan jag har den största kompetensen.

Martin Stigh minns ett tillfälle nyligen, veckan innan intervjun gjordes:

– Du hade en träning med Oliver Johansson förra veckan, då var du eld och lågor när du kom av banan.

– Det var fantastiskt kul, säger Nyborg. Det var som att vara 30 år bak i tiden.

Mot slutet av samtalet vidgas perspektivet från GLTK till hela svensk tennis. Frågan om vad de skulle önska av förbundet eller regionen för att klubben ska lyckas bättre får två delvis olika svar, men med samma kärna: mer samordning uppifrån.

– Det är en ganska stor fråga, säger Peter Nyborg. Jag tycker att det, oavsett vad, behöver vara ett bra och fortsatt förbättrat samarbete mellan klubbar, regionen och Svenska Tennisförbundet. Min högst egna åsikt – jag har bara varit tillbaka i klubbtennisen i två år, jag har kanske en annan syn än någon som hållit på i femton år – men det behövs en gemensam röd tråd från förbundet ner i klubbarna.

Martin Stigh landar i resursfrågan, men ser också potentiella spänningar med hur regionens satsningar uppfattas av mindre klubbar:

– Resurser har de pratat om. Om GLTK på sikt blir utsedd som en bas, och vi ska ha spelare som spelar på heltid, då kan det komma frågor från våra klubbmedlemmar om pengar ska gå till det – då kan det vara bra med resurser från förbundet, och då kan de också ställa mer krav på de miljöer de utser. Från regionens håll har det lagts mycket resurser på några enskilda spelare, och det kan jag tänka mig att en del mindre klubbar kan ställa sig frågande till.

Om ett år, vad ska de ha åstadkommit för att känna att de faktiskt tagit klubben framåt?

– Om ett år ska GLTK ha ett gott rykte om sig att ha en bra verksamhet och en bra tennisskola som folk vill börja i, säger Peter Nyborg. Vi ska ha ett årshjul som är färdigt, vi ska ha hållit oss kvar i Elitserien och division 1 med både herrarna och damerna, och nått ännu fler sportsliga framgångar.

– Det låter tråkigt med årshjul och struktur, säger Martin Stigh, men det handlar om att ligga steget före. Många vill veta vad som gäller, och man kan inte sätta allting hur tidigt som helst heller. Just när det gäller A-lagen krävs lite flyt för att gå till slutspel, men vi ska i alla fall inte åka ur.

Han lägger till ett mått som är svårare att sätta siffror på, men som han menar säger mer om verksamheten än några serieplaceringar:

– Sen är det svårt att mäta, men man vill att alla som börjar ska känna att det är en bra kvalitet på verksamheten. Slutar låt säga 20–25 procent av alla som börjar, är kanske inte allt bra.

Och frågan som kanske avslöjar mest om hur samarbetet faktiskt ser ut i vardagen – finns det något de fortfarande inte är överens om?

– Nej, det vet jag inte, inget på rak arm, säger Peter Nyborg. Men det finns det säkert, och det är bra att ha delade åsikter ibland också.

– Hittills har det nog inte varit såna grejer, säger Martin Stigh. Vi har jobbat med policys och sådana grejer, och i det stora hela vill vi samma saker. Sen har det blivit mycket fokus på anläggning för mig, och det har du, Peter, inte varit så involverad i – det sportsliga har du och Jesper skött. Och jag gillar att du tar samtalen med föräldrarna.

Att vilja samma saker i stort är inte detsamma som att göra samma jobb i vardagen – något som blir tydligt när jag ber dem, var för sig, peka ut vad som är viktigast att prioritera under 2027.

– Det kan vara olika saker beroende på vad jag och Peter har för olika roller, säger Martin Stigh. Jag misstänker att Peter vill prioritera några viktiga saker inom det sportsliga. För min del är det väldigt viktigt att vi får en ordentlig ekonomisk resultatuppföljning – vi behöver göra om både kostnadsställen och kontoplan inför årsskiftet, så att vi kan få budgetar inom de olika verksamhetsområdena att jobba med. Också viktigt för min del är att vi får partnerpaket på plats, dels för att höja antalet partners, dels för att det ska vara tydligt vad GLTK kan erbjuda dem – det är väldigt otydligt i dagsläget. Utifrån den sportsliga aspekten tycker jag det är viktigt att vi jobbar fram ett årshjul, så vi har koll på när saker ska göras under året, både inom tennisen och padeln. Är annars lätt att vi hamnar steget efter i stället för steget före.

Peter Nyborg vill också lägga till att de ska fortsätta på den inslagna banan med att höja nivån och kvaliteten på Katrinelundsgymnasiets tennisträning.

Och rent resultatmässigt – vad krävs för att 2027 ska räknas som lyckat? Peter Nyborg börjar:

– Vi vill ha fler spelare rankade bland de 15 bästa i Sverige i sina åldersklasser.

Martin Stigh:

– Jag anser väl att GLTK åtminstone nästa jul bör ha båda lagen i Elitserien, till 2028, säger Stigh. Det får gärna ske redan nu i höst, men mer realistiskt utifrån våra trupper är nog övre halvan i division 1 för damlaget, och med flyt en slutspelsplats för herrlaget. I vilket fall ska vi ha en trupp så vi inte åker ur Elitserien med herrlaget.

Ett halvår in i sitt gemensamma projekt är GLTK fortfarande, med deras egna ord, en klubb med ”ofärdiga saker och bollar i luften”. Men för första gången på länge pratar en sportchef och en klubbchef om samma sak i samma andetag: ett årshjul som ska bli klart, en röd tråd som ska genomsyra allt från tennisskolan till elitgrupperna, och en dröm om att den anrika klubben i Delsjöområdet en dag åter ska vara den självklara basen för Sveriges bästa spelare – inte bara ett vackert minne av vad den en gång var.

Rom byggdes som sagt inte på en dag. Men Peter Nyborg och Martin Stigh verkar, i alla fall just nu, vara överens om i vilken riktning bygget ska gå.