Från freshman till odödlig – Måns Dahlberg lämnar Virginia som dubbel NCAA-mästare

I januari 2023 landade Måns Dahlberg på amerikansk mark och vann NCAA Nationals redan sin första termin. Nu lämnar han University of Virginia efter ännu en nationell titel – och med känslan av att ett helt livskapitel tagit slut. För Baslinjen berättar svensken om det kaosartade segerfirandet, laget som blivit en familj, collegetennisens brutala utveckling och den märkliga tomheten i att plötsligt behöva säga hejdå till sporten som styrt hela livet.

Av: Linus Eriksson

Telefonintervjun skulle egentligen ha gjorts dagen tidigare, men när Baslinjens reporter och Måns Dahlberg bokat in måndag lunch ”amerikansk tid” hade firandet efter NCAA-triumfen fortfarande inte riktigt tagit slut.

– Jag var för trött för att prata då, skrattar han.

Drygt ett och ett halvt dygn efter att den sista matchbollen slagits in når vi honom istället tillbaka i Charlottesville i Virginia.

– Jag har återhämtat mig någorlunda. Det var en jäkligt skoj segerfest. Resan hem från Athens var inte så farlig heller, två timmar flyg och någon timme i bilen.

Kanske var det lika bra att vårt prat dröjde ett dygn till, för det är först nu som allting börjar sjunka in.För det här var inte bara ännu en titel – det här var slutet på hela hans collegeresa. Och, faktiskt, också slutet på tenniskarriären som elitsatsande spelare.

När Måns Dahlberg kom till University of Virginia i januari 2023 vann laget NCAA Nationals redan under hans första säsong. Nu, tre och ett halvt år senare, lämnar han universitetet med samma buckla hissad i luften. Som NCAA-mästare, som lagledare i ett av USA:s största tennisprogram.

Dessutom som nationell dubbelmästare efter segern i NCAA Men’s Doubles tillsammans med dubbelpartnern Dylan Dietrich tidigare under säsongen.

En avslutning som nästan känns för perfekt för att vara sann?

– Lite oväntad måste jag säga att den här lagtiteln var. Men jäkligt skoj! Det var flera matcher där det kändes som att vi hade kunnat åka ur. I andra omgången tappade vi de fem första seten och låg riktigt illa till, som exempel.

Kan du beskriva känslan när sista bollen avgjordes, när hela laget springer in till Dylan Dietrich efter att han vunnit sista och avgörande matchen med 6-7,6-4,6-4?

– Det är först och främst en extrem glädje. Samtidigt lite sorgligt eftersom det är sista collegematchen någonsin.

Han stannar upp en stund innan han fortsätter.

– Från hösten fram till januari och februari är det den här tävlingen alla siktar mot. Alla försöker styra sitt lag mot NCAA-slutspelet i maj. Det är så mycket bakom kulisserna som folk inte ser. Coacherna, videogenomgångarna, träningarna, planeringen… under en säsong har man säkert 150 olika samtal och kaffestunder med coacherna.

Det är långt ifrån bara träning och matcher som ligger bakom vinsten.

– Alla killar bor tillsammans och äter lunch ihop 150 dagar i sträck. Sen går man hela vägen och vinner tillsammans. Då kommer lättnad, glädje och lite sorg på samma gång.

Han berättar också hur stort tennisprogrammet faktiskt är runt universitetet – betydligt större än han själv förstod när han lämnade Sverige.

– Det är en större grej än man först fattar hemifrån Sverige. Tennisgemenskapen här är enorm.

Under finalspelet i Athens märktes det tydligt.

– Vi hade tidigare studenter som flög in från Texas, Florida och New York bara för att se finalen och fira med oss efteråt. Folk flyger över dagen bara för att följa laget.

Är du lite av en kändis på skolan nu då, efter dina titlar under dina 3,5 år på skolan?

– Nej, haha, det skulle jag väl inte säga. Amerikansk fotboll och basket tar fortfarande största spotlighten här. Men det känns jäkligt bra att känna stödet runt tennisprogrammet ändå.

Det stödet blev med tiden också en enorm del av hans liv.

– Jag trodde inte att tennisprogrammet skulle påverka mitt liv så mycket som det gjort. Det här har toppat mina förväntningar totalt. Jag har haft några av de bästa åren i mitt liv här och ångrar inte för en sekund att jag flyttade hit.

Han beskriver hur vardagen i USA nästan blir overkligt bekväm när man väl kommer in i collegevärlden.

– Man får allting serverat på ett silverfat. Du skickar ett sms så hjälper någon dig hitta klassrum, fixa textbooks, få racketar strängade eller skor levererade. Allting blir väldigt enkelt när man har ett helt team runt omkring sig.

Och mitt i allt det där byggdes relationer som han tror kommer följa honom resten av livet.

– Jag kommer absolut hålla kontakten med alla. Vi kommer ses på reunions och event och träffas igen vart man än är i världen. Det är svårt att beskriva hur mycket stöd man har här. Man har alltid 15–20 personer runt sig som försöker hjälpa en med exakt allt. Från tennis till om man har problem med tjejen eller är skadad.

Han skrattar igen.

– Men det ska också bli lite skönt att slippa svinstian som blir med tio grabbar i samma hus. Fast, det är också häftigt för alla tio älskar varandra! Det har varit extremt skoj – jag ångrar inte en sekund.

Collegevärlden han lämnar bakom sig är samtidigt långt ifrån idyllisk hela tiden. Under sina år i Virginia har Dahlberg fått uppleva en av världens mest intensiva tennismiljöer.

– Man lär sig spela med en annan typ av press här. Det är inte som hemma. I NCAA-finaler kan du ha 500 fans som skriker precis när du kastar upp bollen i serven.

Och ibland går det ännu längre än så.

– Det finns lag där folk kollar upp vem din flickvän är och börjar prata om ditt privatliv under matcherna för att komma in i huvudet på dig. Förstaårsspelare kan bli rätt chockade av sånt.

Han menar samtidigt att just den miljön förändrat honom mycket som både spelare och människa.

– Man kan inte gå ut och ha halvbra attityd eller inte röra på fötterna – då har du spelat din sista match. Man gör alltid allting för något större än sig själv här. Vilket kan vara både positivt och negativt, för det blir också jobbigt i längden.

Just känslan av att vara en del av något större än sig själv återkommer han till när han berättar vidare om sin sista säsong, för trots dubbelguldet och lagtiteln är det inte sina egna prestationer han lyfter fram först.

– Jag har egentligen spelat bättre tennis tidigare under säsongen och haft lite skadeproblem på slutet, men det fina med vårt lag var att olika spelare steppade upp olika dagar. Vissa killar spelade kanske sin bästa tennis för året i just den här sista tävlingen medan andra inte gjorde det.

Han förlorade själv singelmatcherna i både semifinalen och finalen, men beskriver det utan bitterhet.

– Mina motståndare spelade väldigt bra och var snäppet vassare där. Däremot tycker jag att jag spelat väldigt bra dubbel senaste matcherna där jag och Dietrich också vann dubbelmatcherna både i kvarten och finalen.

Som senior och captain blev perspektivet också annorlunda.

– Det känns nästan lika bra när någon annan slår in matchbollen som om jag själv hade gjort det.

Som kapten sa han också några väl valda ord till laget innan finalen skulle börja.

– Coach är en magisk speaker och sköter alltid snacken före och efter match, men jag tog faktiskt en minut jag med före den här finalen och nämnde att det betyder allt för mig i min sista collegematch och kanske sista tennismatch någonsin att ha fem killar bredvid mig på banan som ger allt för sitt, allt för mig och allt för UVA community, och att jag inte kunde vänta på att få gå ut på banan en sista gång tillsammans med dem.

Finalen fick dessutom en extra svensk krydda då University of Texas och Sebastian Eriksson stod på andra sidan nätet.

– Sebbe är en go vän. Jag känner framför allt hans storebror Alexander ännu bättre och har sovit över hos dem hemma i Stockholm. Det var såklart segt för hans skull att de förlorade finalen, men han har flera år kvar och kommer säkert få fler chanser att gå hela vägen.

Under sina tre och ett halvt år i USA har Dahlberg sett collegetennisen förändras snabbt.

– Det ser helt annorlunda ut nu än när jag började. Vår fjärdesingel nu var etta i världen som junior. Nu kommer det även in 22–24-åringar som freshmen också.

Framför allt coachernas jobb har förändrats kraftigt i takt med att pengar och sponsorer fått större betydelse, vilket blivit en stor snackis bland både spelare och ledare.

– Coacherna måste nästan jobba lika mycket med att få in pengar till programmen nu som de lägger ner på det rent sportsliga. Och det blir fler och fler internationella spelare i topplagen hela tiden. Amerikanerna är inte särskilt många i förhållande till de utländska spelarna.

Trots det tror han fortfarande starkt på collegevägen för svenska spelare.

– Jag tror fortfarande det är en fantastisk möjlighet. Du kan spela proffsturneringar, få en utbildning och vara med i ett lag samtidigt. Men att komma till toppskolor som Virginia eller Texas kommer bli svårare och svårare.

För Måns väntar istället ett nytt kapitel i hans liv nu. Han har fortfarande lite studier kvar innan examen är helt klar eftersom han började i januari 2023 och vill gå klart på 3,5 år, men parallellt pendlar han redan mellan Virginia, New York och Miami för jobbintervjuer inom finansbranschen.

– Helst av allt skulle jag vilja börja jobba i New York.

Tennisen kommer dock aldrig försvinna helt.

– Tennisväskan kommer alltid följa med vart jag än går. Folk älskar tennis i finansvärlden här också, så tennisen kommer säkert komma till nytta. Kanske kommer han resa med Dylan några veckor i sommar som dubbelpartner och coach – kanske kommer han spela några ligamatcher i Tyskland i sommar. Men någon fortsatt heltidssatsning på touren verkar det inte bli.

– Fysiskt, mentalt och ekonomiskt klarar jag inte att hänga 35 veckor i Turkiet och spela futures. Det går bara inte.

Det hörs att beslutet att lägga ner sin egen tennissatsning inte gjorts med en axelryckning.

– Det är lite sorgligt faktiskt. Jag tror inte den verkligheten nått min skalle än. Men om några månader kanske jag känner det när jag vill ut och spela match igen.

Han älskar fortfarande sporten, det är inget snack om det, men…

– Jag är en realistisk person. Jag har inte utvecklats i den takt jag hoppats på de senaste fyra-fem åren. Och det kommer krävas mer än så för att orka igenom de första tre-fyra åren av grind på touren.

Måns Dahlberg är fostrad i Påvelunds TBK i Göteborg och tillbringade flera av sina äldre juniorår på Good to Great Tennis Academy. Han var rankad 15 i världen som junior, kom till Virginia som freshman och vann NCAA-titeln direkt.

Nu lämnar han som mästare igen och blivit odödlig i collegehistorien. Ett kapitel stängs – ett nytt påbörjas.