”Senast vi hade en topp 100-spelare som medverkade i Corem Open…?”

KRÖNIKA. Vad händer med svensk tävlingstennis när det går sju år utan att någon Corem Open-spelare når topp 100? I denna första krönika i en ny serie för Baslinjen.com gör Julius Demburg ett djupt och engagerat nedslag i en av Sveriges mest klassiska juniorturneringar – med skarp blick bakåt, tydlig analys av nuläget och konkreta förslag för framtiden. Det handlar om tävlingens roll i spelarutvecklingen, om varför vissa generationer lyckas – och varför andra inte gör det. Och kanske framför allt: vad som krävs för att svensk tennis återigen ska ta kliv på den internationella scenen.

Det är något jag funderade över under Corem Open. Jo, det måste ha varit 2013 eller 2014 när Mikael Ymer spelade, alltså 11–12 år sedan. Innan dess var det förmodligen 2011 när Rebecca Peterson spelade. Före det 2004, sedan 2000. 1998 – dessförinnan har det varit hyfsat intervall och ett tag var det spelare i varje åldersklass som sedan blev topp 100, till exempel när jag själv spelade 1996: PS/FS 12 Thomas Enqvist och Åsa Svensson, PS/FS 14 Jonas Björkman, PS/FS 16 Niklas Kulti, Magnus Larsson och kanske till och med fler. Var säkert andra i PS/FS 18, men ja, det var en del där då som nådde höjder…

Vad betyder det att vi är nära att tangera ett rekord på sju års mellanrum nästa år om ingen under året når topp 100, och kanske slår vi tyvärr det rekordet även 2027… Jag hoppas vi slipper tangeringen och i värsta fall nytt rekord. Vem blir nästa möjliga? Leo Borg? Han spelade senast 2019. Vi får hoppas han når dit nästa år, annars tangerar vi som skrivet ett nytt bottenrekord – sju år utan att någon som spelat anrika Båstad Tennis (på min tid) och nu Corem Open, som når topp 100.

Jag får själv ta på mig att det inte är någon född mellan 1989–1997 – det var under mina år som kapten, de var “under my watch”. Vi vann Lag-EM 2009, hade en juniorvärldsetta och jag tyckte det var bra tryck i dessa tävlingar då. Alla de bästa spelade alltid – annars var det uteslutet och inte i närheten att man kom med i några satsningar hos vare sig mig eller Johan Hedsberg, som var min kollega mellan 2005–2010 på förbundet.

Jag vet också att innan oss spelade de bästa spelarna alltid sina klasser – och även ett år äldre. Till exempel vann Daniel Berta både 16- och 18-årsklassen samtidigt 2008 och kvalade sedan även till Sommartouren som gick efter. Jäklar vad han spelade många matcher. En bra grund inför 2009 där han blev juniorvärldsetta, vann Franska och var ett ankare i Lag-EM-laget för 18-åringar som vann EM-guld.

Vad har då hänt sedan dess, där undertecknad får ta på sig att ingen från den generationen blev topp 100? Bästa är Christian Lindell som nådde 177. De andra orkade inte fullfölja satsningen. Kanske pressades de för hårt av oss…?  Eller så hade de kanske inte fallenheten eller lusten. Men att de nådde den första viktiga milstolpen, det vill säga full potential som juniorer är det nog ingen tvekan om. Då var det vinna som gällde internationellt – inte att deltaga. Hur är det nu?! Dock är det underbart att sedan fem år tillbaka få lära sig av Daniel Berta och idag vara en avsevärt vassare tränare än för fem år sedan. Så något fick i alla fall jag ut av den generationen.

Vad vill jag säga med det här? Jo – följande: om vi inte har ett högkvalitativt Corem Open, och övriga stora tävlingar håller samma nivå, så kommer vi inte se några topp 100-spelare i framtidens svenska tennis. Nivån måste vara hög på JSM inne/ute, SALK Open, Corem och även Elite Hotel Next Gen – årets viktigaste tävling för 11/13/15 där spelarna får visa vem som är bäst just nu i sin åldersklass.

Det är här vi bygger grundfundamenten i svensk tävlingstennis. Det är här landslagskaptenerna ska smyga runt, prata med coacher och spelare, och stå till svars för uttagningar. Det är här tränare ska få frågor: varför har inte spelarna utvecklats sedan föregående tävling? Kaptenerna, sportchef – alla bör vara på plats. Här ska det vara kamp på banan, på läktarna mellan tränarna – och efteråt ska man skaka hand och utbyta erfarenheter. Här ska tränare möta juniorer i fotboll en kväll, här ska olika samhällsklasser mötas. En super suv kanske krockar (hemska tanke!) med en gammal Volvo – där föräldrarna lagt alla pengar de har på barnens tennis och inte har råd med dyrare bil.

Är det så här det ska vara? Kanske. Kanske inte. Det är upp till dig som läsare att avgöra. Är det så här det är just nu? Det är också upp till dig att läsa vidare.

Jag har fått förmånen av Linus att skriva en krönika efter dessa fem större nationella tävlingarna i Sverige. Jag tog bollen på uppstuds – för jag brinner så mycket för att svensk tennis ska tillbaka till där vi en gång var – och dit vi ska. Jag tror på svensk tennis. Jag tror på barnen som brinner för sporten. Jag tror att vi har infrastrukturen. Men vi måste vara skarpare i allt vi gör – inte minst när det gäller tävlingarna. De måste hänga med i den internationella atmosfären. Tränarna måste hänga med. Spelarna måste hänga med. Familjerna måste förstå vad som är viktigt.

Vad är det då? Jo – att tennis, i slutändan, handlar om att vinna matcher. Det lär man sig genom att tävla och träna, och tävla och träna igen. Att ha bra planeringar, veta hur man återhämtar sig, göra bra analyser och utvärderingar. Det kräver tid. Det kräver finansiering. Och det kräver engagemang.

Den här krönikan handlar i första hand om vad jag själv ska göra. Jag ska skriva av mig efter varje sådan tävling och ta upp olika ämnen – ibland ett, ibland flera. Jag kommer att lyfta spelare jag tycker utvecklats anmärkningsvärt, tränare som verkligen gör jobbet, och föreningar som inte bara tävlar utan också utvecklar spelare. Kanske kommer jag också påpeka personliga förbättringsmoment – utan att trampa någon på tårna eller vara destruktiv. Det är redan för mycket av det. Men vi kan inte fortsätta klappa händerna när något inte är bra.

Frågan är: vill vi bli bättre – eller är vi nöjda med detta? Det vill säga att vi snart är på väg mot att tangera ett rekord: sju år utan någon topp 100-spelare som spelat Corem Open.

Efter Corem Open 2025 – några frågor att fundera på:

– Varför har vi inte en 10-årsklass med grön boll som spelas första veckan, där man får spela från 9 års ålder? Den avslutas den 19/6, så de bästa kan förbereda sig för Kroatien veckan därpå och möta Europas bästa. Vi måste börja tävla tidigare på hemmaplan och vi måste komma ut tidigare internationellt. Like it or not men det är så det är… Tack Johan Hultkrantz för du belyste det i din sallad!

– Varför har vi inte en klass inomhus för 8-åringar, där man spelar med orange boll från 7 års ålder? Den går parallellt men startar tidigare. Därefter omlott för 12-, 14-, 16-årsklasserna. 18-årsklassen kan man skippa – våra juniorer bör vara på andra tävlingar då.

– Varför får vi inte se alla dessa små spela inomhus, och titta drömmande på möjligheten att få spela ute med grön boll framöver?

– Varför är inte förbundet där och håller föreläsningar för föräldrar och tränare om vikten av att sätta tekniken – både slag och rörelse – i tidig ålder?

– Varför identifieras inte våra bästa 9-åringar och förbereds för att åka 2 killar och 2 tjejer till Smrikva Bowl året därpå – en fantastisk tävling i Pula, Kroatien, sedan 1996, där man verkligen får se var våra bästa står mot övriga Europa? Det kräver förberedelser och uttagning sker inte bara på resultat – utan på kriterier som attityd, inställning, mognad, samarbetsförmåga, spelstyrka/potential – och ja, 20 % är resultaten från SALK, Corem, JSM inne och ute hösten innan.

– Varför tar man inte bort C-klasserna helt? Kör kval till alla klasser. Är det någon som egentligen bryr sig om B-klasserna?

– Varför spelar inte de bästa spelarna sina egna klasser och klassen över – så det blir fler matcher, så förbundet kan göra bättre uttagningar, så de får spela under press och lära sig vinna? Och andra får inspireras, precis som jag själv inspirerades av Magnus Norman när han tränade med sin pappa – fast han var två år yngre än mig.

Avslutningsvis…

Jag vill hissa Båstad Sportcenter – i mina ögon en av världens finaste anläggningar utifrån de resurser som finns, och hur det såg ut innan legenden Henrik Holm tog över skötseln. Henke är Henke – men om alla lade ner den själ han gör i sin uppgift i svensk tennis, då skulle det krylla av topp 100-spelare i framtiden. Keep going Henke – jag lovar, någon gång ska jag spela en timme gratis på Drivan igen utan att du märker det 😉

Ni når mig på julius@rqtstorawasby.se eller 070-191 95 28. Jag tar gärna emot ris och ros… Tänk om vi skulle våga förändra lite snabbare. Faan ,så himla mycket sämre kan det ju inte bli…

Ha en fantastisk sommar ! Sverigefinalen av Elite Next Generation Cup är vid den här krönikans publicering precis avslutad, vilket betyder att jag redan är igång med att fila på nästa som kommer publiceras 19 juli.

/Julius

Se videoinslaget när "Julous demburg svarar på frågorna alla undrar över om RQT"