Gardells pengar är mycket viktiga – tyvärr endast ”kaffepengar” ur ett globalt perspektiv!

Världstennisen domineras av en handfull nationer, de flesta av dessa arrangerar en Grand Slam!

Vi vet redan att det krävs enorma pengar i 5–10 år för att ens nå topp 100. Sverige kan inte arrangera en Grand Slam, där överskotten på 4–5 miljarder kronor per år investeras i nästa generation. Sverige är rikt – men ett fattigt tennisland. Först och främst det är självklart mycket välkommet med ett finansiellt tillskott till svensk tennis, Gardells 100 miljoner på fem år innebär med andra ord 20 miljoner kronor per år, vidare kan detta öppna upp för andra sponsorer och personer som vill och önskar idka sportlig välgörenhet så det kan mycket väl bli mycket mera pengar än så.

Tyvärr är dessa endast ”kaffepengar” ur ett globalt perspektiv.  De fyra Grand Slam-turneringarna i tennis – Australian Open, Roland Garros (Franska Öppna), Wimbledon och US Open – är extremt lönsamma evenemang som genererar så sjukt stora vinster. Värt att notera att dessa vinster INTE hamnar hos privata investerare och ägare utan de är de fyra tennisförbunden som får ta del av detta årliga mångmiljardregn. Gardells pengar är mer eller mindre ”felräkningspengar” i sammanhanget, här kommer de senaste siffrorna, vi hoppas att du sitter ned så att du inte svimmar!

US Open: Är den största kommersiella turneringen, vinst/driftsöverskott på ungefär 277 miljoner dollar eller ca 2,6 miljarder kronor. USTA (USA:s tennisförbund) får ca 90% av sina totala intäkter från turneringen.

Wimbledon: All England Club (AELTC) redovisade ett rekordöverskott på £54 miljoner eller cirka 700 miljoner kronor som skickas vidare till den brittiska tennisen (LTA).

Franska Öppna: Redovisade ett överskott som landade på cirka 100 miljoner euro vilket innebär 1,1 miljarder kronor.

Australian Open: Tennis Australia meddelande att vinsten landade på runt 110 miljoner kronor, värt att notera att trots mycket höga intäkter så klart lägre vinster för denna tävling på grund av att det kostar pengar att kyla ned anläggningarna samt att de har satsat stort på nya anläggningar med skjutbara tak.

Sammanfattar vi dessa vinster landar vi på en årlig vinst på 4,5 miljarder svenska kronor

Denna summa är över 220 gånger mer än det Gardell vill skjuta till med per år!  En annan aspekt är att ovanstående vinster var från åren 2024-2025, skulle vi jämföra dessa vinster med för tio år sedan skulle det inte vara lika hisnande summor, dessa tävlingar är växande så överskotten tenderar att öka från år till år.

ITF HAR 214 MEDLEMSLÄNDER – ÖVER 30 PROCENT AV DE BÄSTA SPELARNA KOMMER FRÅN JUST DESSA FYRA LÄNDER!

Så nu till slutklämmen, när detta skrivs i mitten av april så kommer 33 stycken av de 100 bästa herrarna från just dessa fyra Grand Slam-nationer och 28 stycken av de 100 bästa damerna. Tittar vi på herrarnas dubbel så kommer vi upp i hela 38 herrar topp 100 i världen, av de bästa åtta herrarna är sex stycken från Storbritannien. Kan det verkligen vara en slump att just dessa fyra länder får fram så mycket bra spelare? Är det på så sätt att det krävs feta finansiella muskler för att kunna etablera sig topp 100?

GARDELLS PENGAR ÄR INTE LÖSNINGEN – DET ÄR TESTET

Det är inte en slump och det är här vi måste våga vara obekvämt ärliga. De nationer som dominerar världstennisen – de som återkommande fyller slutspelen i US Open, Wimbledon, Franska öppna och Australian Open – har inte bara större resurser, de har bättre system. Det är viktigt att förstå skillnaden. Pengarna är bränslet, systemet är motorn, det är motorn som avgör om bilen ens startar. Vi kan fortsätta upprepa att 20 miljoner kronor per år till svensk tennis är lite i ett globalt sammanhang, det är sant, men det är också en bekväm analys. För den riktiga frågan är inte hur lite det är, den riktiga frågan är: Vad gör vi med det vi har? Det är här det skaver. För tittar vi ärligt på svensk idrott – och svensk tennis i synnerhet – så finns det en tendens att vilja lite av allt, till så många som möjligt, så länge som möjligt., det låter sympatiskt, men toppidrott är inte sympatiskt, det är en selektion och selektion kräver mod. Mod att välja. Mod att välja bort. Mod att stå kvar när någon frågar varför just den spelaren får mer.

I länder som Frankrike, Storbritannien, USA och Australien är det tydligt vad man vill. Systemen kring Wimbledon och de andra Grand Slam-turneringarna är inte perfekta – men de är konsekventa. De bygger inte bara spelare, de håller kvar dem. Det är kanske den största skillnaden. För den riktiga verkligheten börjar inte vid 12 år, den börjar vid 18 år. Det är där träningen blir dyr, resandet blir globalt och den mentala och finansiella pressen blir verklig och det är där många system tappar spelarna, inte för att talangen tar slut, utan för att stödet gör det. Här blir kopplingen till svensk tennis brutal tydlig, vi har haft talang, vi har haft topp 100-spelare, vi har haft perioder där det såg ut som att något skulle hända igen, men vi har haft svårt att bygga något som håller över tid, för kontinuitet är svårare än toppar. Det är lätt att jubla över en semifinal i Grand Slam, det är mycket svårare att bygga 15 år bakom den semifinalen. Så när vi pratar om Gardells pengar måste vi sluta se dem som en lösning, de är ett test. Ett test på om vi vågar göra något annorlunda den här gången. För 20 miljoner kronor kan antingen bli:

1. Lite pengar till många. eller

2. Helt avgörande pengar till få

Spridning skapar aktivitet, fokus skapar resultat och just nu står svensk tennis där valet faktiskt går att se väldigt tydligt, inte mellan bra och dåligt utan mellan mer av samma – eller något helt annat. Vi har fått en möjlighet, inte en garanti, inte en lösning. En möjlighet att visa att vi förstår vad som krävs, eller att ännu en gång göra som vi alltid gjort och hoppas att resultatet blir annorlunda den här gången.