Svensk tennis står inför en märklig situation. Samtidigt som idrottsrörelsen talar varmt om föreningsdemokrati och öppenhet möts ett initiativ om förändring med juridiska varningar och hot om sanktioner. Frågan är inte bara vad som händer nu – utan vad det säger om systemet. Om detta skriver Kleopatra Mitras i dagens i krönika.
Av: Kleopatra Mitras, tennismorsa, entreprenör och terapeut.
Debatten om svensk tennis framtid har de senaste dagarna intensifierats. Uppgifter om det juridiska utlåtande som tagits fram på uppdrag av Riksidrottsstyrelsen har lyft frågor om föreningsdemokrati, maktstrukturer och relationen till Riksidrottsförbundet. I en aktuell krönika i Epoch Times beskriver Jonas Arnesen de risker och konsekvenser som situationen kring svensk tennis kan föra med sig.
Men diskussionen säger också något större än den enskilda konflikten. Den säger något om hur idrottsrörelsen reagerar när etablerade strukturer utmanas och nya initiativ väcker debatt.
Det är i det perspektivet den här texten ska läsas.
Trygg förvaltning har blivit svensk tennis akilleshäl.
Nu ser vi nästa steg i samma reflex.
När Krister Malmsten, på uppdrag av Riksidrottsstyrelsen, målar upp ett scenario där svensk tennis riskerar att uteslutas ur Riksidrottsförbundet om den ens fortsätter att samtala med Christer Gardell och Ulf Rosberg, blir det tydligt att debatten inte längre bara handlar om pengar eller tennisens framtid.
Den handlar om makt.
Det är i sig inget märkligt att en organisation värnar sina stadgar. Föreningsdemokrati är en grundpelare i svensk idrott. Men när juridiska resonemang börjar användas för att i praktiken avskräcka från dialog uppstår en annan fråga: vems intressen skyddas egentligen?
Malmstens utlåtande lämnar mycket lite utrymme för nyanser. Kontakter bör avbrytas. Möten bör inte ske. Annars riskerar konsekvenserna bli allvarliga – i yttersta fall uteslutning ur RF och två års avstängning från idrotten för initiativtagarna.
Det är en retorik som påminner mer om disciplin än om demokrati.
Det mest intressanta är dock inte själva juridiken. Det är vad den avslöjar om systemet. När ett initiativ som syftar till att förändra strukturer möts med hot om sanktioner, snarare än nyfikenhet eller prövning, säger det något om hur starkt etablerade maktpositioner försvaras.
Här blir också avsändaren viktig.
Krister Malmsten är inte vilken jurist som helst. Han har varit chefsjurist i Svenska Fotbollförbundet och ordförande i Riksidrottsnämnden. Hans kompetens ifrågasätts knappast av någon. Men just därför blir hans roll också symbolisk. Han representerar en generation av jurister och beslutsfattare som under lång tid varit en del av idrottens innersta maktkrets.
När samma krets nu förväntas bedöma ett initiativ som i praktiken utmanar just den strukturen, är det rimligt att ställa frågor.
Inte om juridiken i sig – utan om perspektivet.
Samtidigt sker något annat i bakgrunden. Företrädare för specialförbund talar varmt om föreningsdemokrati och idrottens värdegrund. Men när några av dem samtidigt sitter i Riksidrottsstyrelsen blir bilden mer komplex än den först framstår. Den som både försvarar systemet och är en del av dess högsta beslutande organ talar inte enbart som neutral observatör.
Det är inget fel i det. Men transparens hade gjort argumenten starkare.
Allt detta förstärker den känsla som redan fanns i debatten om Gardells initiativ: att förändring inte möts med saklig prövning, utan med institutionell immunrespons.
När systemet uppfattar ett hot aktiveras dess försvarsmekanismer.
Det innebär inte nödvändigtvis att systemet har fel. Men det betyder heller inte att det automatiskt har rätt.
I min tidigare krönika beskrev jag hur svensk tennis riskerar att fastna i trygg förvaltning. Hur konsensuskulturen, som i många sammanhang är en styrka, inom elitidrott ibland fungerar som en broms. Den senaste utvecklingen gör den bilden svårare att bortse från.
För om dialog i sig uppfattas som ett problem, hur ska då verklig förändring kunna uppstå?
Svensk tennis står fortfarande inför samma grundfråga: ska man skydda strukturen – eller utveckla verksamheten?
Det är en svår balans. Men ett system som inte klarar av att ens pröva nya idéer riskerar till slut att försvara något annat än idrottens utveckling.
Det riskerar att försvara sig självt.
Och då är vi tillbaka där allt började.
Trygg förvaltning.
Svensk tennis verkliga akilleshäl.
“Travel light, live light, spread the light, be the light.” 🌟🌟🌟
Best regards,
Kleopatra Mitras
LÄS KLEOPATRAS FÖRRA KRÖNIKA ”TRYGG FÖRVALTNING HAR BLIVIT SVENSK TENNIS AKILLESHÄL” HÄR
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
