KRÖNIKA. Debatten om Christer Gardells förslag är avslöjande. Inte för vad den säger om förslaget, utan för vad den säger om oss. Nästan allt har reducerats till pengar. Som om kapital vore hela poängen. Som om det vore där problemet börjar – och slutar. Det är en bekväm missuppfattning.
Av: Kleopatra Mitras, tennismorsa, entreprenör och terapeut.
Ja, pengar är avgörande. Utan resurser sker ingen verklig förändring. Men att tro att Gardells bidrag kan summeras i kronor och ören är att missa det centrala. Erfarenhet av att bygga strukturer. Ett internationellt nätverk. Ett tydligt resultatfokus som svensk tennis saknat alldeles för länge. Det är kombinationen som är intressant – inte de enskilda delarna.
Det mest slående är ändå hur snabbt försvarsmekanismerna slår till. Hur ett rakt, tydligt och okonventionellt förslag omedelbart uppfattas som ett hot. I stället för att diskutera vad som faktiskt föreslås fastnar debatten i tonläge, stil och person. Formen blir viktigare än innehållet.
Det säger mer om svensk mentalitet än om förslagets kvalitet.
Sverige är världsbäst på konsensus. På förankring. På att ingen ska sticka ut för mycket. Det är en styrka i många sammanhang. Men inom elitidrott – och i synnerhet i internationell konkurrens – fungerar samma mentalitet ofta som en bromskloss. Här krävs tydliga mål, obekväma beslut och ett accepterat risktagande. Allt det som skaver mot ”så har vi alltid gjort”.
Efter årtionden av samma strukturer, samma beslutsfattare och samma resultat borde slutsatsen vara självklar: det nuvarande systemet fungerar inte. Ändå försvaras det närmast reflexmässigt. Som om alternativet – förändring – vore farligare än fortsatt stagnation.
Gardell har gått ut med ett konkret erbjudande: 100 miljoner kronor till svensk tennis, under förutsättning att Tennisförbundets styrelse avgår. I medierna har han argumenterat för att svensk tennis behöver en annan riktning och större bredd i utvecklingen av spelare, och uttryckt frustration över hur det nuvarande arbetet bedrivs. Men att reducera allt till ett villkorat ekonomiskt bidrag – och därifrån dra slutsatsen att någon med hans erfarenhet, engagemang och internationella kontaktnät skulle sakna mål, struktur eller intentioner bortom just summan – är naivt. En individ med sådan bakgrund skulle rimligen ha en tydlig uppfattning om riktning, möjliga samarbeten och organisatoriska förutsättningar för förändring, även om detaljerna ännu inte är offentliga. Det är just kombinationen av dessa faktorer – resurser, erfarenhet och förmåga att bygga strukturer – som gör ett sådant initiativ värt att ta på allvar. Det ekonomiska erbjudandet är inte hela ansatsen – det är inträdet.
Initiativet handlar inte om att köpa framgång. Det handlar om att skapa förutsättningar för den. Att ekonomin lyfts tidigt är därför inte märkligt – det är grundplattan. Utan den riskerar varje vision att stanna vid ord.
Motståndet bottnar därför inte i sak, utan i avsändaren. I att förslaget kommer från någon som inte passar in i den typiskt svenska modellen. För tydlig. För målfokuserad. För stark. För kaxig. För ny. För innovativ. Ett ledarskap som inte söker konsensus i första hand, utan resultat. Ett språk som inte lindar in budskapet, utan pekar ut riktning och ansvar. I en kultur där beslutsprocesser ofta värderas högre än utfall blir den typen av tydlighet provocerande. Inte för att den är fel – utan för att den bryter mot normen.
Men obehag är inte ett kvalitetsmått. Att något provocerar betyder inte att det är fel. Ofta är det tvärtom. Ibland krävs just det som skaver för att bryta mönster som annars bara fortsätter att reproducera samma resultat.
Svensk tennis står inte inför ett val mellan trygghet och kaos. Valet står mellan kontrollerad förändring och garanterad stagnation.
I grunden handlar detta inte om att fastställa rätt eller fel, eller om individuella uppfattningar och känslor. Det handlar om hur man agerar när en strategi prövats under tillräckligt lång tid för att dess begränsningar blivit tydliga. Förändring förutsätter inte säkerställd framgång, utan förmågan att identifiera när en kursomläggning är nödvändig.
Släpp därför lös den svenska tigern!
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Spännande läsning. Men ännu en krönikör visar upp monumental historielöshet och använder favoritfloskelargumenten att Svensk Tennis stått stilla, vägrat förändra sig och är statisk samt att det krävs förändring. Ja, och nej!
Många som debatterar har bara sett förändringarna som skett på 2000-talet och kan konstatera att svensk tennis efter det att Söderling spelade sin sista match 2011 på allra högsta nivå haft det tufft, framförallt i singel och på herrsidan.
Men problemen började redan på 90-talet – kanske för att vi just förändrade oss! Där och då gjorde vi flera generalfel, utöver att vi var mätta och nöjda. Vi vågade inte behålla det som varit bra och förfina det utan kastade ut allt med badvattnet och skulle förändra för förändrandets skull och resultatet av detta vet vi och lider vi fortfarande av.
Jag håller med om att pengarna inte löser krisen, inte enbart. De kan göra nytta, men kanske först om ett par år. Just nu har vi ett ”klubbkoncept” som är dysfunktionellt och som koncentrerar sig väldigt lite på tävlingstennis på juniorsidan. Hörde förra året en siffra som borde få hela förbundsledningen och alla i tennissverige att hicka till och koncentrera sig på det som är viktigt istället för en pappersprodukt som Game Change: Antalet tävlingsspelande 13-åriga pojkar i Malmö, landets tredje största stad, totalt i de tre befintliga klubbarna? Svar 5!
Bland föräldrar och tyvärr även idag bland uppgivna ledare tycks tron vara att något alltid är bättre någon annan stans och att det är en akademi som skall lösa uppgiften åt barnet, gärna utomlands, och förbundet skall betala. Jag påstår frankt att det finns max 1-2 svenska barn/årgång som har någon som helst nytta av en akademi idag. De som strävar dit har inte gjort hemläxan, är inte förberedda, tävlar och tränar för lite på egen hand och drivs inte av en inre motor. De flesta förstår inte vad 178-187 betyder och då kan man hälsa hem vad gäller en tennissatsning som bär frukt internationellt.
Det som behövs är hopp. En stor väntad framgång kan vara gnistan till det. Det kan också vara en ny tydlig ledare som vågar säga sanningen och vara obekväm. Jag tror inte 100 miljoner är det hoppet. Dagens tennisetablissemang pratar gärna om samarbete. Men det som saknas är dialog. Vi förses enbart med envägskommunikation uppifrån och ner och med den nya tekniken sker allt digitalt. Vi möts inte. Väldigt lite diskuteras. Är verkligen alla så nöjda som tystnaden ger sken av?
Intressant sista fråga du ställer – om alla är så nöjda som tystnaden ger sken av…