KRÖNIKA. Idag inleder vi 10 dagars fokus på kvinnligt ledarskap, jämställdhet och hälsa. Därför byter vi idag ut Linus veckobrev mot en krönika av Olivia Svensson där hon berättar om sin resa inom tennisen.
Olivia Svensson är en mångsysslande tennisentusiast med en variationsrik tränarbakgrund.
Denna bild (se omslagsbild) tycker jag summerar min tennisresa i stora drag. Till höger är jag 10 år gammal, representerar Lilla Edets Tennisklubb och spelar en sommarturnering i Strömstad. Till vänster är jag 20 år gammal och ska inom kort gå in på banan och hålla i juniorträningar på KLTK. 10 års skillnad, i olika situationer men fortfarande inom tennisens värld.
Min första kontakt med tennisen kom när jag var 9 år gammal och fick testa på för första gången i Lilla Edets Tennisklubb (googla om ni inte vet vart denna ”metropol” ligger). Jag kände ganska direkt att detta kunde vara en sport som passade mig och ville gärna fortsätta. Efter mitt prova-på tillfälle hamnade jag i en juniorgrupp tillsammans med en kvinnlig tränare. Detta var en speciell person, nämligen en av klubbens flertal stjärnor, Kristina Andlovic. Kristina var min tränare i cirka 1 år innan hon flyttade till Norge och fortsatte som tränare där. Hennes pappa Stanko tog över min träning och jag började att tävla. Jag visste hur bra Kristina hade varit som spelare och önskade bli lika bra som henne. Åren gick, timme efter timme slogs på bollen och det åktes runt på turneringar som var i lagom nivå för mig att spela.
Som många tjejer började jag känna i 15 årsåldern att ”vad gör jag med min tennis och kommer jag ens kunna nå några högre resultat?”. Jag förstod att det skulle krävas mycket mer av olika faktorer och kände mig till lags med att inte tävla frekvent mer. Dock kände jag mig inte färdig med tennisen, vad kunde jag göra istället för att ”satsa på tävlandet”? Jag fortsatte att träna men visste också att några av dem jag tränade med var tränare och det kändes spännande att testa på det. Jag fick då möjlighet att först bistå som lite hjälptränare och sedan tog jag steget att gå min första utbildning. Därefter började jag få egna grupper och kände att det var roligt att lära ut det man kunde till andra och då se deras utveckling i sitt tennisspelande. Där och då påbörjades en ny resa för mig.
Under min gymnasietid utbildade jag mig på olika plan; som tränare, domare och tävlingsledare. Jag deltog på tränarträffar, var involverad i olika regionsuppdrag och arbetade timmar i andra klubbar mer än Lilla Edet. Jag började bygga drömmar och visioner om vad jag ville uppnå med tennisen, stora som små saker. När studenten kom var jag fast besluten med att jag skulle jobba med tennisen. Jag började som timanställd i några olika klubbar till att ett år senare få möjlighet att sommarjobba på Good To Great och därefter flytta till Stockholm för att jobba som heltidsanställd tränare på KLTK. Detta var några av de drömmar jag hade haft och kände mig överväldigad att lilla jag skulle få göra detta.
Efter ett år i Stockholm, med många upplevelser och lärdomar, flyttade jag tillbaka och fortsatte min karriär i ”småklubbar”.
2021 bestämde jag mig för att byta karriär och lämna vardagen som tennistränare. Detta blev en omställning med hur mitt ”tennisliv” har sett ut de senaste åren. Även om jag inte är 100% aktiv idag inom svensk tennis har jag fortfarande olika uppdrag vid sidan av min nya karriär; styrelsemedlem i min moderklubb, arrangör av lite tennisaktiviteter, kommunikationssupport till Tennis Stockholm samt försöka bidra, med det jag kan, till denna fantastiska plattform Baslinjen.
När jag ser tillbaka och summerar min resa finns det några saker som både påverkat mig och som drivit mig till att fortsätta. Undermedvetet har min första tränare Kristina väglett mig i att man kan gå vidare med sin tennis efter sin spelarkarriär. En kvinnlig förebild som funnits i periferin och som gjort att jag fortsatt arbeta som främst tränare. Som det ser ut idag är det en större del män som är tränare och ett fåtal kvinnor som man träffar på lite här och där. Tränare i klubbarna är alla viktiga oavsett könstillhörighet men jag har känt många gånger att det har varit och är en viktig del för mig att lyfta fram att kvinnor kan lika väl som män arbeta som tränare. Att möjligtvis visa för andra tjejer och kvinnor att detta är en sport som kvinnor också kan jobba med, för det har jag gjort.
Förutom detta har jag även arbetat för, och fortsatt än idag, att synliggöra att det finns fler vägar att gå. Oavsett ålder, spelnivå och erfarenheter kan vi alla bli en viktig del för tennisens framtid. Jag själv var ingen toppspelare för min ålder, men jag visste hur man spelade och hade ambitionen att utveckla mig själv för att kunna vidareutveckla andra. Utan tränare, domare eller tävlingsledare så stannar svensk tennis, vi har alla en viktig roll.
Avslutningsvis vill jag även lyfta fram arbetet som sker i Sveriges alla småklubbar. Självklart sker mycket viktigt och gediget arbete i Sveriges medelstora samt stora klubbar. Dock i alla småklubbar sker arbete med oftast mindre resurser men med ambitionen att fortsätta erbjuda tennis på mindre orter och kunna vara ett nära val för både barn och vuxna till en gemenskap och fysisk aktivitet.
Jag känner mig stolt och tacksam med min resa och att den lilla tjejen på bilden fick möjlighet att fortsätta hålla på med tennis. Jag hoppas jag kan inspirera andra med min resa och att du som tjej, oavsett spelnivå och oavsett vart du befinner dig runtom i Sverige så finns olika möjligheter att fortsätta med sin idrott.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
