Mattias Svensson, tennisförälder och tränare i Kronprinsens TK tillbringade likt många andra nyåret i Stockholm. Några timmar efter hemkomst till Skåne igen delgav han oss sina spaningar från en vecka på SALK Open.
Av: Linus Eriksson
Mattias Svensson är dels förälder till en son i 12-årsklassen och en dotter i 10-årsklassen och dels tränare i Kronprinsens TK.
Mattias åkte upp till Stockholm den 30:e december då första omgången för hans spelare var schemalagd på nyårsafton. Kronprinsen hade fem spelare med i 12 årsklassen och en i 10-årsklassen. Två till skulle ha spelat i 14-årsklasserna, men blev sjuka och fick lämna återbud.
Trots att Mattias varit tränare i Kronprinsen i 20 år är gångerna han varit på SALK inte många. I inledningen av Mattias tid i klubben saknade man tävlingsspelare.
– Jag håller på med tennis för att det är en idrott och har aldrig sagt att jag går på tennis – jag spelar tennis, säger Mattias.
– Men det har tagit lång tid. Vi har haft någon spelare som åkt till SALK Open själv med sina föräldrar, men nu har vi en ett gäng som kör.
Vad tyckte du om tävlingen i år rent generellt?
– Ett jättebra arrangemang, både i år och i fjol. Även om det är en seriös tävling har våra ungar haft det superkul. Hängt i hallen, spelat extra efter matcherna, haft snöbollskrig utanför Scandic Alvik. Det har varit super!
Mattias son William är 12 år och spelade PS12A i år. Runt samma årgång som William var det fler spelare som var på gång att börja tävla för några år sedan, men där flera hade föräldrar utan tennisbakgrund. Frågan ställdes till Mattias om ”hur mycket man ska tävla?”
– Jag sa att spelar man 100 matcher på ett år är det jättebra. Föräldrarna sa okej och började bocka av matcher. I november kom det fram en förälder som berättade att ”vi kommer nog bara landa på 70-80 matcher i år”. Jag log och sa att det är ju jättebra! Grejen är att i Kronprinsen kan vi inte erbjuda supermycket träningstider så vi ser även tävlingar som träningstider. Jag hjälper dem att välja tävlingar som passar varje specifik spelare.
Tillbaka till årets upplaga av SALK.
Vilka spaningar tar du med dig från årets upplaga?
– Det jag tycker är kul i till exempel 12-årsklassen på pojksidan är att spelarna är utspridda över hela landet. Normalt kan det vara ganska centrerat, men nu var någon som gick långt från Göteborg, någon från Stockholm, Norrköping, någon uppifrån landet och sen visserligen en helskånsk final. Men det var kul att se spridningen.
Mattias berättar att han sprang på Rolle Rakell, tränare för TSK Malmen, i hallen.
– Han sa en rätt rolig grej. Han sa att ett 12-årsguld här är lika viktigt som ett guld i veteran-SM. Det vill säga, det är inte nu man ska vara bra och inte vid 55 års ålder heller, vilket ju stämmer. Det är viktigt at man vågar och kämpar oavsett hur det går. Vissa här kanske väljer att spela en A-klass när det nog skulle deltagit i B istället och få atmosfären från en bra turnering. William kunde säkert spelat i A förra året men vi valde B där han lyckades gå till final mot en finländare. Det gav erfarenhet och bränsle till att jobba vidare.
Upplägget med A- och B-klasser är en sak, en annan är formatet i 10-årsklasserna med bäst av tre supertiebreak.
– Jag vet inte. SALK har rykte om sig att vara en stor och i mångas ögon viktig tävling, men sen har man formatet med bäst av tre supertiebreak. Å andra sidan, min dotter som spelade i 10 tyckte det var klockrent.
Om vi tittar ner lite mer på själva banan. Hur tycker du beteendet och uppförandet såg ut hos spelarna överlag i hallen?
– Det är mycket känslor och så, såklart. Det var några matcher när det gick överstyr, när känslorna riktas mot varandra, men också många matcher där spelarna skötte det jättebra. Jag gillar när det är tydliga matchledare som går in och markerar och ställer sig på banan om det behövs. Spelarna behöver lära sig medan de är unga. Vi pratade mycket med våra spelare om de här bitarna och la mycket tid på träningar och inbollningar på att prata om det mentala. Det är så bra under en tävling som SALK när våra juniorer kan se matcher i 14-årsklassen, med exempelvis Emina Honic som vi känner från Malmö eller Melker Andersson från Ystad, och själva får se att de här spelarna uppför sig bra och att deras uppförande lyfter deras prestation. Ibland kan en junior säga ”ja jag vet, jag ska uppföra mig”, men nyckeln är att få dem att förstå att de kan spela bättre om de kanaliserar sitt humör rätt.
Men det är inte bara spelarna som förhoppningsvis utvecklas under en tävlingsresa till SALK Open, utan även ledarna.
Vad lärde du dig den här resan Mattias?
– Det jag framförallt tänkte på var hur viktiga förberedelserna är och vikten av att jobba med rutiner och hela den grejen. För mig som även är förälder till två av barnen är det inte alltid jättelätt, men får man med hela gruppen på att värma upp, stretcha och så vidare så är mycket vunnet.
Mattias ger ett exempel från sista dagen på plats.
– William spelade final i PS12A och de var inne i tiebreak i första set. Min dotter skulle i sin tur in och spela snart och var jättenervös och knackade mig på axeln och ställde massa frågor om regler vid 4-4 i tiebreaket. Då får man jobba på sin pedagogiska sida, haha.
Hur mycket har du jobbat individuellt och extra med William och hur mycket är han en produkt av Kronprinsens program, så att säga?
– Många tror att jag stått och drillat honom mycket eftersom jag är tränare, men jag står redan väldigt mycket på banan så jag har inte särskilt mycket tid att köra extra bara med honom. Så det har inte blivit så mycket. Han har snarare spelat med allt och alla som redan finns i klubben. Han har hoppat in extra i grupper med både äldre och yngre spelare och tränat en del med sin äldre brorsa som snart fyller 17.
Mattias funderar lite grann och fortsätter:
– William har synts mycket i Kronprinsens verksamhet, men jag har inte stått så mycket själv med honom. Kanske är det något man behöver börja göra mer allt eftersom, men dygnet har bara 24 timmar. Visst, man kan köra tidiga morgnar men jag ser det hela tiden som en balans där man inte får tappa att de tycker det är kul. William var väldigt besviken efter sin dubbelfinal som dem förlorade vilket innebar att han förlorade två tuffa finaler på samma dag. Men jag sa till honom att han får njuta av att ha gått till final i två klasser. 20 minuter senare var han på väg ner till banan igen. Jag frågade honom om han verkligen skulle spela mer, då sa han: ”Pappa, du sa åt mig att njuta – nu ska jag njuta!” Och så spelade han en timme till med kompisarna. Fantastiskt ju – glädjen ska styra tennisen!
