Reflektioner kring samarbete men också vikten om att våga gå sin egen väg för att lyckas in en individuell idrott.
Av: Henrik Ekersund
Det är fjärde advent och lackar mot jul. Igår avgjordes Elitserien powered by MATCHi och SALK vann damklassen i en otroligt spännande final mot Påvelunds TBK. På herrsidan blev det mesta mästarna Fair Play TK som tog hem sitt elfte SM-guld, också mot Påvelunds TBK, i något som skulle bli en ännu mer dramatisk final. Det nya uppdaterade elitseriekonceptet har verkligen gjort gott för svensk tennis och är uppskattat av såväl spelare och ledare som av oss som följer matcherna antigen på plats på arenorna eller via streamingtjänsten. Att vår högsta serie har fått sig ett lyft är viktigt för självbilden i svensk tennis men också av avgörande betydelse för utvecklingen av vår konkurrenskraft internationellt.
Det som samtidigt kan oroa mig är att det ser relativt tunt ut med återväxten i de olika elitserielagen. När jag, så här lite på distans, även följer den pågående processen med att ta fram en gemensam färdplan för svensk tennis och då tänker jag framför allt på de bitarna som rör spelarutveckling så känns det än mer olustigt. Jag hänger främst upp mig på två saker som jag tycker styr i en olycklig riktning. Det ena är den rådande konsensusen om vikten av samarbete som det breda elitetablissemanget har enats om. Här håller jag med PO Lindqvist som i ett tidigare poddavsnitt här på Baslinjen uttrycker sin oro över svensk tennis. Lindqvist menar att för att skapa internationell elit så behövs det konkurrens såväl på regional som nationell nivå. Det finns en rad forskning som backar upp Lindqvist teori, bland annat från lagidrotten, där man ser en stark koppling mellan den nationella nivån på exempelvis seriespelet och hur landslagen presterar. Med andra ord; om vi nu lyfter elitserien och divison 1 med ett nytt koncept och ett större engagemang hos elitklubbarna så kommer det på sikt bidra till att landslagskaptenerna har ett bredare utbud av spelare att välja ur och därmed också att såväl dam- som herrlandslag kommer att hävda sig bättre i den internationella konkurrensen.
Men det är just det där med att klubbarna ska prioritera sina representationslag och engagera sig i spelarutveckling. Här är jag förvånad över den generellt låga ambitionsnivån bland tennisledarna i landets främsta klubbar. Merparten av klubbarna har år efter år en enda sportslig målsättning och det är att hålla sig kvar. Som göteborgare blir jag därför extra glad när jag ser att Påvelunds TBK i jämförelsen med det stora flertalet av de andra klubbarna sticker ut som ett positivt undantag. Genom ett målmedvetet och strukturerat arbete så tar föreningen kontinuerligt verksamheten vidare till nästa nivå såväl på senior- som juniorsidan. Lägg därtill att de dessutom är minst lika framgångsrika in sin andra idrottsgren, badminton.
Nu finns det fler goda exempel på verksamheter med en tydlig sportslig målbild. Dit hör exempelvis RQT/Stora Wäsby TK med Julle Demburg i spetsen som jobbar upp sina lag genom seriesystemet. Svenska tennis behöver fler sådana initiativ där ledare, spelare och föräldrar sätter upp sportsliga mål och jobbar emot dem. En ökad konkurrens på såväl regional som nationell nivå skulle vara snabbaste vägen framåt att lyfta den generella nivån på svensk tennis. Så likt Lindqvist förespråkar även jag mindre samarbete och i stället en ökad konkurrens på alla nivåer.
Den andra saken som jag opponerar mig mot är den gemensamma färdplanen. Att alla ska göra likadant. Detta med bakgrunden att tennisen, även om den också spelas i lagform, i första hand betraktas som en individuell idrott. Vad som kännetecknar framgångsrika idrottsmän och kvinnor i individuella idrotter är att det just vågar gå sin egen väg. Detta lyfter också sportjournalisten Patrik Brenning i sin bok Så vinner vi igen: att utveckla talanger och svensk idrott. Brenning menar att detta var en av faktorerna bakom det svenska tennisundret med Björn Borg i spetsen som bland annat bröt ny väg genom sin unika spelstil och annorlunda träningsmetoder.
Under veckan har brittiska BBC utsett världens främsta idrottare och för första gången sedan Björn Borg fick utmärkelsen 1979 går den återigen till en svensk. Den här gången är det stavhopparen Armand ”Mondo” Duplantis som uppmärksammas. Duplantis har under året bland annat vunnit OS-, VM-, och EM-guld och slagit tre världsrekord.
Den amerikansk-svenske friidrottsstjärnan är ett bra exempel på en person som under lång tid har arbetat målmedvetet enligt en egen plan framarbetad i första hand tillsammans med hans föräldrar Greg och Helena och i andra hand tillsammans med något förbund.
Ett likande exempel av den här karaktären finner vi i den flitigt hyllade skridskoåkaren Nils van der Poel som tillsammans med tränaren Johan Röjler tog sin träning till en helt annan nivå. Ibland funderar jag på hur det hade sett ut om killar som Duplantis eller van der Poel hade tvingats in i någon form av samarbete som det som föreslås som vägen framåt för svensk tennis. Min uppfattning är att det hade varit förödande.
Min uppfattning är också att vi under alltför lång tid har försökt att centralisare träningen av lovande juniorer och mer eller mindre tvingat dem från sina hemmamiljöer till att träna med sina närmaste konkurrenter och med ledare som de ofta inte har förtroende för. I stället borde vi försöka att hitta tillbaka till det som Brennings lyfter i sin bok, nämligen att det ska finnas bra utvecklingsmiljöer i hela landet och att dedikerade tränare under en längre tid får möjligheten att följa sina spelare. Vissa hävdar att det här är en resursfråga och att vi inte har resurser till detta i svenska tennis. Jag hävdar att det är tvärt om. Vi har snarare aldrig haft mer resurser i form av anställda tränare och goda ekonomiska förutsättningar i många av landets tennisklubbar. Det olyckliga i, att i decennier, ha anammat ett centraliserat upplägg där bland annat förbundstränare har tagit över den dagliga träningen av lovande juniorer har i mångt och mycket passiviserat klubbarna. Många klubbar ser det inte längre som sin roll att fostra tävlingsspelare och har på så vis tappat lite av sin idrottsliga själ. Här är det viktigt att vi alla försöker göra det bästa möjliga i den miljön vi verkar i och med det spelarmaterialet vi har. Gör vi det så kommer vi att skapa en mångfald, en större bredd och en på sikt tuffare konkurrens på det nationella planet.
Nu blir det snart några dagars julfirande innan det är dags för Pace SALK Open. En bra värdemätare på vilka klubbar som är på gång och har fungerande spelarutvecklingsprogram är att titta på antal starter från respektive klubb i denna anrika ungdomstävling. Jag vill passa på att önska en riktigt God Jul och hoppas att vi ses i SALK-hallen under nästa vecka.
