Det har putsats, möblerats om och serverats lite mer folkligt i Kungliga tennishallen. Men bakom förbättringarna finns fortfarande en del att fundera över. Samtidigt pågår ett annat slags mingel i svensk tennis, där vissa samarbeten tycks vara enklare att hylla än att ifrågasätta. Tobias Mattsson har tittat närmare på båda företeelserna – och ser att det finns anledning att höja på ögonbrynen.

Det har skett en del ommöbleringar i Kungliga tennishallen. Bana 1 har fått en ny placering och mått som gör det möjligt att arrangera tävlingar utan att behöva tänja på regelverket. Enligt uppgift har tävlingen tidigare levt på en dispens som förlängts år efter år för att bedriva tävlingen.

Tävlingen tog också ett steg i rätt riktning när det började serveras mer vanlig mat. Poké Bowls, grytor och annat som var ett välkommet initiativ istället för den tidigare föreställningen om att tennispubliken helst vill äta på Sturehof med vita dukar. Sturehof är dock kvar för den som vill äta sådant.

Däremot återstår problem: företagsfolket. Flera med några glas innanför västen parkerar på platser där de hörs mest. De har genom åren varit väl representerade på tävlingen, gärna placerade i någon VIP-kategori där volymen på samtalet är vidrigt. Låt mig gissa att dessa personer sannolikt har installerade avancerade larmsystem kring sina villor för att hålla packet på avstånd, men plötsligt behandlar de själva Kungliga tennishallen som en finlandsfärja. Klass är uppenbarligen inte något som kan köpas tillsammans med en företagsbiljett.

Jag är också fortfarande osäker på om arrangören hittat tävlingens identitet. Visst behövs sponsorer och samarbetspartners. Ingen begär att en internationell tennistävling ska drivas med hjälp av allmän välvilja. Men det finns en skillnad mellan att hålla en tävling vid liv och att ge den liv. Den skillnaden verkar arrangören ännu inte riktigt ha förstått.

Och så var det sportbilen.

Jag såg en sportbil stå uppställd i hallen och frågade mig vad den hade där att göra. Vem är det egentligen man försöker imponera på? Senast en sportbil framstod som beviset på framgång var väl någon gång i tolvårsåldern, när pojkrummet var tapetserat med affischer på tuttar, fotboll och bilar.

Vi borde ha kommit längre än så.

Vad sägs om att profilera tennisen i stället för att ställa in en sportbil och hoppas att någon blir imponerad?

Nytt för i år är även en vapenrock som ska klä vinnaren. Nej då, det är en kavaj, tjusig och ett kul inslag. Men den inglasade kavajen för åskådning förde tankarna till Armémuseets inglasade vapenrockar.

Samtidigt som Stockholm Open pågår arrangeras Svenska Tennisförbundet sin egen sammankomst högtidligt döpt till SvTF Summit. Ett tillfälle för tennisens makthavare att träffas, utbyta leenden och sannolikt diskutera sportens framtid.

När jag såg hur stolt förbundet presenterade att man bjudit in MATCHi till denna församling höll jag på att sätta den mikrovågsvärmda gåslevern från restaurangen i halsen.

Jag skrev en kommentar till inlägget. Något svar lär knappast komma. Svenska Tennisförbundets kommunikationsförmåga förefaller åtminstone i obekväma frågor vara fullt jämförbar med den nordkoreanska statsapparatens.

Bakgrunden till min irritation är MATCHis avgiftsmodell. En modell som jag anser förtjänar betydligt större granskning än den hittills fått, dvs ingen.

Det handlar framför allt om två avgifter:

1. Serviceavgiften vid bokning

En avgift som läggs ovanpå själva banhyran. Kunden betalar alltså inte bara för att spela tennis, utan också för privilegiet att använda bokningssystemet.

2. Avgiften vid avbokning

Här blir det särskilt intressant. När en kund avbokar en bana tas ytterligare en avgift ut. Om dessa pengar hade tillfallit den aktuella klubben som kompensation för risken att banan förblir outhyrd hade jag åtminstone kunnat förstå den ekonomiska logiken.

Men pengarna går till MATCHi. Varför?

Det är en ganska enkel fråga. Ändå verkar den vara märkligt svår att besvara.

På SvTF Summit sitter sannolikt få betalande tenniskunder och funderar över den här typen av avgifter. Där finns andra frågor att ägna sig åt. Nätverkande, framtidsvisioner, strategiska samarbeten och kanske ytterligare en kopp kaffe mellan två inspirerande föredrag.

Men det är just där problemet ligger.

Medan tennisens beslutsfattare samlas och diskuterar svensk tennis framtid finns det uppenbarligen inget större intresse för att granska de affärsmodeller som möter tennisspelare varje gång de bokar eller avbokar en bana.

Jag tänker inte påstå att något olagligt har skett. Men när ett förbund så självklart ger en kommersiell aktör en hedersplats vid bordet, utan att den aktörens avgiftsmodell tycks väcka några besvärande frågor, börjar det likna en ganska sluten klubb för inbördes beundran.

En sorts bastuklubb, fast med tennisracketar. Och den som betalar notan?

Det gör du.

Och det gynnar inte framtidens tennisspelare.

Pluslista

• Stockholm Open
• Eventuellt höjda prispengar till sommartouren
• Pim Pims swag

Minuslista

• MATCHi
• Att Elmer Möller inte fick WC
• Avsaknad av en Challenger i Sverige