Emil Curovic är femton år och vann alla fyra stora juniortävlingar i Sverige i fjol. I år möter han äldre spelare och motståndet är tuffare. Den som står bredvid honom på träningsbanan nu är storebror Dino, som gått från sparring och stöd till huvudcoach. Vi åt kalvköttbullar med två bröder som vet exakt var gränsen går mellan rollerna: vid dörren ut från banan.
Av: Linus Eriksson
- Plats och tid: Ölstugan Tullen Kallebäck, första lördagen i oktober 12:30
- Beställningen: Kalvköttbullar till båda.
- Dryck i glaset: Mineralvatten till Emil, vatten utan kolsyra till Dino
- Klubb: RQT Stora Wäsby Racquet Club
- Moderklubb: Gothia Tennis
När jag kliver in på Ölstugan Tullen i Kallebäck är klockan halv ett och lokalen är inte tom, men det är gott om lediga bord och platser. Stor, öppen och nyöppnad är restaurangen, vilket syns – allt ser verkligen nytt ut! Personalen säger att det kommer fyllas på med folk under dagen, men eftersom vi kommer vara klara före klockan slår tre kan jag välja vilket bord jag vill. Jag är några minuter före mitt lunchsällskap och slår mig ner i ett av båsen nära baren. Genom fönstret ser jag bröderna komma gående utanför några minuter senare och reser mig för att säga hej. Emil har jag träffat förut – Dino blir första gången.
Båda tar bröderna väljer kalvköttbullar efter en noggrann titt på menyn. Dino vill ha vatten utan bubblor, Emil en Loka med kolsyra. När tallrikarna ställs ner framför dem dröjer ingen – de hugger in direkt.
Det första man märker är hur jordnära de är. Trevliga, ödmjuka och sympatiska. Dino svarar utförligt på frågorna. Han är hungrig på tränaryrket på ett sätt som går att ta på, nyfiken på allt, och det hörs hur mycket han bryr sig om sin lillebror och vill hjälpa honom. Emil håller en lite lägre profil, men när han pratar om tennis märks det hur mycket han älskar sporten, och han kommer hela tiden tillbaka till samma sak: utveckling först – processen är det viktiga!
Emil Curovic är femton år, född 2011, går i nian och är uppvuxen i Gothia Tennis. Numera representerar han RQT Stora Wäsby Racquet Club i Stockholm, som han valt som kompletterande bas utöver .
Förra året spelade han fjortonårsklassen och vann alla fyra av de stora tävlingarna: SALK Open, Junior-SM inomhus, Båstadtennis Corem Open och Junior-SM utomhus i Båstad. Han blev årets Stefan Edberg-stipendiat bland fjortonåringarna och hade ett så närapå komplett år på hemmaplan i Sverige.
I år har resultaten varit mer blandade. Och det finns en förklaring. Eller egentligen två. Nationellt spelar han nu 16-årsklassen. Internationellt har han lämnat Tennis Europe U14 för ITF Junior, som är en 18-årsklass.
– Jag tänkte inte att snart är jag proffs efter mitt fjolår, säger han. Men jag trodde nog att det skulle gå lite lättare än det gjort.
Han säger det utan att låta bitter.
Att gå från U14 till U18 gör man inte på en vecka, förklarar Emil. Alla är större, starkare, rör sig bättre och får in fler bollar. Det som slagit honom mest är hur fysiska alla är
– Min fysik var inte på plats när jag tog steget upp att börja möta de äldre, så enkelt var det.
Dino nickar. Han minns hur det såg ut vid årets start.
– Det var fantastiskt hur bra det gick förra året, med tanke på hur fysiken faktiskt såg ut. Men ser man proffsspelarna idag är de otroligt starka. Vi får inte dra i handbromsen på fysiken nu bara för att han stärkt den otroligt mycket i år, utan det gäller att fortsätta jobba för att utveckla den mer och mer.
Så det här året har handlat minst lika mycket om jobbet utanför banan som på. Emil beskriver det som att han blivit ”ordentligt mycket starkare”, i hur han rör sig, hur han kommer till bollen, hur hårt han slår. Dino ser samma sak i spelet – saker går framåt och Dino beskriver faktiskt 2026 som ett år med ”fantastisk utveckling”, eftersom fysen har varit det mest prioriterade området.
En normal vecka för Emil ser ut så här hemma i Göteborg: två timmar tennis på morgonen, gympass, skolarbete och sedan ännu ett tennispass på eftermiddagen eller kvällen. Morgonpasset är till för detaljer och moment. På eftermiddagen försöker de hitta sparring så att det de övat på kommer ut i matchlik form. Upplägget har de lånat från RQT, dit de åker en vecka i månaden.
– Något vi har tagit stor lärdom av från Stockholmsbesöken är intensiteten på träningarna. Efter ett pass i Stockholm behöver Emil verkligen vila, säger Dino. Innan var det inte alls samma intensitet, om vi ska vara ärliga.
Det är här bror Dino kommer in i bilden på allvar. Tidigare i år jobbade Emil med Robin Faghén som tränare och Dino åkte med som stöd. I början av sommaren tog han över mer av coachrollen tillsammans med framförallt Julius Demburg och Thomas Enqvist, med fyshjälp från Fredrik Johansson, från RQT.
– Det känns bra, det är stort, säger Dino. Än så länge tycker jag det går bra. Det är mycket information för mig att ta in. Jag är ju helt ny, om man jämför med många andra tränares erfarenhet. Men både jag och Emil är oerhört tacksamma för den hjälpen vi får från RQT. Så många bra personer som nu hjälper oss, det är så bra för oss!
Själv började han spela tennis som åttaåring, slutade vid tio för att satsa på fotboll men var tillbaka i tennisen vid elva igen. Han tävlade i B- och C-klasser, bytte klubb, blev bättre. Målet var tennisproffs.
– Sen gick det åt skogen. Då tänkte jag studera, men sen blev mitt engagemang i Emil större och nu sitter vi här.
I dag är han sin lillebrors coach på heltid. Egen racket har han mer eller mindre lagt ifrån sig förutom när han sparrar med Emil. Äldste brodern i syskon-trion, Alen, åkte på college och pluggar numera i Paris, så under de senaste åren har det varit Emil och Dino kvar hemma i Göteborg och när Emil ville träna var Dino den som fanns till hands. Så när Emil behövde en tränare som kunde lägga ännu mer tid på honom tog Emil, föräldrarna och Dino en lång diskussion som mynnade ut i att Dino tagit över huvudansvaret för Emils tennis.
– Vi är alltid nära varandra på vardagarna ändå, säger Emil. Så det känns inte konstigt att åka runt tillsammans. Jag åkte med på rätt mycket tävlingar utomlands och de större i Sverige även förra året.
När jag intervjuade Emil i september i fjol hade han just vunnit alla fyra ”Grand Slams” för juniorer i Sverige. Han förklarade då varför han valt tennis framför fotbollen, som han spelade från sex till tolv års ålder.
– Jag gillar att köra själv, att jag kan påverka allt. I fotboll är det elva spelare, i tennis hänger det på mig.
Då bestod hans team av en rad olika tränare. Privattimmar med Mille Eklöw, Fredrik Persson som ansvarig för tennisen, fysträning med Johan Claesson och sparring på Gothia, GLTK, Åkered och GTC.
– Det blir ganska mycket olika tränare, sa han. Men träningen är mest sparring. Tekniken ändrar jag inte så mycket.
Ett år senare är bilden en annan. Dino är huvudcoach, och han lägger upp arbetet tillsammans med Julius Demburg, Thomas Enqvist, Daniel Berta och Fredrik Johansson på RQT. Fysen har stått i centrum hela året. Vad Emil själv gör av det, och hur mycket han styr, beskriver han så här:
– Det är jag och Dino som bestämmer när vi ska träna. RQT styr lite vad vi ska fokusera på, men sen lägger jag och Dino vår egen twist på det.
Emil menar att det fungerar bra
– Jag litar mycket på honom, säger han om Dino. Ibland tycker vi olika men hittills har det fungerat bra.
Dino nickar och fyller i:
– Om det uppstått diskussioner på träningarna har vi löst det på banan. Vi tar aldrig med oss några argumentationer hem eller ut från träningen, utan vi löser det där och då.
Helt överens är de inte alltid. Dino kommer ibland med en idé på träningen och får förklara den mer än en gång.
– Det är viktigt att lyssna på varandra. Om Emil har en åsikt måste jag ta till mig den.
Hur hård och tuff han ska vara som ledare är svårast, är Dino ärlig med att erkänna.
– Såklart blir det lite svårt. Om Emil tycker att det är jobbigt får man göra en avvägning. Men man blir inte tennisproffs utan att vara tuff.
Han tycker sig se att Emil tänder till mer när han själv är med och engagerad under matcherna och på träningen.
– Vi vill båda att han ska lyckas, det är trots allt det viktigaste av allt. Jag brinner verkligen för att se Emil gå framåt och gläds inombords när jag ser att han mår bra, trivs och har roligt.
Frågan man ställer sig är förstås var gränsen går, när två relativt unga bröder utöver sin syskonrelation nu också har en arbetsrelation att lägga till bland hattarna.
– Vi försöker ta bort tennisen när vi bara hänger och umgås, säger Dino. Men när vi går till gymmet, ut och springer eller är på banan, då är det en switch till ”jobb-mode” som gäller.
Emil tycker inte att det blir för mycket tennis mellan dem.
– Jag gillar tennis, så det kan knappt bli för mycket faktiskt.
I Sverige i år är Emils bästa resultat dubbeltiteln i 16-årsklassen i JSM Race-slutspelet i slutet av sommaren. Tillsammans med Wilmer Håkansson från GLTK vann han finalen med 6-4, 6-4. Bäst i singel, i en av de större tävlingarna, blev kvartsfinalen i samma slutspel utomhus. Där föll han mot Hugo Elmblad (KLTK) med 3-6, 7-5, 6-7.
Internationellt gjorde han sin första ITF-start i Bosnien sommaren 2025, där det blev förlust i kvalfinalen. De första poängen kom i Istanbul i månadsskiftet april och maj i år. Sedan dess har det blivit många turneringar. De två senaste var i Sverige. I Uppsala vann han en omgång. På Ullevi vann han två matcher i det inledande gruppspelet, förlorade en och gick inte vidare till slutspelet.
Efter förluster är det Dino som är den som går och klurar.
– Jag funderar på om jag sagt fel saker. Om taktiken var fel. Men vårt mål är inte att spela J30 och 18-årsklasser. Vi vill komma ut på större nivåer. Man får inte fastna och börja älta matcher i all oändlighet då och framförallt inte nationella turneringar då.
Emil har sin egen metod. Han försöker gå in och spela sitt spel och tänka på helheten snarare än på enstaka matcher. Det är nästan samma sak som han sa i fjol, att han inte tänker så mycket på resultat utan bara går in och gör det han kan.
– Det är alltid tungt att förlora, men det kommer alltid finnas tuffa perioder. Då gäller det att jobba igenom det. Inte bara gå ner sig, utan ändå sig positiv och se den större bilden och vad man utvecklar just nu.
Vad andra säger och hur det snackas tänker han inte särskilt mycket på. Inte på konkurrenterna i Sverige heller.
– Det är bara en vanlig match. En till match jag ska spela, oavsett vem jag mött eller ska möta.
Och pressen det kan innebära att ha vunnit allt som går att vinna som junior?
– Det är ett privilegium att ha press. Ingen blir bra utan.
Efter nästa turnering som börjar 12 oktober i Istanbul blir det fler J30-turneringar. Planen är Litauen, Estland och Finland. Mestadels ITF alltså, och därefter börjar seriespelet, där han representerar RQT och är en del av både deras P15-, P18- och division 1-lag.
Dino säger att han märker en viss skillnad när de är utomlands.
– Spelarnas energi och kämpaglöd. De flesta bra spelarna vågar visa att de krigar för varje poäng. De säger alltid ”come on”, de vågar ta för sig.
På tävlingarna försöker de båda bröderna umgås så mycket som möjligt. Promenera i en ny stad i Europa de aldrig varit förut. Prata om annat. ”Vi har kul, alltid skratt och glädje”, säger Dino. På banan, säger han, är det lika roligt varje gång. Att se Emil glad och lycklig gör allt värt det.
Fotboll är ett annat gemensamt intresse de har. De håller båda på Borussia Dortmund. Dino hittade kärleken till laget 2012, när Lewandowski spelade där, och Emil tog sedan över det laget. Alen höll på Bajen, så då fick Dino välja ett annat. Båda har dessutom själva spelat för BK Häcken som yngre.
Just nu går han i årskurs 9 i skolan. Gymnasievalet har han inte landat i än. I fjol pratade Emil om Aspero Idrottsgymnasium, kombinerat med akademiträning.
Jag frågar dem om vilka målsättningar de har med juniortiden som är kvar, vad de skulle anse vara att ha ”klarat sina mål” när Emil är 18 om några år.
Dino börjar formulera ett svar men kommer på sig själv, vänder sig till Emil och ber honom börja istället.
– Det hade varit roligt att spela alla fyra Grand Slam som junior. Och roligast av allt hade varit att få spela Davis Cup för Sverige. Om det går bra, och jag jobbar på, så tror jag chanserna är goda i framtiden.
Sedan fyller Dino i att topp 50 på juniorrankingen känns både realistiskt och uppnåeligt.
Vilken Grand Slam som vore störst att få spela? Emil tänker efter en sekund.
– Wimbledon, tror jag. Den med historia och bakgrund.
Jag frågar om han spelat på gräs ännu?
Han skrattar till.
– Gothia har ju konstgräs utomhus… Men det är nog inte riktigt samma sak som Wimbledons gräs.
Både Emil och Dino skrattar. Det märks att de trivs och känner sig trygga i varandras sällskap.
Femton minuter innan vi är klara har det vällt in runt tjugo personer i Tullenvarvet-tröjor genom dörren. Nästan alla bås har fyllts upp. Vi reser oss upp, tackar personalen för en riktigt god måltid och går ut genom dörrarna för den obligatoriska bilden tillsammans.
Nästa stopp är Istanbul. Det blir den femtonde ITF-turneringen på året. Och det är bara början på brödernas resa. De kommer få uppleva både med- och motgångar. Men oavsett vad har de varandra och kommer tillsammans bygga minnen för livet. Hur fantastiskt är inte det?!
