De flesta tennisspelare funderar mest på om strängarna börjar bli slitna eller om det är dags att köpa ett nytt racket. Håkan Malmquist funderar på om greppet är exakt rätt storlek, om maskinen är kalibrerad och hur många gram som skiljer mellan två till synes identiska racketar. Ett misslyckat strängjobb blev starten på en oväntad passion för material och strängning.
Av: Linus Eriksson
Mitt mellan två matcher under Nordea Open i Båstad slår jag mig ned med Håkan Malmquist från Eslövs Tennisklubb. Han börjar med att fråga mig varför han själv skulle vara intressant att prata med, men efter bara någon minut är det uppenbart att det här inte är en person som gör saker halvdant.
För tio år sedan började han spela tennis. Resultaten på banan är han däremot betydligt mindre imponerad av.
– Jag vinner inga matcher, jag är värdelös, säger han och skrattar.
I dag spelar han herrar 55+, men det är vid sidan av banan som hans största tennisintresse har vuxit fram. Allt började egentligen med att han lämnade in sina racketar för strängning en sommar.
– Jag var inte nöjd när jag fick tillbaka dem. Strängarna var inte raka och jag tänkte att det här måste jag kunna göra bättre själv.
Det blev början på en resa som tog honom betydligt längre än han själv hade kunnat ana. Han började läsa på, investerade i en Wilson-maskin för omkring 40–50 000 kronor och började stränga racketar åt spelare i Eslöv.
– Hade jag köpt en billig maskin hade jag nog inte varit nöjd. Ska man göra något så vill jag göra det ordentligt.
Men det stannade inte där.
För tre år sedan reste han till Kanada för att certifiera sig som rackettekniker genom USRSA, en internationell organisation för rackettekniker och strängare. För att bli certifierad krävs både praktiska prov och ett omfattande teoriprov.
– Det var jävligt svårt faktiskt. Du ska bland annat klippa ur strängarna och stränga om ett racket på tid, byta bumper guard, förstora greppet och klara ett teoriprov med ganska avancerade frågor.
Inför det provet bokade han tio privatlektioner med kunniga strängare.
– Jag ville inte bomma certifieringen.
Det omfattande teoriprovet innehöll frågor som många spelare förmodligen aldrig funderat över.
– En fråga handlade om en kund som hade ont i axeln men trivdes med sitt racket. Då skulle man komma upp med tre råd man skulle kunna ge en sådan kund. En idé var att man kan rekommendera mjukare senor eller lägre tryck på strängningen. Jag tänkte att han kanske skulle ha en annan tyngd på racket, men då blev svaret fel eftersom kunden redan var nöjd med sitt racket.
Det finns dessutom flera nivåer inom utbildningen, där certifierad strängare bara är början.
När Håkan pratar om strängning märks det snabbt att det handlar om betydligt mer än att bara sätta i nya strängar.
– Ska du göra ett bra strängjobb måste du vara konsekvent. Du ska kunna leverera exakt samma resultat varje gång utan att skada vare sig ramen eller strängarna.
Han berättar att det inte är ovanligt att han får in racketar som strängats fel på andra håll. Många klubbar låter juniorer eller ideellt arbetande medlemmar hjälpa till med strängning, ofta utan någon större utbildning.
– Jag förstår varför det blir så. Men det finns många små saker som faktiskt spelar roll.
Själv har han aldrig haft ambitionen att göra det till ett heltidsjobb.
– Jag har det som en hobby. Jag strängar ungefär två racketar i timmen, men då räknar jag med allt arbete från det att jag tar emot racketen. Det viktiga för mig är inte att vara snabb, utan att det blir rätt.
Efter några år började han också nörda ner sig i racketcustomisering. Att två racketar av exakt samma modell faktiskt kan skilja flera gram i vikt är något som få spelare känner till.
– Plus minus sju gram är inte ovanligt på samma modell, vilket gör att det faktiskt kan skilja 14 gram på två till synes likadana modeller. Wilsons nya racketar ligger på plus minus fem gram. Annars är Yonex kända för att vara märket som har minst differens. Många veteranspelare säger att de inte är tillräckligt bra för att bry sig om customisering, men nästan alla har ju ett favoritracket i väskan. Då kan man se till att alla racketar känns exakt likadana.
Han kalibrerar sin strängmaskin efter ungefär var 25:e strängjobb och funderar lika mycket på lindor som på strängar. Favoriten? Toalsons lindor och Luxilon-strängar, även om han konstaterar att Luxilon tappat mark på touren i takt med att fler spelare idag använder senor som ingår i deras sponsoravtal med sin racketleverantör.
Samtidigt utvecklas materialtrenderna ständigt.
– Folk börjar generellt stränga lösare i dag. Förr skulle alla spela med väldigt hårt strängade racketar. Jag såg precis nyligen statistik som kommit från årets Wimbledon, där spelarna låg någonstans mellan 10 och 40 kilo i tryck. Själv ligger jag runt 23–24 kilo.
För den som inte vet vilken strängspänning som passar brukar han ge ett enkelt råd.
– Titta på racketens rekommenderade intervall och lägg dig i den nedre delen. Det brukar vara en bra utgångspunkt.
När vårt samtal börjar lida mot sitt slut och en ny spännande match är på väg att starta upp på centercourten är det tydligt att det här knappast är ett avslutat kapitel för Håkan Malmquist. Tvärtom känns det som att han bara skrapat på ytan.
– Jag vill fortfarande lära mig mer. Allt med material är roligt. Jag är betydligt bättre på det här i dag än jag var när jag tog min certifiering för tre år sedan.
