Bakom kulisserna hos Ferrero och Piatti – “Jag insåg hur lite jag egentligen kan”

Han började med en enkel fråga och slutade mitt i två av världens mest respekterade tennismiljöer. Robert Gosa, 26, reste på egen hand till både Ferrero Tennis Academy och Piatti Tennis Center för att lära sig mer, observera och ifrågasätta sitt eget tränarskap. Nu delar han med sig av erfarenheterna till övriga Tennissverige.

Av: Linus Eriksson

Robert Gosa är 26 år gammal och arbetar till vardags som tränare i SALK och RQT Stora Wäsby, men det som särskiljer honom just nu från den generella tränaren är snarare hans nyfikenhet än hans arbetsplats. Initiativet till hans två studieresor började inte med någon avancerad plan, utan med ett mejl där han helt enkelt frågade om han fick komma och observera verksamheten under en period. Bakgrunden var en växande känsla efter tidigare erfarenheter, bland annat från GTG, att det fanns betydligt mer att förstå än han tidigare trott.

– Jag insåg att jag kan lära mig mer. Jag hade nog trott att jag kunde ganska mycket, men kände mer och mer att “jag kan inte så mycket som jag trodde från början”. Och även nu, efter studiebesöken, känner jag att “jag kan nog inte så mycket som jag tror att jag kan”.

Den insikten blev startskottet för den första resan, som gick till Ferrero Tennis Academy i Villena, utanför Alicante i Spanien, där han blev välkomnad under två veckor. Akademin låg långt ifrån närmaste stad, vilket gjorde att allt som behövdes fanns på anläggningen.

Upplägget för Gosa gick ut på att han skulle vara med på banan tillsammans med tränarna, bidra där det behövdes och samtidigt försöka absorbera så mycket som möjligt av deras arbetssätt. Utöver det deltog han i morgonmöten och planering, så långt hans gymnasiespanska tillät, och möttes av en öppenhet som han inte riktigt hade förväntat sig.

– De var väldigt välkomnande och jag fick fråga allt jag undrade över. Inget var hemligt, utan de frågade verkligen vad jag ville lära mig och satte sig ner med mig, ritade och förklarade.

Akademin fungerar som en helhetsmiljö där vissa spelare är på plats på heltid, med både boende och skolgång integrerat i verksamheten, medan andra är där under kortare perioder. Det skapar en vardag där utvecklingen inte bara sker på tennisbanan, utan också i allt som omger den.

En vanlig dag börjar med ett längre morgonmöte där omkring 30 tränare samlas och systematiskt går igenom sina spelare, diskuterar prestationer, utmaningar och planerade justeringar, samtidigt som de bokar in tider med specialister som fysioterapeuter, psykologer, nutritionister och fystränare. Den typen av tvärfunktionellt arbete, där alla delar av spelarens utveckling behandlas parallellt, var något som gjorde intryck på Gosa.

Efter mötet flyttade coacherna arbetsplats ut till banorna. Träningssystemet bygger på en mycket detaljerad veckoplanering. Spelarna tränar i princip alltid två och två och det förekommer enligt Gosa i princip aldrig att tre spelare delar bana, vilket annars är relativt vanligt i Sverige. På två banor finns det alltid två tränare och ovanför dem en huvudtränare som övervakar, säkerställer att dagens tema följs och kliver in vid behov. I vissa fall ansvarar en övervakare för upp till fyra banor.

Själva träningsupplägget består av två dagliga tennispass och ett fyspass, där morgonpasset på cirka två timmar fokuserar på mer generella moment medan eftermiddagspasset, som är något kortare på 75 minuter, är mer individanpassat och kan rikta in sig på specifika delar som serve, open stance eller stoppbollar. Intensiteten i träningen är hög, särskilt under den pre-season-period då Gosa var på plats, och det finns en tydlig ambition att spelarna ska arbeta hårt och pressas fysiskt genom exempelvis hörn-till-hörn-övningar.

Ett av de första tipsen han fick handlade om något så grundläggande som bollmatning.

– Jag insåg direkt att jag matar bollar för snällt. Där ska bollarna komma tufft och så verkligt som möjligt. Tränar man stoppbollar ska de komma med spinn – jobbar man med volley ska bollen komma i rätt vinkel, samtidigt som man själv helst ska röra sig några steg innan man matar nästa boll.

Den typen av realism genomsyrar hela träningen, där målet inte är att skapa perfekta övningar som ser bra ut, utan att förbereda spelarna för matchsituationer.

– Vi vill inte lura spelarna att det är enklare än det är. Om de tror att de kan och sedan kommer till match och inte klarar det, då har vi gjort fel.

Samtidigt präglas verksamheten av en stark detaljfokusering, där varje spelare får en egen anteckningsbok när de ankommer till akademin som används dagligen för att dokumentera sömn, kost, energinivå och vad de lärt sig under träningen. Efter träningarna är det extremt viktigt att spelarna fyller i noteringar från träningen i sina böcker. Tränarna följer upp detta genom att konsekvent fråga spelarna vad de faktiskt tar med sig från varje pass.

– Om de kommer ihåg åtminstone en sak, då vet man att de har lyssnat.

Det arbetet kompletteras av en så kallad ratingboard, där spelarnas prestationer bedöms varje dag på en skala från 70 till 100, där 70 representerar en otillräcklig insats. Bedömningen omfattar inte bara vad som sker på banan, utan även faktorer som återhämtning, skolprestation och beteende, och resultatet är synligt för alla spelare, vilket skapar både motivation och transparens. Det här systemet utvärderar indirekt även tränarnas arbete. I slutet av varje dag är det standard att spelarna går dit och kollar hur både en själv och andra gjort ifrån sig under dagen.

Akademins filosofi bygger på tre grundpelare: kontinuerlig reflektion genom anteckningar, tydliga rutiner mellan poängen – som användning av handduk och hur man använder tiden mellan poängen på bästa sätt  för att optimera prestationen den kommande poängen– samt en aktiv och hörbar närvaro på banan där spelarna uppmuntras att visa energi genom kroppsspråk och ljud.

Även i enklare övningar, som att spela cross, ställs krav på variation och precision, och repetition ses som en central del av utvecklingen.

– Det handlar inte om att göra något rätt en gång, utan att göra det rätt så många gånger att man inte kan göra fel. Jag hörde någon säga: “You don’t practice to get it right, you practice until you can’t get it wrong”, och det beskriver ganska väl hur de jobbar hos Ferrero.

Dagen avslutas ofta med matchspel som genomförs under strukturerade former, där fokus inte bara ligger på poängen i sig utan också på beteendet mellan dem, innan spelarna sätter sig ner och dokumenterar dagens lärdomar i sina anteckningsböcker.

Den andra resan Gosa gjorde gick till Piatti Tennis Center i Italien, som geografiskt ligger närmare Frankrike än stora delar av Italien. Även där följde Gosa samma tillvägagångssätt genom att ta kontakt och be om möjligheten att få observera verksamheten under en vecka. På Ferreros akademi var Gosa där som besökare och enbart för att se och lära, medan han på Piatti hade rollen som en ”praktikant” och fick hålla i flera träningar på egen hand och testa på att i ”action” arbeta utifrån deras system.

Skillnaderna mellan de två akademierna visade sig dock snabbt, både i struktur och metodik.

På Piatti präglas arbetet i hög grad av videoanalys, där tränarna tillsammans går igenom nya spelare utifrån en detaljerad checklista och därefter lägger upp individuella utvecklingsplaner beroende på hur länge spelaren ska stanna. Gosa, som inte behärskar italienska, deltog inte i mötena i samma utsträckning som hos Ferreros, men fick i stället dagliga genomgångar inför träningarna för att förstå syftet med övningarna. De internationella spelarna på Piattis center var fler än de som var från Italien.

Organisationen är tydligt hierarkisk, med en uppdelning mellan vanliga tränare, headcoaches som ansvarar för planering och övervakning, samt elittränare som arbetar med professionella spelare. Samtidigt finns en uttalad filosofi där varje tränare både fungerar som mentor för några av sina kollegor och själv utvecklas genom att arbeta under mer erfarna tränare. Ett kretslopp för att ständigt säkerställa utveckling av akademins tränare även i vardagen.

Precis som hos Ferrero använde sig även Piatti av en övervakande coach som följde med i vad som hände på två banor som styrdes av varsin tränare. Vid behov kunde den övervakande coachen gå in och bidra om någon spelare behövde extra hjälp med något moment.

Träningsstrukturen bygger på en åttastegsmodell som successivt utvecklar spelarnas färdigheter, från grundläggande teknik och rörelse till mer avancerade moment som riktning, variation och taktiskt spel. Tekniken ges högsta prioritet, ofta genom handmatning och noggrann kontroll av vinklar och fotposition, där det anses viktigare att utförandet är korrekt än att bollen landar rätt.

De åtta stegen som Piattis system bygger på:

1. Teknik – mycket handmatning, fokus på vinklar och fotställning. Teknik är viktigare än var bollen går.
2. Rörelse mot bollen – ta bollen tidigt och vikten framåt.
3. Utgångsposition bakom baslinjen
4. Träffpunkt – mellan axlar och höfter
5. Höjdkontroll – kunna variera höjden på bollen
6. Fotarbete – rätt position och stance i olika positioner
7. Riktning och kontroll – hur mycket man ska spela cross, hur nära linjerna och när är rätt läge att byta riktning?
8. Variation – stoppbollar, volley, olika spinn. Mindsetet var ”så här ska du göra, det här är rätta sättet att spela på”

Progressionen i övningarna är tydlig och metodisk. Första steget var att kasta boll och spelaren slog tillbaka till handen. Andra steget var att passa tre slag till tränarens hand och sen slå en över nät. Tredje progressionen var att tränarna står och spelar volley från samma sida nätet. Fjärde att spela volley från andra sidan nätet, men tränaren kunde också spela volley ner i marken för att ge mer tid. Femte steget: slå med tränare där spelaren kanske siktar mot en kon ibland. Sjätte steget är att en boll går till tränaren och en annan till medspelaren. När spelaren kan det här får man ändra riktning på bollen och sätta spelarna i rörelse.

– Det är mycket repetitioner med små variationer. Var det inte bra förra gången gör vi om det imorgon, men lite annorlunda. Mycket repetitiva övningar med små förändringar.

Till skillnad från Ferrero, där tempot ofta är högt och bollen matades hårt och snabbt och kraven på realism stora, är träningen på Piatti mer kontrollerad och stegvis uppbyggd, vilket ger en annan typ av inlärningsmiljö.

Efter att ha upplevt båda miljöerna identifierar Gosa flera avgörande skillnader jämfört med svensk tennis, där möjligheten till mängdträning är en av de mest framträdande. På akademierna tränar spelarna flera pass om dagen, medan svenska spelare ofta har betydligt färre tillfällen, särskilt i yngre åldrar.

En annan tydlig skillnad är antalet spelare per bana, där svenska träningsgrupper ofta består av fyra spelare, medan de internationella akademierna konsekvent håller sig till två, ibland tre, för att maximera kvaliteten i varje moment.

Även integrationen av skola skiljer sig markant, där Ferrero erbjuder undervisning på plats som en naturlig del av vardagen, medan svenska lösningar i högre grad bygger på distansupplägg.

När det gäller själva träningen betonar han att intensitet inte enbart handlar om att slå hårt, utan om att varje övning har ett tydligt syfte och en struktur som speglar matchsituationer.

– De gillar inte snäll korgmatning där det ska se perfekt ut, men de gillar inte heller att man bara står och spelar cross. Allt ska ha ett mönster och ett syfte.

Dessutom läggs stor vikt vid beteendet mellan poängen, något som enligt Gosa ofta får mindre utrymme i Sverige, där fokus i högre grad ligger på själva spelet.

Samtidigt finns det också delar som inte imponerade i samma utsträckning, där han exempelvis nämner att uppvärmningarna på båda anläggningarna var relativt enkla och korta, men inget ”wow”.

Robert Gosa tog chansen att besöka de två miljöerna i världen som format nutidens, och kanske historiens, två bästa och mest kompletta tennisspelare någonsin, Carlos Alcaraz och Jannik Sinner. Båda resorna har givit honom nya verktyg att fortsätta arbeta med hemma i Sverige igen och ett förändrat perspektiv på tränarrollen.

– Var noggrann med allt du gör och anpassa efter spelaren. Det finns inte bara ett rätt sätt, utan det är min uppgift att få spelarna att lära sig saker. Fråga vad de har lärt sig och se till att det faktiskt fastnar.

Vart nästa resa bär av får Robert Gosa se.

– Jag har flera akademier och länder på min lista som vore intressant att besöka, men det finns många duktiga tränare i Sverige också. Jag har några stycken i åtanke som jag gärna hade följt med en dag på banan. Men inget är bestämt, vi får se vart nästa nedslag blir någonstans helt enkelt.