För många är collegetennis synonymt med lagkänsla, många matcher, energifyllda träningar och mycket resande. För Bella Bergkvist Larsson blev det också något annat. En korsbandsskada förändrade inte bara hennes säsong – utan hela hennes sätt att leva sin collegevardag. Från att vara mitt i lagets centrum till att bygga sin egen väg tillbaka, timme för timme, i ett parallellt liv vid sidan av banan.
Av: Linus Eriksson
Klockan är 09.00 i South Carolina. En lördagsmorgon som för de flesta i laget betyder bortamatch, matchkläder, nerv, förväntan, glädje och besvikelse.
För Bella Bergkvist Larsson betyder det något annat.
Hon har varit vaken i ungefär tjugo minuter när vi kopplar upp oss på datorn. Rösten är fortfarande lite morgontrött, men sinnet är närvarande. I bakgrunden ett studentrum som lika gärna kunde tillhöra vilken collegeidrottare som helst – om det inte vore för rehabbanden i träningsväskan och det där schemat som styr dagarna på ett helt annat sätt än vad hon hade tänkt sig efter sin fantastiska hösttermin för bara några månader sen.
– Det är klart att det känns konstigt när de andra tjejerna åker iväg och spelar och man själv blir kvar hemma och ser våra matcher via livestream. Samtidigt har jag ganska snabbt landat i, och accepterat, att jag måste göra det bästa av situationen. Jag har ett prov nästa vecka, så det blir en del plugg, och så lägger jag upp dagen runt mina rehabpass. Det är liksom så det ser ut nu. Jag har lagt till lite extra klasser i skolan den här terminen, för att dels fylla dagarna lite mer men också för att passa på nu när jag kan.
Hon är kvar på skolan, kvar i laget, hon träffar alla andra i vardagen precis som förut – men innehållet i dagarna för henne själv har förändrats. Det som tidigare handlade om att tävla, prestera och utveckla forehand och backhand har ersatts av ett mer långsiktigt arbete där varje dag mäts i framsteg som inte syns i tennisresultat.
Skadan som förändrade allt kom vid ett tillfälle där hon själv upplevde att hon var på väg in i något riktigt bra. Hösten hade varit stark. Resultaten hade kommit på ett löpande band och känslan i spelet var bättre än på länge. Det var inte i något pressat matchläge eller någon dramatisk situation, utan i slutet av ett träningspass där hon egentligen redan hade gjort sitt för dagen, som det hände.
– Jag hade tränat i tre timmar och skulle egentligen gå av banan, men kände att jag ville köra lite till. Det var från ett steg till ett annat, i ett av de momenten när jag skjuter ifrån, så sträcks benet ut för mycket samtidigt som knät vrids inåt. Det är en sådan situation som man knappt tänker på annars… men det var där det hände.
Det som gör händelsen ännu mer speciell är att den inte följer den klassiska bilden av en korsbandsskada.
– Jag har vuxit upp med föräldrar som spelat fotboll och vet hur det brukar låta, den där smällen eller klicket som sker vid korsbandsskador. Men jag hörde ingenting, så direkt tänkte jag att det i alla fall inte var korsbandet.
Reaktionen på banan blev därför inte kaosartad. Ingen panik, utan mer en blandning av förvirring och oro för vad som kan ha hänt. Hon blir liggande en kort stund, några från herrlaget kommer springandes, fysion kallas in och situationen hanteras snabbt och metodiskt.
– Jag hade mycket adrenalin och var ganska upprörd, men inte för att det gjorde ont utan mer för att jag direkt började tänka på vad det här skulle innebära. Efter någon minut ställde jag mig upp och gick in till fysiorummet där de gjorde tester.
Beskedet där och då är lugnande. Testerna pekar inte mot korsbandsskada, utan snarare mot något mindre allvarligt.
– Han sa att det inte såg ut som korsbandet, att det troligtvis var något med menisken. Så jag åkte hem med den känslan, även om knät började svullna ganska snabbt.
Det är först efter magnetkameraundersökningen två dygn efter att skadan skedde som verkligheten hinner ikapp – och den gör det på ett sätt som hon själv beskriver som både abrupt och overkligt.
– Jag fick svaret på mejl samma eftermiddag som jag gjort MR. Jag låg faktiskt och fick behandling och isade knät när jag öppnade mailet. Det första jag ser är ‘full rupture’. Jag visste direkt vad det betydde, men ville ändå att någon skulle bekräfta det. Jag ville inte tro att det var sant. När fysion läste igenom det och sa att det stämde, då bröt jag ihop helt.
Det som följer är några dagar där allt går snabbt rent praktiskt, men där tiden samtidigt upplevs som tung och utdragen mentalt. Planen förändras, beslut måste tas och samtidigt ska hon hantera en situation hon aldrig varit i tidigare.
Hon fick svaret från magnetkameraundersökningen den 8:e december och hade flyg bokat hem till Sverige den 9:e för att spela Elitserien och fira jul. Alla var överens om att det bästa var att åka hem till Sverige, samla sig, fira jul nära familjen och sen komma tillbaka för operation. Att fira jul ensam i USA på kryckor var det ingen i hennes närhet som röstade för.
Så det blev flyg till Köpenhamn och tåg över till Malmö där pappa Jimmie stod och väntade på henne. Normalt sett skulle det varit full glädje – istället började Bella storgråta vid första kramen ihop med pappa. Känslorna var helt enkelt för stora och för många.
Det blev också en jul som ingen annan.
– Jag hade aldrig varit på sjukhus innan i hela mitt liv. Att gå från det till att veta att jag snart ska opereras och bli nedsövd, det var en ganska stor omställning. Jag sov nästan ingenting under julen, jag var väldigt nervös och ledsen samtidigt som man försökte vara glad över att få träffa familjen vilket jag inte hade gjort på flera månader.
Bella flyger tillbaka till USA den 27:e december ihop med sin mamma. Operationen genomförs den 29:e. Efter det väntade en annan typ av skoltermin än den hon vant sig vid på University of South Carolina.
Rehaben blir snabbt en central del av hennes vardag och mängden träning är större än vad många kanske föreställer sig. Det handlar inte om några kortare pass här och där, utan om ett strukturerat arbete som fyller stora delar av dagarna. Allt planerat in i minsta detalj. Kryckorna kastas sex dagar efter operationen.
– De första veckorna var det fem till sex timmar rehab om dagen, uppdelat på två pass plus behandling. Det var väldigt intensivt, men också skönt att känna att man gör allt man kan.
Hon lyfter flera gånger fram den professionella miljön runt laget som något helt avgörande för hennes både framsteg och motivationen.
– Jag har tillgång till fysios hela tiden, de står och kollar att jag gör varje övning rätt och justerar om det behövs. Samma dag som jag opererades isade Gabe, fysion som jag arbetar med, på kvällen och behandlade knät. Det är verkligen en nivå på stödet som är svår att jämföra med något annat jag varit med om.
Parallellt med den fysiska delen kopplas även andra resurser in som skolan tack vare tidigare erfarenhet av långtidsskador vet är nödvändiga.
– Direkt efter skadan fick jag träffa både kostrådgivare och psykolog. Jag fick ett detaljerat kostschema för hur jag skulle äta för att optimera återhämtningen och för att undvika att jag ska tappa muskler, med mycket fokus på protein och tillskott. I perioder levde jag nästan på det, särskilt när jag hade svårt att äta efter operationen.
När laget är iväg på matcher över helgerna eller nöter långa tennispass ute på träningsbanorna spenderar Bella mycket tid ensam med sina träningsprogram. Motiverad – ja! Ensamt – också ja.
– Jag får ofta frågan om jag hellre hade varit hemma i Sverige, men svaret är nej. Jag vill vara här, för det är här jag får bäst hjälp och det är här jag känner att jag utvecklas.
Samtidigt är hon tydlig med att det inte är en självklarhet hur mycket hon ska vara närvarande när laget tränar tennis eller spelar matcher.
– Jag kan vara på varje träning om jag vill och heja på, men jag har valt att lägga mina rehabpass då istället. Oftast gör jag dem vid tennisbanorna. För mig känns det mer meningsfullt att göra något aktivt än att bara stå och titta i flera timmar. Det är ett sätt att behålla fokus på det jag faktiskt kan påverka.
Beslutet att inte följa med på bortamatcher bygger hon på liknande resonemang.
– Rehaben blir mycket svårare att genomföra när man reser, och just nu är den viktigare än allt annat. Det är klart att man missar en del av lagkänslan, men jag försöker väga det mot vad som är bäst på lång sikt.
När hon pratar om tiden före skadan blir kontrasten tydlig. Det vore lätt att bli sentimental och tycka livet är orättvist när hon beskriver hösten som en period där mycket föll på plats, både spelmässigt och mentalt.
– Jag kände mig trygg i min tennis på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tränade mycket, hade bra rutiner och fick också resultat som bekräftade det. Jag var nog i mitt livs form tror jag.
Singeln gick bra men dubbelspelet gick ännu bättre. Tillsammans med Kaitlyn Carnicella hittade de ett samspel som klickade perfekt.
– Vi kompletterade varandra väldigt bra och har bra energi ihop. Jag kan inte peka på något magiskt ögonblick där allt bara började funka, utan mer att hon har bra backhand och jag har bra forehand – hon returnerar bra och jag servar stabilt.
Att gå från den känslan till att plötsligt stå vid sidan av skulle lätt kunna knäcka någon. Men Bella vet vilka glasögon hon ska se situationen genom.
– Nu vet jag vad jag är kapabel till när jag är i form. Det klart att det är frustrerande att inte kunna visa det just nu. Samtidigt försöker jag se det som att den nivån finns kvar där, och att det handlar om att ta sig tillbaka dit.
Under hösten fick Bella mycket beröm av tränarna för arbetet hon la ner både på och utanför banan. Hon kände ingen trötthet, utan körde på utan att klaga. När hon idag minns tillbaka på det säger hon att hon ändrade mindset i början av hösten och insåg att det inte fanns någon tid att förlora – skulle hon bli bra på tennis var det hög tid att börja ge exakt allt, varje dag.
– Jag bara körde, körde, körde. Dessvärre var det nog lite därför jag blev skadad också, att jag hade tagit ut mig för mycket utan att vila. Det var sista träningsdagen för säsongen skadan hände på…
En viktig del i hennes sätt att hantera situationen är att acceptera det hon inte kan kontrollera och fokusera på det hon faktiskt kan påverka.
– Det är lätt att börja tänka på vad andra gör, om de utvecklas mer än en själv under tiden man är skadad. Men det leder inte någonstans. Det enda jag kan göra är att sköta min rehab så bra som möjligt och ta de steg jag behöver ta.
Samtidigt finns det lite orosmoment kopplade till återkomsten, särskilt när det gäller rörelsemönster och trygghet på banan.
– Jag är inte orolig för mina slag – träffen är jag helt övertygad fortfarande kommer finnas kvar. Men rörelsen på banan, särskilt i sidled, det är något jag tänker på. Att våga spela öppen forehand och backhand igen och lita på kroppen…
Sedan skadan har hon blivit mer eller mindre expert på kroppen och framförallt på det som hänt henne.
– Jag har gjort så mycket research på min skada så du anar inte! I början av den här terminen gav professorn i ett ämne oss i uppdrag att skriva ett projekt – jag valde att skriva om korsband, haha.
Just nu befinner hon sig i en fas där framstegen börjar bli tydliga, men där hon samtidigt är noga med att inte dra för stora slutsatser för tidigt.
– Jag gjorde ett test nyligen där man mäter styrkan i båda benen och hur symmetriska de är. Det gick bra, vilket innebär att jag får börja springa rakt fram och hoppa på stället nu. Det är ett stort steg framåt, men det är fortfarande mycket kvar. Efter tre månader med det här väntar tre månader av sidorörelser.
Att hon ligger före den ursprungliga tidsplanen är något hon ser positivt på, men samma där – med en viss försiktighet.
– Man vill inte tänka att man är en eller två månader före och därför kommer tillbaka tidigare, för det kan hända saker längs vägen. Jag försöker ta det steg för steg.
Från början sa läkarna nio månader från operationen, vilket skulle innebära 29 september. Om Bella just nu ligger 1-2 månader före i processen innebär det att hon kan hoppas vara tillbaka i augusti eller september, och vara igång med full träning när höstsäsongen drar igång igen.
När blicken riktas framåt finns det både kortsiktiga och långsiktiga mål som driver henne. På kort sikt handlar det om att ta sig tillbaka till full träning och kunna bidra på banan igen. På längre sikt är ambitionen densamma som före college.
– Jag tränar för att bli proffs – inte för att det ska ta slut efter college. Jag tränar med målet att ta mig någonstans efter att jag är klar här.
Mer än så är svårt att säga här och nu.
– Jag tror inte att jag kommer spela i tio år på touren om det inte fungerar. Men det är lätt att säga nu – det kommer garanterat vara otroligt svårt att släppa tennisen oavsett vilken nivå man spelar på. När jag går ut här kommer jag ha en utbildning med mig som jag kan ta till vara på också. Hur som helst – att jag har målet att bli proffs är en stor anledning till att jag jobbar så pass hårt för att komma tillbaka så snabbt som möjligt från den här skadan. Jag vet att jag kan spela på hög nivå och att jag har fysiken för det.
Bella berättar att hon ofta får höra att hon är både stark och uthållig, och hävdar att fysiken inte är genetisk.
– Visst, ska man ge lite beröm till pappa Jimmie Larsson så kanske genetiken kan få någon procent, men jag har lagt ner otroligt mycket jobb och tid på min träning.
Hon minns tillbaka på uppväxten i Åmål där hon både sprang och lyfte vikter ensam och stod med pappa själv i Åmåls Tennishall. Jimmie kunde inte spela utan matade från korgen konstant.
– När jag var 14 år minns jag landslagslägren och tävlingar som hur roliga som helst eftersom det var så gott som enda tillfällena då jag fick spela tennis och inte bara bli matad boll från korgen. Då fick man ta till vara på det ordentligt!
Tillbaka i nuet fortsätter vardagen i South Carolina att rulla på, men med en annan nerv och mindre stresspåslag än tidigare. Laget spelar matcher och jagar resultat, medan Bella bygger något mer långsiktigt. Ofta i det tysta.
– Det är klart att jag hellre hade varit där ute och spelat. Men samtidigt känner jag att jag gör det jag ska just nu. Jag tar vara på tiden och försöker använda den på ett sätt som gör att jag kommer tillbaka starkare.
Hon hann med nästan exakt ett fullt år innan korsbandet gick. Första halvåret, vårterminen 2025, gick hur snabbt som helst med matcher nästan varje helg. När det blev dags för sommar blev det tomt – från en collegesäsong hem till Sverige utan någon större idé om vad hon skulle spela för tävlingar eller var hon skulle träna.
– Sommaren i Sverige var inte jätterolig för mig som tennisspelare. Jag fick leta träning och betala 500 spänn för en bana. Det var inte så lätt. Tillbaka i USA i augusti igen flöt allt på så mycket enklare med rutiner och intensiv träning igen – jag kunde spela hur mycket som helst utan att betala något för det.
Under hösten fick hon spela All American, Bella vann sin första individuella collegetitel i singel, hon och hennes dubbelpartner gick till final i regionals i dubbel och var en vinst ifrån att kvalificera sig till NCAA i både regionals och sectionals. Istället blev de första reserv till NCAA tack vare deras ranking (8), men föll på målsnöret i allt.
Nu i sommar står hon inför ett val – ska hon åka hem till Sverige eller stanna i USA?
– Eller, hem ska jag, men frågan är hur länge? Om jag är hemma i Sverige i tre månader – hur påverkar det mina framsteg fysiskt då?
Det här var inte planen. Inte så här säsongen skulle se ut. Men det spelar ingen roll. För medan laget tävlar vidare och resultatlistorna fylls på, är Bella kvar på campus och gör jobbet som väldigt få ser – samma övningar, samma repetitioner, dag efter dag. Det är monotont. Det är frustrerande. Det blir lite lättare med amerikansk rapp i hörlurarna, tycker hon. Men framförallt är träningen helt avgörande.
För när hon väl är tillbaka på banan igen kommer det inte handla om hur lång tid det tog – utan om vad hon gjorde under tiden. En viktig pusselbit i förståelsen av vad det också kan innebära att vara tennisspelare. Varje repetition och varje set lägger grunden för hennes comeback. För snart är hon tillbaka. Mer än en erfarenhet rikare.
