Växjö Calling! är Baslinjens artikelserie där vi inför slutspelet i Svenska Juniorcupen 27–29 mars möter några av nyckelspelarna på flicksidan. Den här gången går samtalet till KLTK och Fredrika Nicander – en av Sveriges mest formstarka juniorer just nu efter två raka titlar i Norge. Men när slutspelet väntar i Växjö handlar fokus minst lika mycket om något annat: lagkänslan i Kungliga Tennishallen.
Av: Linus Eriksson
När vi når Fredrika Nicander måndag kväll vid 18-tiden har hon precis kommit hem från skolan. Plugget slutade vid 17 och den här dagen väntade ingen tennisträning. Efter några intensiva tävlingsveckor i Norge behöver kroppen återhämtning.
Tankarna börjar ändå så smått vandra mot nästa stora uppgift: slutspelet i Svenska Juniorcupen.
På KLTK är lagtävlingarna något man pratar mycket om. Inför varje ny serie brukar spelarna samlas för möten där de går igenom vad det innebär att representera klubben i lagformat – både på och utanför banan. Med drygt tre veckor kvar har de ännu inte hunnit samla hela laget, men känslan finns där ändå.
– När vi hade en kvalmatch hemma mot Övik pratade vi ganska mycket om det – vad det innebär att vara en lagspelare och att representera Kungliga i sådana här sammanhang. Att man ska ha kul både på och utanför banan, och att alla har en viktig roll i matchen – även om man sitter på bänken eller inte spelar just då.
Just hur man agerar utanför banan är något hon återkommer till när hon pratar om lagkultur.
– Man ska vara aktiv även där. Inte sitta med mobilen. Man är med i matchen hela tiden och försöker hjälpa laget framåt.
Det är också därför lagtävlingarna sticker ut så mycket i en sport som annars nästan alltid spelas individuellt.
– Jag tycker verkligen att lagtävlingar är de bästa tävlingarna på året. Det blir en speciell känsla eftersom man gör det tillsammans. De flesta andra tävlingar är individuella, men här är man verkligen ett lag.
I KLTK är gruppen dessutom ovanligt tight. Spelarna tränar mycket tillsammans och försöker ofta resa ihop även till individuella tävlingar.
– Vi försöker åka tillsammans när vi spelar individuella tävlingar också. Och vissa av tjejerna träffar jag på helgerna och umgås med utanför tennisen.
Den gemenskapen gör också att lagtennisen får en extra dimension, som nu när truppen ska åka ner till Växjö på slutspelet.
– Det blir verkligen en rolig resa tillsammans. Både sportsligt och socialt.
Nicander har redan hunnit spela många lagmatcher under sina juniorår och har ganska klart för sig vilken roll hon själv vill ha i ett lag.
– Jag försöker alltid bidra med energi och heja på alla. Och göra det jag tror att lagkompisarna behöver i stunden.
I KLTK:s elitserielag, som Nicander var en del av i vintras, finns tydliga ledarfigurer som satt tonen för hur laget fungerar.
– Hennemann och Zaar är verkligen kaptener i laget. Vi yngre hakar på dem, men de är också väldigt bra på att få alla att känna att de har en viktig roll.
I P18-laget är Nicander själv en av de äldre spelarna och hennes roll i gruppen förändras därför lite.
– Nu känner jag att jag har lite mer ansvar. Vi har några yngre i laget och då försöker jag vara en bra förebild och se till att alla mår bra.
Ett av hennes starkaste lagminnen kommer faktiskt från elitserien nu senast i december – och från en match där allt inte började särskilt bra.
Semifinalen mot Lidingö stod och vägde när Nicander och hennes dubbelpartner klev ut för att spela dubbeln..
– Jag och Härdelin spelade dubbel först och vi var inte jättenöjda med vår match som vi förlorade stort.
Känslan efteråt var tung.
– Där och då kände jag att jag inte riktigt bidrog till laget på det sätt jag ville.
Men det som hände efteråt gjorde större intryck än själva matchen.
– Hela laget kom direkt och stöttade oss. De hjälpte oss verkligen att känna att vi fortfarande var ett lag och att vi skulle fortsätta tillsammans.
Det förändrade känslan helt.
– Även om jag inte var nöjd med min egen insats så kände jag mig stärkt av laget.
Kort senare avgjordes lagmatchen i ett matchtiebreak, som KLTK lyckades vinna.
– Det var en väldigt fin lagkänsla i det ögonblicket, där alla kände sig delaktiga i segern!
Inför slutspelet i Svenska Juniorcupen är ambitionerna klara – precis som de enligt Nicander brukar vara i KLTK.
– Vi går alltid för guld!
Samtidigt är hon realistisk kring konkurrensen.
– Helsingborg brukar vara väldigt starka. De brukar vara med och vinna mycket, så de känns som våra största konkurrenter. Men jag tycker vi har bra chanser.
Den senaste tiden har Nicander dessutom haft ett par veckor själv som gett extra självförtroende.
I norska Gjøvik tog hon sin första ITF-titel i dubbel tillsammans med Mimmie Büchler från Helsingborgs TK. Bara några dagar senare började nästa turnering – J30 i Oslo – där hon den här gången valde att spela enbart singel.
– Jag hade ganska många matcher i kroppen från veckan innan och var lite sliten, så därför blev det bara singel sista veckan.
De första matcherna kändes inte helt perfekta.
– Jag rörde mig inte jättebra på banan i början av tävlingen.
Men i kvartsfinalen började spelet lossna – och i semifinalen hamnade hon i ett läge som såg nästan hopplöst ut.
– Jag låg under 0–6, 2–5.
Trots det mörka underläget kände hon sig inte uträknad. Första setet fanns inte kvar i tankarna, och när hon fick ett game till 3-5 var det bara ett break bort, resonerade hon.
– Jag fokuserade bara på att fortsätta kämpa och se hur långt det kunde räcka.
När hon närmade sig i setet började matchbilden förändras.
– Jag märkte att hon blev mer stressad över att matchen inte tagit slut än.
Till slut lyckades Nicander vända matchen – en av de största vändningarna hon gjort.
Finalen blev minst lika dramatisk. Vid ställningen 2–2 i första set fick hon plötsligt kraftig smärta i foten.
– Jag haltade runt hela matchen.
Ändå lyckades hon spela vidare – och till slut vinna även den matchen.
– Jag förstod nästan inte själv hur det gick till.
Segern betydde hennes första ITF-singeltitel.
– Det var en extrem lättnad när jag vann. Jag trodde nästan inte att det skulle gå hela vägen när jag fick ont i foten.
När hon kom hem väntade ett firande som passade perfekt efter en lång tävlingsresa.
– Pappa hade gjort oxfilé, som är min favoriträtt. Och Frödinges kladdkaka till efterrätt!
Det senaste året har annars varit en resa med både upp- och nedgångar.
– Jag hade en svacka i höstas från september till november när det inte gick så bra.
Men efter fler matcher och mycket arbete med fysen började spelet falla på plats igen.
– Jag tror att jag blivit starkare och fått bättre självförtroende.
Samtidigt har hon försökt förändra sitt sätt att tänka kring prestation.
– Jag försöker vara snällare mot mig själv och bli bättre på att ta emot komplimanger när folk säger något bra.
Till vardags går Nicander i en vanlig skola i Djursholm, nästan en timme från hemmet inne i stan. Blockschemat gör ändå att hon får bra träningsmöjligheter.
– Jag har ungefär tre halvdagar i veckan där jag kan träna.
När gymnasiet är slut är förhoppningen att flyga över till USA och börja på ett riktigt bra college. Gärna någonstans där klimatet är lite varmare än i Stockholm…
– Florida eller Kalifornien hade varit kul.
Men just nu är fokus närmare i tid än så. Om några veckor väntar slutspelet i Växjö – och ännu en chans att spela lagtennis med sina närmsta vänner.
För Fredrika Nicander är det nämligen där mycket av tjusningen med sporten finns. Att vinna matcher är alltid speciellt. Men att göra det tillsammans kan vara ännu bättre.
