De fyller i varandras meningar, tränar tillsammans nästan varje dag – och möts ofta i finaler. Tvillingarna Hanna och Lina Karcic från Gothia Tennis är först ut i Baslinjens nya serie “Månadens Juniorreportage, på Tullen”, där vi träffar unga svenska tennisspelare över en måltid för att prata tennis, drömmar och vardag.
Av: Linus Eriksson
• Plats och tid: Ölstugan Tullen Kville, en fredag i mitten av mars 15:00
• Beställningen: Pannkakor till Lina och kalvköttbullar till Hanna
• Dryck i glaset: Vatten
• Klubb: Gothia Tennis
• Moderklubb: Ullevi TK
Vi ses en fredag vid 15:00, precis när restaurangen ska öppna. Vi hänger bokstavligen på låset och är först in i lokalen. De som har varit här tidigare vet att det här är en restaurang som sticker ut – högt i tak och lite som en kyrka. Långa bord och en öppen lokalyta.
En tallrik pannkakor och kalvköttbullar blir beställningen som läggs före ett samtal startas upp som går i ett tempo där meningar ofta avslutas av någon annan än den som började dem.
För här sitter tvillingarna Hanna och Lina Karcic, två av Göteborgstennisen mest lovande unga spelare – och framför allt två bästa vänner. De har precis slutat skolan för veckan och till Baslinjens reporters glädje skjutit fram dagens träning en timma för att hinna med att träffas.
Det här är premiären av Baslinjens nya serie “Månadens Juniorreportage, på Tullen”, och starten kunde knappast bli mer energifylld än så här.
Historien om hur allt började är nästan lika synkroniserad som en vältajmad smash.
– Vi var i Bosnien på semester, berättar Lina.
– Ja, vi låg i soffan hemma och hade inget att göra, fyller Hanna i direkt.
De var sju år gamla. Under en promenad såg de några barn spela tennis i en park.
– Det såg kul ut, så vi ville testa. Och vi började spela direkt där på semestern.
Lina skrattar när hon tänker tillbaka på de första slagen.
– När jag skulle avsluta slagen gjorde jag ofta en ballerina-snurr efteråt.
När familjen kom hem till Sverige fortsatte de spela. Samtidigt testade de andra aktiviteter – dans, gymnastik och fotboll – men inget fastnade.
– Tennis var roligast. Och man fick många kompisar snabbt, fastslår Hanna.
Första klubben blev Ullevi TK. Efter någon termin gick de vidare till Gothia Tennis, där de fortfarande tränar i dag.
I dag tränar tvillingarna minst fem gånger i veckan.
Samtidigt går de i årskurs fyra, vilket innebär en ganska full vardag.
– Vi hade prov i dag, säger Hanna.
– Engelska och samhällskunskap, fortsätter Lina.
Skolan verkar dock inte vara något problem.
– Vår lärare sa att vi är smarta, säger Lina.
– Vi fick femmans mattebok fast vi går i fyran.
Matte är dessutom favoritämnet. Och om tennisdrömmarna – av någon anledning – inte skulle slå in?
– Då ska vi bli bankchefer, avslöjar Lina.
– Ja, för det är mycket matte och nummer i det jobbet, säger Hanna.
De tränar ofta tillsammans, men ibland delas de upp på privatträningarna. Hanna kör lite mer med tränare Fredrik Persson och Lina lite mer med Deniz Jonsson. Men båda har båda tränarna, och ibland Robert Järpmyr också. Variationen uppskattas.
– En mix är bra – vi har alla tre lite till och från.
Tävlingsinstinkten finns där hos tjejerna – även på träning. De frågar ofta om de kan spela match mot varandra på träning, men när dubbel står på schemat vill de hellre spela ihop.
– Vi gillar att spela dubbel tillsammans, säger Hanna.
För det finns en tydlig taktisk fördel…
– Hanna är vänsterhänt och jag högerhänt, säger Lina.
– Det är bästa kombon, fyller Hanna i
När tvillingarna ombeds beskriva varandras styrkor går det snabbt.
Lina börjar:
– Din mentalitet. Du har bra huvud. Och du slår hårt.
Hanna kontrar direkt:
– Lina är snabb, och det är svårt att slå winners på henne. Ibland blir man trött på henne faktiskt, för hon hinner upp allting!
De hjälper också varandra mycket.
– Vi säger till om vi ser något. Vad man ska tänka på och så.
För utvecklingsområden finns också såklart. De är trots allt fortfarande bara elva år fyllda.
– Dina stoppbollar, säger Lina till Hanna.
– Haha nej nej! Dem ska vi inte prata om, skrattar Hanna.
– De blir som ballongbollar ibland.
Hanna vänder snabbt tillbaka:
– Linas serve. Du måste börja slå lite mer aggressivt på serven.
Annars är det framförallt forehanden Lina arbetat med det sista året, då hon lagt om sitt grepp på den och tränat extra mycket både på greppet och svingen på forehandsidan.
Att spela match tycker de i grunden är kul, kanske det bästa som finns!
– Framförallt är det kul att vinna – men det är självklart, givetvis, säger Lina.
Men när de ska möta varandra förändras stämningen en aning.
– Då blir man nervös, säger Hanna.
– Vi vet att båda är bra spelare och då blir man extra nervös, säger Lina.
Och de har mötts många gånger.
– Hm… vi kan säga fjorton gånger, säger Hanna.
– Vi möts väldigt ofta…ofta i finaler!
Det är inte alltid enkelt.
– Man vet ju varandras svagheter, säger Lina.
Efter matcherna kan det ta en stund innan allt är helt normalt igen.
– Det tar några minuter innan man blir vänner, säger Lina.
– Eller några timmar, skrattar Hanna.
Föräldrarna Jasmina och Emir, som sitter med vid bordet, nickar igenkännande.
– När de möts i matcher brukar vi faktiskt ta två bilar, säger de.
– Då kan de åka hem i olika bilar och få lite tid att landa.
Men rivaliteten stannar där.
– Guld och silver kommer ändå hem till samma hus, och det är huvudsaken, säger Lina och Hanna tillägger att de delar på pokalerna.
Tjejerna är tvillingar och verkar under samtalet vara lika varandra. Men spelstilarna skiljer sig lite åt, precis som personligheterna på banan.
– Man ska aldrig visa känslor, säger Hanna.
– Jag har det bara i mig och behöver inte tänka på att hålla mig lugn.
Och din syster?
– Lina är en tornado på plan, haha!
När frustrationen kommer har Hanna sin egen metod för att hålla kvar lugnet.
– Jag brukar tänka på en låt.
Vilken då?
– Typ “Lush Life” med Zara Larsson.
Favoritspelarna är många – och ganska olika.
– Carlos Alcaraz, Elena Rybakina och Novak Djokovic, säger Lina.
– Jag är mest lik Djokovic i attityden, men lite mer Alcaraz i spelet, för han har bra stoppbollar.
– Lina har faktiskt bättre stoppbollar än Alcaraz när hon får till dem, berömmer Hanna och säger att hon själv ser upp till Rafael Nadal och Aryna Sabalenka..
– Nadal för mentaliteten och toppspinnen. Sabalenka för att hon slår hårt. I vissa matcher spelar jag mer som Sabalenka och i vissa mer likt Nadal.
Och drömmarna? De är inte direkt små.
– Jag vill vinna US Open, Roland Garros, Wimbledon eller Australian Open, säger Lina.
– Och ha rekord i antal Grand Slam-titlar.
Hanna är mer specifik i vad hon vill vinna.
– US Open. Hardcourten där passar mig bra.
Under samtalet blir en sak tydlig: de hejar enormt mycket på varandra.
– När Hanna spelar blir jag jättenervös, säger Lina.
– Det är alltid nagelbitarmatcher.
Framgångarna har redan börjat komma. Bland annat har de vunnit dubbeln i SALK Open tillsammans. I den senaste turneringen, ”Junior RM Bäst i Stan” i Göteborg segrade de i flickdubbel 12 tillsammans. I singeln ”slapp” de möta varandra den här gången. De båda var på olika halvor av lottningen och hade kunnat stöta på varandra i en eventuell final, men den här gången var klubbkompisen Esther Chamney lite för stark i semifinalen mot Hanna, och även Lina fick ge sig i finalen mot Chamney. En turnering där de fick mötas i final var däremot Göteborgsfinalen av Next Generation förra sommaren. Det innebar att de båda gick vidare till slutspelet i Båstad, som Lina minns med glädje:
– Det var väldigt kul, för jag åt extremt många glassar!
– Ja, för du hade fått mammas kreditkort och köpte glass efter glass med det, skrattar Hanna.
Från tennisbanorna minns de båda att det var svåra förhållanden förra sommaren i Båstad under själva tävlingen. Det blåste mycket och när Hanna spelade en av sina matcher sa domaren till henne att det var dags att serva efter att hon fick ta ner flera av sina uppkast som blåste iväg.
– Men jag sa till domaren att jag själv fick bestämma när jag skulle serva, så jag gjorde om det några gånger till.
Lina minns också att det var klurigt med grusbanorna i början, då de inte är vana vid den typen av grus.
– Jag gillar att glida på gruset normalt sett, men den grusbanan vi har på Gothia är inte lik de i Båstad.
– Nä, den i Gothia är mer lik Wimbledons banor nu – det är så mycket växter på den, flikar Hanna in.
Vi fortsätter prata tennisminnen. Åkes Äkta Hönökaka på GLTK nämns, då Hanna vann sitt första SM-guld.
– Det var extra kul. Någon gång måste man ta SM, så det var roligt att få göra det.
I finalen besegrade hon tjejen som Lina hade fått ge sig mot i semin.
Lina nämner dygnet-runt-tävlingen Halloween Cup på GLTK. Hon och Hanna möttes inte bara i en final, utan i två då de båda spelade dubbla klasser. Som tur var för familjefridens skull (kanske) vann de varsin.
– Jag spelade en match i den tävlingen klockan 21 på kvällen. Efter den hade jag en ny vid 05 på morgonen. Min kropp var på banan men min själ i sängen.
Enligt Lina finns det en stor förklaring till att de båda flickorna haft en snabb utveckling sedan de började spela tennis.
– Det är tack vare mamma och pappa vi blivit bra.
Mamma Jasmina ler.
– De har testat många aktiviteter tidigare, men tröttnat efter två månader.
– Tennis är det enda de fastnat för. Men de håller fast vid det här för att de har varandra. Det är deras grej tillsammans.
Pappa Emir nickar.
– Vår uppgift som föräldrar är att ge dem förutsättningar.
Han lyfter också något som han funderat på och tror är viktigt för att få unga spelare att fortsätta både spela och ha glädje med sin idrott.
– Jag tycker alla föräldrar till barn som tävlar har ett ansvar att skapa en bra miljö för alla barn på tävlingarna. Det ligger i allas intresse att alla blir bättre och når framgång. Jag gillar inte när det sprids avundsjuka och missunnsamhet, varken bland spelare eller barn. Vi måste hjälpas åt att skapa en positiv miljö inom tennisen.
När pannkakorna är slut och kalvköttbullarna uppätna fortsätter Hanna och Lina att prata i mun på varandra – om tävlingar, kompisar i klubben och nästa träning.
Energin vid bordet säger egentligen allt.
Två tvillingar. Två bästa vänner. Och två unga spelare som redan nu gör tennisresan tillsammans.
