Tennisens pengar och priset som nästan alla andra betalar 

Mario Blanco Shevchenko skriver i dagens krönika om en sport som badar i pengar – men där de flesta som försöker leva på den går back. Om ett system där toppen belönas rikligt, medan resten betalar priset för drömmen om ett genombrott.

Basket, fotboll och ishockey är betydligt större sporter än tennis, med fler ligor och fler jobb. Det märks också i villkoren. Även spelare som inte tillhör toppen har ofta en lön som går att leva på. Man är kanske ingen stjärna, men man är anställd. Man kan planera sitt liv, betala sina räkningar och fortsätta utvecklas inom sitt yrke.

Så ser det också ut i fotbollen en bra bit ner från den absoluta toppen. I Championship, den engelska andraligan, har spelare i klubbar som Preston North End kontrakt, fast lön och ett grundläggande skyddsnät. Det är inga fantasibelopp, men tillräckligt för att leva på sitt yrke. Samma sak gäller i italienska Serie B. I klubbar som Brescia Calcio är det en självklarhet att spelarna får betalt varje månad. Professionell idrott betraktas där som just arbete.

I tennisen ser det annorlunda ut.

Är man den 350:e bästa spelaren i världen i tennis riskerar man inte bara att vara anonym, utan att gå med ekonomisk förlust. Ofta krävs extra pengar från sponsorer, föräldrar eller privata finansiärer för att överhuvudtaget kunna fortsätta tävla. Det är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel.

Inför årets första Grand Slam-turnering, Australian Open, ökade prispengarna med 16 procent. Vinnaren, på både herr- och damsidan, får 4 150 000 australiska dollar. En spelare som åker ut i första omgången får omkring 150 000 dollar, i andra runt 225 000 och i tredje cirka 327 750.

Det är ingen hemlighet att toppspelarna tjänar mycket pengar, och det är i grunden rimligt. Så ser det ut i de flesta sporter. Frågan är var gränsen går. Vad händer med sporten när nästan alla resurser hamnar hos ett fåtal, samtidigt som resten förväntas ta hela risken själva? Vad gör det med viljan att fortsätta, och med vilka som faktiskt har möjlighet att ta sig fram?

I tennisen betalas prispengarna i första hand ut av turneringsarrangörerna, framför allt Grand Slam-turneringarna, som kontrollerar sina egna miljardintäkter från tv-rättigheter och sponsorer. Spelarna har samtidigt begränsat inflytande över hur dessa pengar fördelas, trots att de i praktiken är sportens huvudsakliga produkt. Resultatet är ett system där ett fåtal turneringar och redan etablerade namn tar del av sportens största intäkter, medan resten tvingas finansiera sina karriärer genom lån, stöd från privata finansiärer eller extrajobb vid sidan av tävlandet.

För spelare utanför topp 200–250 innebär detta att nästan allt betalas ur egen ficka. Resor, boende, tränare, fystränare, fysioterapeut och utrustning. Varje tävlingsvecka är ett nytt ekonomiskt risktagande där några tidiga förluster eller en skada kan avgöra om satsningen överlever.

En studie från University of Antwerp visar att tennisspelare rankade utanför topp 250 ofta inte ens kan täcka sina kostnader och därför saknar ekonomiskt hållbara karriärer. Forskarna ifrågasätter om det är rimligt att så många fortsätter i ett system som kräver stora privata investeringar men bara ger försörjning åt ett fåtal. De menar att tennisen i stället borde skapa ett mer hållbart ekonomiskt upplägg, både för spelare med verklig potential och för en fungerande talangutveckling.

Samma bild framträder i en analys i Berkeley Economic Review, där tennisen beskrivs som extremt ojämnt fördelad ekonomiskt. Två spelare kan ha liknande träningsmiljö, livsstil och sportsliga förutsättningar, men ändå helt olika ekonomiska verkligheter. En toppspelare kan tjäna tio gånger mer än en spelare strax under i rankingen. Det handlar inte bara om prispengar, utan om tillgång till rätt turneringar, rätt sponsorer och rätt exponering. Tennisspelare klassas dessutom som egenföretagare och bär hela den ekonomiska risken själva.

Forskning av Xinyu Zhai visar att kopplingen mellan tennis och samhällsklass visserligen har förändrats över tid, men att dagens fördelningsmodell i praktiken fortfarande gör det möjligt för bara en liten elit att leva på sin tennis. Sporten talar gärna om inkludering och globalisering, men den historiska överklassportens grundstruktur är till stora delar intakt.

Inför 2024 lanserade ATP programmet Baseline, som garanterar en lägsta inkomst för spelare utanför toppskiktet. Det är ett tydligt erkännande av att dagens system  inte fungerar för majoriteten av spelarna. Samtidigt förändrar Baseline inte den grundläggande strukturen. Huvuddelen av tennisens intäkter hamnar fortfarande hos ett fåtal i toppen.

Det här är inte längre en fråga som drivs av några få missnöjda spelare. Kritiken kommer i dag från sportens absoluta topp. Jannik Sinner har ställt sig bakom kraven på bättre villkor för bredden. Coco Gauff har varit tydlig med att det inte handlar om girighet, utan om att skapa en tour där fler faktiskt kan leva på sin tennis.

Och så finns Novak Djokovic. Jag har tidigare varit kritisk mot honom, men i den här frågan har han varit tydlig. I en intervju 2023 talade han öppet om hur spelare utanför toppen har svårt att få ekonomin att gå ihop, om maktbalansen i tennisen och om behovet av att spelarna organiserar sig bättre. Oavsett vad man tycker om honom i andra sammanhang har han konsekvent lyft den ekonomiska problematiken i sporten, och just där har hans röst haft betydelse i debatten.

Det avgörande är detta: när världsstjärnor, Grand Slam-vinnare och unga affischnamn säger samma sak, då pekar det på ett strukturellt problem, inte på att enskilda spelare har misslyckats.

Och när ATP tvingas införa ekonomiska skyddsnät för spelare är det ett erkännande av just det.

I grunden är detta en klassfråga. Tennis har historiskt varit en sport för överklassen, där tillgång till banor, tränare, resor och tid alltid har krävt pengar. Mycket runt sporten har förändrats, men den grundläggande strukturen är stort sett oförändrad. Idag avgörs inte bara vem som vinner matcher, utan också vem som överhuvudtaget har råd att fortsätta spela dem.

Tennisen är rik. Frågan är hur länge sporten har råd att låta nästan alla andra betala priset för att toppen ska fortsätta vinna stort.

Källor:

Balliauw, M., Verlinden, T., Van den Spiegel, T. & Van Hecke, J. (2017). 

Towards a sustainable financial model for professional tennis players. 

University of Antwerp, Faculty of Applied Economics. 

Klicka för att komma åt 142911_2.pdf

Berkeley Economic Review: https://econreview.studentorg.berkeley.edu/the-biggest-unforced-error-in-sports-tennis-inequality-problem-explained/

Zhai, X. (2022). 

Tennis, social class and inequality. 

Sveriges Radio: https://www.sverigesradio.se/artikel/trots-rekordpott-i-australian-open-moter-inte-spelarnas-krav

Sky Sports – Coco Gauff: https://www.skysports.com/tennis/news/12040/13494904/australian-open-coco-gauff-says-grand-slam-prize-money-not-where-we-would-like-it

YouTube – Novak Djokovic om spelarnas villkor och ekonomi (2023): https://youtu.be/SzxOm39ldIk?si=bZdKsZPD5wycGcez

Reuters – spelarnas gemensamma krav och stöd från Sinner m.fl.: https://www.reuters.com/world/tennis/tennis-players-demand-fairer-slice-grand-slam-revenues-2023-04-03/