Julafton, och det fanns en tid då jag begav mig till GLTK, då det var den enda hallen i Göteborg som hade öppet på julafton, för att träna även den 24:e. En tid då jag drömde om att bli tennisproffs och tänkte att chanserna fortsatt var goda. Idag kommer jag i bästa fall ge mig ut på en julaftonslöprunda och posta en selfie med tumme upp på mina sociala medier. Dock skall erkännas – med åldern och en vetskap om att jag snart befinner mig på lite varmare breddgradder kommer också en bekvämlighet som kanske kommer välja bort lager på lager och istället låta resonemanget att vila också är ett vapen vinna.
Elitserien 2025 är över och precis som jag skrev i mitt förra brev – vilken jäkla succé det nya formatet får sägas vara! I dessa tider när mycket kritik riktas mot Svenska Tennisförbundet, en hel del av det med all rätt, är det också viktigt att hylla det som hyllas bör, och Elitserien är en sådan sak. Vilket lyft det blivit de senaste åren. Jämna matcher, tändning, energi, engagemang! Många lag kan vinna, det är ovisst in i det sista och framförallt – alla inblandade bryr sig! Besvikelsen i mitt lag var total när vi förlorade i semifinalen. Mitt i besvikelsen fastslog jag och min tränarkollega att det trots det sura var väldigt bra att vi blev så besvikna – vad tråkigt om vi inte blivit det.
Lidingö stod som värdar för slutspelet för tredje året i följd, och vad jag förstått kommer Lidingö vara spelplats även de kommande två åren. Fantastiskt att en klubb vill ta på sig arrangemanget och upplåta hela anläggningen till slutspelet.
I år var det otroligt mycket regler i hallen. Man fick inte stå där, inte heller här, inte gå ut den vägen och ibland var känslan att man helst inte ens skulle vara på plats. Kanske softa ner lite med riktlinjerna och sätta upplevelsen och det sunda förnuftet i fokus istället för att gå runt med pekpinne och vara poliser? Den dagen det är fullsmockat med folk i hallen kan jag förstå att man behöver lite tydlighet med vissa delar, men så länge det fortfarande enbart är bollkallarnas föräldrar på plats och knappt det, då kan man sätta det rimliga i främsta ledet. Ibland blir det annars bara lite för mycket i viljan att det ska vara så otroligt professionellt, och de mjuka värdena glöms bort.
Play Replay användes av majoriteten utav klubbar i årets serie. Några anläggningar har ännu inget system och Fair Play använder Zenniz. Nu är Zenniz huvudpartner till podden här på Baslinjen, så det går absolut att hävda en viss partiskhet här, men, jag känner ändå att jag har tillräckligt på fötterna för att våga skriva att PlayReplay var en jäkla misär under serien. Under våra matcher var det helt dysfunktionell. I två av matcherna fick domaren före matcherna förbereda spelarna på att det mycket väl kunde bli att man behövde stänga av systemet för att det strulat tidigare och kanske inte skulle fungera. I finalmatchen som jag tittade på som åskådare fungerade det inte i slutet av första set vilket följdes av ett långt break efter första set för att försöka få igång det.
Alla kan se fel och alla kan ha fel och systemet har en viss felmarginal, men det fanns perioder när systemet gjorde otroligt stora misstag, i flera av våra matcher, och fler än en spelare vittnade efteråt om att varje gång någon spelare utmanade ett domslut kändes det som rysk roulette i hur den skulle döma.
Dessutom var känslan mer än en gång att domarna inte riktigt visste hur man skulle navigera fram att se rätt boll och att man därför dömde på ”fel nedslag” några av gångerna.
När ett system uppenbart inte är funktionellt hade det nog i år varit bättre att stänga av det helt under årets serie.
Som så ofta under Elitserien blir det mycket snack kring de olika lagens sätt att bygga sina trupper. Man kan förenklat säga att det finns två olika filosofier kring hur man bygger sina lag:
- Enbart med spelare som regelbundet tränar i klubbens verksamhet idag
- Skapa bästa lag för att vinna serien genom att ta in svenska eller internationella spelare för att förstärka laget
Lag från den första kategorin är oerhört stolta och inte sena med att både poängtera att det är just så här man byggt sin trupp, och inte heller blyga med att gärna pika lag som valt att ta in spelare som vardagligen hänger i hallen.
Lag som tar in spelare är å sin sida stolta över att man bidrar till seriens styrka och intresse och förstår inte skillnaden mellan att vilja vinna Elitserien i tennis mot att vilja göra detsamma i fotboll eller hockey.
Det vanligaste argumentet främst från ”icke betalande klubbar” mot att klubbar köper in spelare är att de pengarna hade varit bättre att lägga på utveckling av sina juniorer istället. Ett argument som givetvis faller hårt, då det mer än ofta är sponsorpengar direkt riktade till Elitserien som används, eller budgeterade pengar för serien som inte hade gått till miditennis ändå. Om det finns en enda klubb i årets serie där pengar för Elitserien negativt påverkar klubbens juniorverksamhet skulle jag bli oerhört förvånad.
Jag tänker så här:
Just nu i svensk tennis är det mycket prat om ekonomi. Om hur mycket det kostar att ta fram spelare och att hjälpa spelare satsa. Hur dyr en transition från junior till senior är. Det är fler än en spelare genom åren som tvingats ge upp sina drömmar för att pengarna helt enkelt inte räckt till.
De klubbar som under 10 dagar av årets serie mot att spelaren deltar i serien har möjlighet/väljer att ekonomiskt stötta sina spelare med en symbolisk peng bör snarare hyllas? All sponsring till de satsande spelarna som finns är övriga 51 veckorna om året lovvärda, varför skulle det inte vara det även under seriespelsveckan?
Vi pratar också ofta om att sätta spelaren i centrum. Det bör gälla hela tiden? Om spelaren kan få mer pengar eller ett ännu bättre träningsupplägg genom att det finns intresse för spelarens tjänster från olika aktörer, då är det väl bara positivt oavsett vilken klubb spelaren väljer att representera i slutändan?
Good to Great har medfört mycket positivt till svensk tennis, men det kanske allra mest positiva av allt var att ”andra klubbar” tvingades steppa upp sina verksamheter när GTG öppnade, när konkurrensen ökade. Hur hela ledningsfrågan med SvTF/Gardell/Rosberg än slutar, så kan vi redan nu se tecken från SvTF hur de har ökat sitt engagemang och intensitet i arbetet.
Konkurrens är positivt, överallt i samhället, och svenska tennisserien bör inte vara något undantag.
Det anses fult att betala spelare för att spela Elitserien eller ”köpa in spelare till serien”. Det anses inte fult att betala lön till tränare för att jobba, men att betala elitspelare som försöker göra tennis till sitt yrke är inte snyggt, tycker många.
Jag tänker att det också finns olika sätt att betala/värva/locka en spelare på.
- Det kan vara genom direkt betalning för X antal matcher i serien. Detta sätt är det vanliga internationellt. Tyskland, Frankrike, Danmark, Italien med mera betalar spelare en bestämd summa per spelad match, ofta med bonus om spelaren vinner sin match. I det här systemet är spelaren så gott som alltid välkommen att träna fritt hos klubben när den så skulle önska.
- Det går också att betala/värva en spelare genom att erbjuda ett ”upplägg” på års- eller delårsbasis. Rena pengar kan vara/inte vara inblandade, men man kan också erbjuda en spelare från en klubb en möjlighet att komma till en ny klubb och där få kraftigt subventionerad träning, resande coach med på X tävlingar per år, kanske gratis fysträning, fysio med mera.
Ett helhetsupplägg för en spelare, om den ska betala för allting, är svindyrt. Att erbjuda en spelare en bra setup i en klubb, där det enda motkravet är att spela 4-6 seriematcher per år, bör vara värt många gånger mer än de tusenlappar andra klubbar betalar i kontanter till sina spelare för att lira matcherna.
Alla klubbar ser olika värden på Elitserien. I den bästa av världar tror jag alla hade velat ha fem egenfostrade spelare ända från minitennisen upp till Elitserien i sin line up. Idag (tror jag) inte det var en enda klubb i årets serie som lyckades ha det. Alla lika goda kålsupare, med andra ord.
I den näst bästa av världar skulle säkerligen alla klubbar önska använda sig av spelare som dagligen rör sig i klubbens lokaler och tränar på anläggningen. Detta har en del lag, andra inte. Vissa klubbar använder sig mycket av Elitserieframgångarna i arbetet med att marknadsföra sig under året mot partners, till lokalmedia och för att attrahera barn och ungdomar till att börja spela tennis. De ser EV+ för föreningen på årsbasis av att ta in en spelare som inte har någon anknytning till klubben mer än seriespelet. Andra ser inte det. En del klubbar gör också större event på hemmaplan av sina hemmamatcher och ser ett värde i att ha ett lag på en hög spelmässig nivå och kanske till och med tycker det är viktigt att ha internationella spelare i laget för att skapa extra krydda. Andra satsar inte på sina hemmamatcher och ser inget värde i att ha någon internationell krydda i laget.
Olika klubbar ser med andra ord olika värden på serien, och alla får avgöra hur stort värde det finns i att investera för den. Som det ser ut nu är jättefint och kanske optimalt – klubbar profilerar sig på olika sätt, klubbar har olika filosofier, och det gör det läckert. Problem däremot skulle det bli om alla klubbar resonerade att man inte ska ta in en enda spelare utifrån som inte har sin dagliga bas i klubben. Då skulle det påverka svenska spelares satsningar ekonomiskt, och Elitserien skulle troligtvis raseras direkt då intresset för den och nivån skulle sjunka drastiskt. Därav otroligt viktigt att det idag finns klubbar som satsar på att vinna serien.
Hur kul vore Premier League med enbart brittiska spelare? ”Men åh, det går inte att jämföra, det är helt andra ekonomiska incitament där än i svensk tennis”, säger kritikern mot resonemanget. Ja givetvis, men med det resonemanget är det tveksamt hur bärande nysatsningen på Elitserien är i grunden. Hur mycket tid, engagemang och pengar har inte både SvTF och klubbarna lagt på seriespelets nystart de senaste fyra åren? Mot vadå? Hur många tidningsartiklar har det gett? Hur mycket mer sponsorpengar har kommit in till förbund och klubbar genom serien? Hur mycket publik kommer det egentligen på matcherna? Det skulle gå för att argumentera att lägga ner allting nu direkt i så fall. Nej, det tror jag inte någon vill, för det här är kul ju, så då borde man också löpa linan ut och skapa en så tung och högkvalitativ serie det bara går, och då är internationella spelare ett givet inslag. I Norge förbjuds spelare som inte är bosatta i Norge att spela seriespel. Hur många vet vilka lag som är årets mästare där? Hur många vet när på året norska serien spelas? Deltar de bästa norska spelarena? Vet någon? Nej, för den är totalt ointressant då inga utländska spelare tillåts delta. (En artikel kommer om detta inom kort på Baslinjen, för övrigt.)
På tal om Premier League – vad är det som i mångt och mycket skapar det otroliga intresset för fotbollen som finns idag? Som gör att pengarna flödar in i sporten? Ganska mycket Silly Season.
Slutligen: alla får göra som de vill och som det är nu är det perfekt! Jag själv är en stark förespråkare för klubbar som stöttar spelarna ekonomiskt och som tar in spelare utifrån, då det bidrar till intresset för serien för alla. Jag ser en stor fara i om klubbar skulle sluta göra det, därav har jag väldigt liten förståelse för den stora stolthet vissa klubbar visar upp av att enbart ha ”egna spelare” i truppen, då serien skulle dödas om alla resonerade likadant.
Jag har också otroligt liten förståelse för spelare jag hört prata i negativ ton om lag som innehåller spelare ”utifrån”. Man ska komma ihåg att det är tack vare det här systemet majoriteten av våra svenska elitspelare de senaste åren har kunnat fortsätta spela tennis, för att de har spelat ligaspel i andra länder mot betalning. Inte alla, vissa har haft större tur i livets lotteri än att behöva flänga mellan olika seriespel på somrarna, men då ska man kanske inte heller uttala sig i frågan…
Man ska också komma ihåg att det kanske är pengarna från svenska serien som gör att en del av spelarna i Sverige kan tävla de första veckorna av 2026. Och, kontanter är en valuta – ett upplägg åt en spelare en annan. Men i grund och botten handlar det om samma sak, man erbjuder bara spelaren olika typer av betalning. 5000kr i kontanter för en match eller en betald resecoach 4 veckor? Vad är värt mest? Och oavsett vad – båda sätten hjälper spelaren, och det spelaren anser sig ha störst nytta av och prioritera högst bör den gå för. Och man ska också komma ihåg att det alltid är spelarens val i slutändan var den vill spela. Om spelaren upplever att det gynnar karriären att gå till en annan klubb av den ena eller andra anledningen, erbjud något bättre då – spelaren i centrum, är det ju.
Det här veckobrevet släpptes i lite märklig timing. En onsdag, vilket är första gången någonsin, och egentligen skulle det släppas först nästa vecka. Det finns anledningar till att vi publicerade det redan nu, men blir för krångligt och ointressant att förklara. Det är som det här.
God Jul alla! Vilken klapp Baslinjen önskar sig under granen? Fler prenumeranter, och det går att bli här: https://baslinjen.com/prenumeration/
Veckans order of play (may be revised)
Måndag:
Podcasten med Mattias Arvidsson släpptes. Två timmar där han berättar om sitt arbete med Johanna Larsson, lärdomarna från Estess i Luxemburg, att jobba med internationella spelare, sin tid som BJKC-kapten, på RIG i Båstad, att jobba i Danmark och sitt arbete med Linea Bajraliu. Läs mer och hör HÄR.
Tisdag:
Årets damtennisspelare röstades fram av er följare och våra partnerklubbar till Kajsa Rinaldo Persson. En intervju med Kajsa kan ni läsa HÄR.
Onsdag:
Dagens veckobrev.
Torsdag:
Svenska Tennispriset i kategorin årets debattör presenteras! Nominerade var Jonas Tydén, Julius Demburg och Marcus Lindberg. Vilka svenska folket och juryn röstade fram får ni svar på imorgon torsdag.
Fredag:
Och årets sista kategori och pris, det kanske mest prestigefyllda av de alla, Årets svenska tennisprestation”, enbart framröstad av svenska folket, presenteras! Nominerade var Nellie Taraba Wallberg för sitt EM-guld, Lea Nilsson för sin finalplats i US Opens juniorsingel samt F14-landslagets VM-brons!
Lördag:
Världspremiär för en krönika skriven av två personer. Ett samarbete, där de bästa av två världar förenas. Krönikan avhandlar ranking och rating – UTR och WTN. Första delen släpps på lördag…
Söndag:
…och den andra på söndag! Håll utkik!
Lämna ett svar