Nominerade till Svenska Tennispriset i kategorin som årets kvinnliga tennisspelare var Lisa Zaar, Caijsa Hennemann och Kajsa Rinaldo Persson.
Segrade gjorde Kajsa Rinaldo Persson, med motiveringen: Sverigeetta. Nått sin karriärhögsta ranking och har bra chanser till Grand Slam 2026. Når kontinuerligt slutrundorna så gott som varje vecka hon spelar och tävlat mer än något år tidigare under 2025.
I intervjun nedan berättar Kajsa om året som gått, vad hon är extra nöjd med och hur hon blickar uppåt och framåt mot nästa år.
Se Rinaldo Perssons segertal här:
Kajsa Rinaldo Persson, kan du sammanfatta året som gått?
– Det är alltid svårt, man är så snabb på att gå vidare till nästa tävling. Men när man väl stannar upp och tittar tillbaka inser man att året ändå är ganska långt, trots att man tycker det går snabbt i stunden. Överlag tycker jag att det har varit ett bra år. Jag har lyckats hålla mig hyfsat skadefri, och det är egentligen det allra största målet man har hela tiden. Det är det viktigaste – och där har jag lyckats ganska bra.
– Jag har också min bästa ranking nu, vilket säger en del om året som varit. Det har varit lite upp och ner, men i det stora hela ett bra år.
Det går ju ofta i vågor med poäng att försvara – hur har du upplevt det?
– Ja, verkligen. I slutet av sommaren när jag vann min största titel hittills hade jag faktiskt inte min bästa ranking. Där och då tänker man inte så mycket på helheten, utan bara på nästa tävling. Men nu när man reflekterar i efterhand är det ändå ett kvitto att jag avslutar året med min bästa ranking.
– Under säsongen är man så inne i det. Man släpper saker snabbt och går vidare. Det är först nu efteråt som man verkligen hinner stanna upp och tänka.
Hur ser din planering ut – vem tar besluten?
– Jag och min tränare, som också är min pojkvän, Oliver Nilsson, lägger planeringen tillsammans. Men det är jag som tar det sista beslutet. Då gäller det att hela tiden tänka till.
Hur upplever du att du har utvecklats som spelare under året?
– Det är också ett mål man alltid har – att känna att man utvecklas. Det har vi pratat mycket om i år, och jag tycker verkligen att jag har utvecklat mycket av det vi har jobbat på.
– I år har jag spelat på betydligt högre nivåer än tidigare, både högre ITF-tävlingar och även WTA. Då blir det väldigt tydligt hur offensivt spelet är på den nivån. Tempot är högre – man har mycket mindre tid. Det handlar mycket om serve, retur och att bli bekväm i ett högt tempo där man inte får samma tid på sig. Just den offensiva delen av spelet blir viktig, vilket vi noterat och ständigt jobbar på nu.
Vilka highlights tar du med dig från 2025?
– Man dras lätt till titlar och bra resultat, men en grej som ofta kommer upp när jag tänker tillbaka är WTA 500-tävlingen i Charleston i USA. Det var både den högsta tävlingen jag har spelat och utan tvekan även den bästa.
– Det är definitivt en highlight och en sådan upplevelse som verkligen motiverar en till det dagliga jobbet. Tennis är ganska basic egentligen – klättra på rankingen för att få spela högre tävlingar och skapa fler möjligheter.
Hur mycket är det en motivation för dig att nå rankingen för att spela Grand Slam?
– Frågar man vilken tennisspelare som helst så vill ju i princip alla spela en Grand Slam. Det är något man strävar efter hela tiden. Men återigen handlar det om rankingen för att kunna få spela de tävlingarna.
– Samtidigt krävs det otroligt mycket mer idag än tidigare. För varje år blir det tuffare och tuffare. Jag försöker att inte stirra mig blind på det som den enda motivationen, utan tänker mer på att bara bli bättre som spelare.
– Även om jag är närmare idag än någonsin tidigare så är det fortfarande ganska många poäng bort. Det är lätt att missuppfatta det och tro att man är så otroligt nära, men det är trots allt en hel del poäng som skiljer. Så det handlar om att fortsätta utvecklas, hålla kroppen hel och få ihop ett helt år med tävlingar.
Du har tävlat mycket utomlands i år – hur har den livsstilen varit?
– Det var ett tydligt mål att kunna vara ute och tävla så mycket som möjligt. Samtidigt tror jag att det fortfarande är ungefär tre månader som jag inte har tävlat, så det finns mer att hämta där också – utan att det behöver bli stressigt.
– Förra året var jag skadad i slutet och började inte tävla förrän i slutet av januari eller februari, så det har också påverkat. Och jag hade aldrig orkat med den här livsstilen om jag inte tyckt att det varit kul. Det är väldigt tufft, det går inte att sticka under stolen med, men i grund och botten tycker jag det är roligt. Att spela tennis, resa, se nya platser – jag älskar att resa.
Hur har kroppen hållit för belastningen?
– Det är nog väldigt få som går ett helt år utan småskavanker. Men så länge det inte är något större som gör att man blir borta länge så är man nöjd.
– I slutet av året är man såklart lite extra sliten, och när man vet att man har några tävlingsfria veckor då vill man verkligen ta tag i de där små grejerna.
HÖR NÄR KAJSA RINALDO PERSSON GÄSTADE PODDEN TIDIGARE I ÅR:
Lämna ett svar