Late bloomer – om och om igen

Vi pratar ofta om tennisens framtid i termer av talanger, medaljer och satsningar. Men kanske är sportens viktigaste styrka något helt annat. Något som börjar på en kökssoffa, fortsätter på en sliten hardcourt och slutar med ett leende efter match.

Idag avrundar Magdalena Sekkenes, SALK, Baslinjens adventskalender för i år med lucka nummer 4.

Av: Magdalena Sekkenes

Jag minns det som igår. Min mamma kom hem från jobbet och på plats i kökssoffan med den eviga koppen te och en skorpa i handen började hon berätta om dagens hembesök med kollegorna från vårdcentralen. De hade tittat till en 90-åring som var pigg och klarade sig utmärkt på egen hand. När samtalet med vårdtrion led mot sitt slut hade den seniora gumman brustit ut i ett stort leende.

”Ja tänk, här sitter vi och planerar min framtid”

Nu ska inte den här krönikan handla om vårdplanering. Eller ska den det? Det finns ju faktiskt dansk forskning som visar att regelbunden tennis ger oss ett tio år längre liv. När vi jagar bollen på banan aktiveras en blandning av snabba och explosiva rörelser i kombination med pauser. Intervallerna tränar hjärtat, musklerna, balansen och våra reaktioner. Men precis som Peter, Anna och Andreas låter oss läsa i Baslinjens tidigare adventskrönikor bidrar även det sociala; att jaga efter bollen från hörn till hörn, och sen reflektera på bänken med vänner och laget när matchen är slut. I Köpenhamnsstudien hade de som tränade tillsammans med andra en mycket bättre överlevnad. Tio bonusår i livet kommer alltså både från tennisspelet. Och från vänskapen och den sociala samvaron som klistrar ihop oss.

För ganska precis 20 år sedan skrev jag ledaren ”Och vad händer sen?” i Tiebreak som då var svensk tennis medlemstidning. Där och då planerade Tennisförbundet sitt 100-årsjubileum och det skulle firas och satsas. Tennisen hade tappat i status men nu skulle man ta tillbaka förlorade entusiaster och såklart, inte minst, hitta receptet för att skörda nya svenska tennisframgångar. Min slutsats i ledaren var att när feståret gick mot sitt slut skulle det riktiga tennispasset ta vid. Passet som skulle fortsätta fängsla både bredd och elit, nästa dag och nästa dag. Och nästa dag.

Framgångarna inom svensk tennis kan summeras upp och ner och jag har inte koll på medlemssiffrorna i landets tennisklubbar. Men jag vet att det är köplats för att få tag på en tennistid i Stockholmsområdet. Brutal banbrist helt enkelt. Och jag vet att vi är hundratals tennisvänner som intar Båstad för veteran-SM i slutet av juli varje sommar. Vi är tennisnördar och lirare i en salig blandning. Vi har passerat våra 10 000 timmar sen lång tid och lämnat drömmarna om de stora prispengarna. Men pannbenet tittar fortsatt fram och vi bidrar med en hel del internationella tennismedaljer. Vi släpper liksom inte viljan att utveckla spelet, hålla hälsan och krämporna i schakt och hela tiden se fram mot nya matcher. Och möten.

En annan sak vi kan se fram emot som veteraner är den märkliga glädjen i att fylla år. Glöm allt som heter åldersnoja. Var femte år får man i stället en injektion av att vara yngst i en ny veteranklass. Vid årsskiftet tippar jag själv över i 60-årsklassen och det kommer med en strävan att vara någon med fortsatta trumpinnar i de ärrade och oelastiska vaderna. I mars blir det lag-VM i Turkiet. Uttagningen är klar.

Därför finns hopprepet i tennisbagen, 100 hopp då och då ökar pulsen utan att orsaka för mycket förslitning. Med mig finns också en backhandslice som har fler år på nacken än årets Spotifylista. Den kom förresten till användning häromveckan när två 50-plus‑kompisar och jag gästspelade i Salks damlag i division 2. Ett gäng juniorer mötte oss på andra sidan. Snart efter min inbollning hade jag analyserat motståndaren. Flacka slag kom tillbaka som enformiga projektiler. Men med låga vinklade slicear, stoppbollar varierat med tyngre grundslag gick motståndaren snabbt vilse. Totalt blev det vinst för veteranerna med 3–1 i matcher och Salk fick hänga kvar i serien.

Tillbaka på föräldrarnas kökssoffa på Bandygatan i Västerås. Mamma sitter fortsatt där med sin dagliga tekopp och skorpa. Hon är nu 87 år, kör elbil och spelar tennis fem dagar i veckan. Hennes ögon är nyopererade och på fredagar kör hon och Inga tempo med bollmaskinen.

Med det säger jag God jul, Gott slut på ännu ett härlig tennisår och vi ses snart på banan!