Infektion i hälen, bilproblem i Göteborg och ett oväntat samtal från polisen. Uppladdningen till mitt första veteran-SM-guld blev allt annat än optimal. Kanske var det just därför det gick vägen.
Det här är lucka tre i Baslinjens adventskalender, skriven av Andreas Lindgren, Karlstads TK.
Av: Andreas Lindgren
Historien börjar egentligen några veckor tidigare, när jag får möjligheten att åka och representera Sverige i Lag-VM H40 i Kapstaden. Det var jag tillsammans med Jimmy Årebjer och Magnus Fjällström från Upsala TK. Vi lottades in i en bra grupp tillsammans med Spanien, Irland och Turkiet. Planenligt blev det storstryk mot Spanien, men vi lyckades vinna de två andra matcherna och slutade på en andraplats i gruppen.
Väl i placeringsmatcherna förlorade vi mot Storbritannien och USA. Vi kom på 8:e plats av totalt 16 lag, så helt okej landslagsdebut.
Det som stack ut under resan var att jag fyllde 40 år under en av kvällarna. Det firades såklart med lite dans på något trevligt ställe. Den kvällen var jag iklädd kortbyxor, skjorta och finskor utan strumpor (fråga mig inte varför). Då det var ganska varmt och svettigt om fötterna i ett par skor gjorda av skinn resulterade det såklart i värsta skavsåret på hälen.
Jag skulle spela match dagen efter och tog då ett, vad jag tyckte var ett smart beslut, och klippte upp skavsåret eftersom det var väldigt vätskefyllt. Matchen gick bra och det kändes helt okej. Däremot fick jag väldigt ont i hälen dagen därpå, vilket resulterade i en härlig infektion i såret. De sista dagarna kunde jag inte ens ha skor på mig, utan det fick bli tofflor.
Väl på flyget hem kände jag att hela foten svullnade upp och att den var som en boll när jag kom tillbaka till Sverige. Det blev en tur till läkaren och jag fick en penicillinkur.
På grund av infektionen i hälen blev det väldigt osäkert om jag skulle kunna spela SM på GLTK två veckor senare.
Jag vilade mig i form för att läka hälen och hann med något tennispass innan det var dags för avfärd mot Göteborg. Då det inte alltid var så populärt hemma att jag åkte iväg på dessa tennisresor tog jag med min dotter Selma, som då var cirka 12 år, som en kompromiss. Hon tyckte dessutom att det var kul att åka med och bo på hotell.
Till historien hör att jag hade lämnat in min gamla Volvo V70 på lagning på Mekonomen veckan innan, då det var krångel med kopplingen.
Väl på plats i tävlingen började det bra med segrar i både singel och dubbel (dubbel spelade jag med Peter Hafverkorn).
Vi bodde på Scandic Mölndal och när vi var på väg för att spela semifinal i dubbel mot det fruktade paret från TK Hobby, bröderna Pannula, märkte jag att kopplingen på bilen började krångla igen. Precis utanför Liseberg kände jag att den försvann helt. Jag fick lätt panik, körde upp på trottoaren och gled fram på tomgång för att hitta ett lämpligt ställe att ställa bilen. Jag visste att så fort bilen stannade var det kört.
Jag hittade ett någorlunda öppet ställe bakom några busskurer där jag kunde ställa bilen. Eftersom det var 30 minuter kvar till match struntade jag i bilen och tänkte att det löser jag senare. Jag och Selma fick småjogga den sista kilometern till tennishallen. Väl inne på matchen glömde jag bilen helt. Det var en väldigt jämn match där bröderna vann med 12–10 i avgörande matchtiebreak. Har för mig att vi hade några matchbollar också.
Efter matchen kikade jag på telefonen och såg att jag hade tio missade samtal från min exfru – något fler än vanligt. Jag ringde upp och frågade vad som hade hänt. Det handlade såklart om bilen. Polisen hade ringt Malin två gånger och sagt att bilen måste flyttas omedelbart, då jag tydligen hade parkerat rakt framför ryska ambassaden och de tyckte det var skumt att det stod en tom bil där (bombvarning). Det var dessutom samma vecka som terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, så polisen var nog extra på tårna.
Jag fick snabbt skjuts av någon vänlig själ till bilen och såg till att den kom till en verkstad för lagning. Selma fick tålmodigt sitta kvar i tennishallen och vänta. Hon var ju inte jätteintresserad av att hänga i hallen, men med lite godis löste det sig. Vi bytte hotell till ett mer centralt, det var måndag och jag skulle spela semifinal mot Magnus Hedlund. Det blev en riktig holmgång där jag lyckades vinna med 7–5 i avgörande set. Det var riktigt kul att vinna och få möjlighet att spela min första veteran-SM-final i singel dagen efter.
Direkt efter matchen fick jag hämta upp Selma på hotellet och ta tåget hem till Karlstad. Hon skulle ju till skolan och hade redan missat en dag. På vägen hem ringde jag Mekonomen i Karlstad, som hade lagat kopplingen veckan innan, och frågade om de kunde fixa en lånebil till tisdagen. Det skulle de ordna.
Jag vaknade tidigt för avfärd mot Göteborg och skulle spela SM-final mot John Andén från Elfsborg Tennis. Jag gick till Mekonomen för att hämta min utlovade lånebil. Väl där hade de tydligen inte förstått att jag skulle åka långväga. Lånebilen var en gammal 80-talare, snyggt stripad med Mekonomen över hela bilen, samt med trasig bensin- och hastighetsmätare. Det fanns tydligen ingen annan bil heller. Stressad drog jag iväg och var mest nöjd över att jag åtminstone tog mig till Göteborg.
Stressen gjorde att jag inte hann tänka så mycket eller bli nervös inför finalen och kunde därför spela helt avspänt. Matchen började väldigt bra för min del och jag vann första set med 6–3, och det blev tuffare i andra men jag tog även det med 7–6.
Det var såklart otroligt kul att vinna mitt första veteran-SM-guld i singel. Speciellt efter allt kaos med infektion, trasig bil och allt annat som hände under dessa veckor kändes det helt otroligt att det gick som det gjorde.
Har heller inte vunnit något guld inomhus sedan dess, så får nog försöka skapa lite oreda inför inomhus-SM i Danderyd nästa år – det verkar ju vara ett vinnande koncept för mig.
Lämna ett svar