Från svimningar och smärta till världsranking och Grand Slam-drömmar – 17-åriga Emma Gjerseth från Västerås har redan tagit sig långt. Nu siktar hon på att bli bäst i världen och inspirera fler att våga testa rullstolstennis.
Av: Linus Eriksson
En småkylig eftermiddag i Bellevuehallen i Västerås snurrar hjulen vant över hardcourtbanan. Det är här, i hemmaklubben Västerås TK, som Emma Gjerseth tillbringar större delen av sin tid – fem dagar i veckan med tennisracket i handen.
– Jag älskar att träna. Det är nästan roligare nu än när jag började, för ju bättre man blir desto fler utmaningar kommer, säger hon med ett leende.
Den här dagen fick hon gå lite tidigare från skolan för att hinna till intervjun. Emma går andra året på gymnasiet och trivs i skolbänken.
– Jag gillar skolan, framförallt historia och matte. Natur också, säger hon.
Framtiden efter gymnasiet är ännu inte helt bestämd, men hon har redan hittat ett spår som lockar.
– Jag lutar åt att plugga något inom grafisk design. Jag sommarjobbade med det och tyckte det var jättekul, berättar hon.
Emma, som fyller 18 nästa år, är rankad femma i världen bland juniorer. Hon har tävlat i både Franska Öppna och US Open – två av de största scenerna inom paratennisen.
– US Open var häftigt. Det var första gången jag var i USA och allt kändes så stort. Jag vann min första singel och var jättenöjd, även om motståndet blev för tufft i nästa match, berättar hon.
Men vägen hit har inte varit självklar.
Emma föddes med en medfödd CP-skada som påverkar vänster sida av kroppen. Långsamt förändrades hennes rörelseförmåga under uppväxten.
– Jag kunde gå lite när jag var yngre, men när jag blev 12–13 år började jag sitta i rullstol på heltid. Det blev för tungt för kroppen att gå längre sträckor, säger hon.
Före det hade hon ofta svimmat.
– Jag svimmade hela tiden, och en gång slog jag i huvudet ordentligt. Efter det kändes det faktiskt tryggare att sitta ner. Jag kunde fokusera mer, orka mer och hänga med mina kompisar igen, säger hon.
Hemifrån tar hon sig ibland fram med kryckor – men bara på plan mark. I vardagen är rullstolen en självklar del av livet.
– Det kommer vara så här resten av livet. Men jag har vant mig, och det är inget som hindrar mig längre.
När Emma var elva år provade hon rullstolstennis för första gången.
– Jag tyckte det var kul direkt, även om jag inte fick över bollen första terminen, skrattar hon.
Hon hade tidigare testat flera sporter – framerunning, simning, kampsport och ridning – men inget fastnade på samma sätt.
– I tennisen fick jag hela tiden nya utmaningar. Det kändes som att jag kunde utvecklas varje vecka, och det gillar jag.
Till en början spelade hon sin vanliga rullstol, men ganska snart fick hon sin första riktiga träningsstol. Då började hon också åka till Stockholm för att träna med andra rullstolsspelare.
– Det blir lite annorlunda när man spelar mot andra som också sitter. Vi använder andra vinklar i spelet. Höga bollar är till exempel svåra eftersom vi inte kan backa lika mycket. Men det är också det som gör sporten så teknisk, säger hon.
Idag tränar Emma tennis fem gånger i veckan, oftast 1,5–2 timmar per pass. Hon kombinerar det med fysträning, där fokus ligger på axlar, rygg och triceps.
– I rullstol är axlarna extra utsatta, så man måste verkligen bygga upp dem. Jag kör styrka flera dagar i veckan och lite konditionsträning själv, säger hon.
När hon pratar om framtiden tvekar hon inte en sekund:
– Jag vill vinna Grand Slams och Paralympics. Jag vill bli världsbäst, säger hon bestämt.
Hon har redan tävlat mot flera av världens bästa juniorer. Belgiskan Luna Gryp är hennes tuffaste motståndare hittills, men Emma känner att hon närmar sig.
– Det var henne jag förlorade mot i US Open och jag har inte slagit henne än… men snart! skrattar hon.
Resorna med tennisen har redan tagit henne till många länder – och gett upplevelser som inte bara handlar om tennis.
– En tävling i Italien gillade jag extra mycket för att maten var så god! På andra ställen har det ibland varit lite… ätbart men inte direkt kryddat, skrattar hon.
Hon berättar också om de praktiska utmaningarna.
– I vissa hallar i Frankrike finns ingen värme alls, så är man där under vintern får man verkligen vara beredd. Men annars är det jättekul att se hur olika länder tränar och spelar. I Sverige fokuserar vi mycket på fys, medan andra länder lägger mer vikt vid säkerhet eller teknik.
Nästa stora mål är Australian Open i januari.
– Jag vet inte riktigt än om jag får åka dit, men det ser ut som det kanske kommer gå. En som ligger rankad över mig blir för gammal för juniorklassen efter nyår, så då kanske jag får chansen, säger Emma förväntansfullt.
I Sverige finns det idag bara ett fåtal unga tjejer som tävlar i rullstolstennis. Emma hoppas att hennes framgångar ska inspirera fler att börja.
– Det behövs verkligen fler som spelar. Jag tycker det är kul och viktigt att vara med i tidningar och radio, för då kan fler få upp ögonen för sporten, säger hon.
Hon tror att fler ”prova på”-dagar och synlighet i sociala medier är nyckeln.
– Det är viktigt att visa att det finns. Jag lägger själv ut mycket från mina tävlingar, och det märks att folk blir nyfikna.
De sista dagarna av oktober var det dags för första internationella framträdandet efter US Open. En tävling i Oxford stod på schemat. Där blev det tufft motstånd direkt mot schweiziskan Angela Grosswiler och förlust i två raka set. Consolation-matchen vann däremot Emma övertygande utan gameförlust.
Längre fram hoppas hon på fler Grand Slam-turneringar.
– Så länge jag fortsätter utvecklas tror jag att jag har chans att gå långt och även vinna en. Jag tränar hårt för det, säger hon.
Hon stannar upp, ler och lägger till:
– Det bästa med tennis är att det alltid finns något att jobba på och utveckla ytterligare! Jag tror aldrig jag kommer tröttna.
Lämna ett svar