Från världstopp till vägskäl – svensk tennis framtid

Svensk tennis står vid ett vägskäl. Efter decennier av tappad konkurrenskraft och splittrad styrning finns nu både vilja och resurser att börja om. Men vägen framåt kräver mer än pengar – den kräver självinsikt, samarbete och mod att förändra. Vad ska vi välja – den breda plan som vi Svensk Tennis tillsammans har arbetat fram i Game Change 2030 eller en ny skarpare plan viktad åt att klubbar, region och förbund sätter resultat och framgång först, som Gardell och Rosberg föreslår?

Svensk idrott är ändå fantastisk.

World Ranking of Countries in Elite Sport rankar Sverige just nu som nummer elva i världen, och de senaste fem åren har vi varit topp 20.

En ranking kallad Per Capita Cup placerade Sverige 2024 på tredje plats – vi har varit topp 6 under flera år.

I en annan analys hamnar Sverige på plats 3 över the sportiest countries, en sammanvägning av hälsosamt idrottande och elitprestationer.

Sverige är alltså en toppnation när man summerar alla idrotter. Talanger finns, men färre väljer tennis, och de som gör det stannar ofta av i utvecklingen under de övre tonåren. Orsakerna är flera – ekonomi, brist på motivation och ofta den miljö spelaren befinner sig i. I tennis rankas vi just nu omkring 50:e plats i världen.

Men varför är Sverige inte längre en toppnation i tennis?

1. Avsaknad av lyhördhet, insikt, ekonomi och kompetens

Svensk tennis har konsekvent undvikit att lyssna på kritiker sedan 1990-talet. När man till slut började inse problemen kom den ekonomiska krisen i början av 2000-talet som tvingade fram brandsläckning i stället för utveckling.

Trots många initiativ – team-satsningar, topp-100-program, RIG, spelarstöd – har man aldrig hittat en modell som passar svensk tennis. Förslag har haglat från press, sakkunniga, anställda, spelare och föräldrar, men ingen struktur har hållit över tid.

Frågan kvarstår: varför har vi inte lyckats skapa ett system som systematiskt hjälper spelare att nå proffsnivå och stanna där?

Detta leder till misstro, hopplöshet och minskad motivation när spelare inte ser någon tydlig väg fram.

2. Historiskt arv men tappad kontinuitet

Under 1970–90-talet hade Sverige en unik gyllene generation – något vi troligen aldrig uppnår igen, men som vi heller inte ska försöka kopiera.

Herrspelare (ATP):

Björn Borg #1, Mats Wilander #1, Stefan Edberg #1, Magnus Norman #2, Jan-Erik Lundqvist #3, Thomas Enqvist #4, Jonas Björkman #4, Anders Järryd #5, Kent Carlsson #6, Henrik Sundström #6, Joakim Nyström #7, Thomas Johansson #7, Magnus Gustafsson #10, Jonas Svensson #10, Mikael Pernfors #10, Magnus Larsson #10, Henrik Holm #17, Peter Lundgren #25, Jan Gunnarsson #25, Nicklas Kulti #32, Christian Bergström #32, Andreas Vinciguerra #33, Tomas Högstedt #38, Patrik Fredriksson #45, Calle Hageskog #48.

Damsidan (WTA):

Catarina Lindqvist #10, Åsa Carlsson (Svensson) #28, Helena Anliot #30, Maria Lindström #47, Karolina Åhman #48, Catrin Jexell #49, Annica Ljungberg #49.

Denna framgång byggde på ett starkt system: tennis i skolor och militären, billiga hallar, stora ungdomskullar, ideella klubbar med utbildade tränare (ofta GIH), mycket eget spel och låga kostnader för både träning och tävling.

Sedan 1990-talet har antalet tävlingsspelare minskat med omkring 70 %, antalet anställda elittränare sjunkit drastiskt, kommunala investeringar i hallar nästan upphört och den sociala bredden försvagats.

Resultatet: färre spelare att välja bland, lägre skolningsnivå och fler motions- än tävlingsspelare.

3. Liten befolkning och hög kostnadsnivå

Tennis är i dag en dyr idrott utan offentligt finansierade anläggningar.

Sverige har höga hall- och banhyror, begränsad tillgång till banor i större städer och mycket högre kostnader för internationella satsningar än exempelvis Spanien, Italien och Tjeckien.

Det leder till färre timmar på banan per barn och mindre konkurrens i varje åldersklass.

4. Klimat och infrastruktur

I Sverige dominerar inomhustennis åtta till nio månader om året. Det hämmar spelarnas fysiska, tekniska och taktiska utveckling. Underlagen är hårda och snabba, variationen liten, och spelet enformigt.

De ledande tennisnationerna – Italien, Spanien och Frankrike – erbjuder fler utomhusveckor, mer kvalitativ matchspel, större fysisk allsidighet och akademimiljöer där satsande spelare tränar tillsammans varje dag.

Detta leder till att få tränar mycket inomhus på grund av banbrist och höga kostander, få spelar regelbundet utomhus på grund av semester och vila, och att kvalitativa matcher minskar markant.

5. Brist på sammanhållet system

Efter framgångsperioden har svensk tennis haft splittrad styrning. Förbund, regioner och klubbar har ofta dragit åt olika håll, och den röda tråden i spelarutvecklingen har saknats. Många talanger tappar fart mellan 13 och 17 års ålder när stödet blir otydligt och övergången till seniornivå blir både ekonomiskt och sportsligt för tuff.

Game Change 2030 och den nya Spelarutvecklingsplanen försöker återskapa ett sammanhållet system, inspirerat av bl.a Italien och Spanien. Men återväxten kommer ta minst 10–15 år – troligen längre – eftersom strukturer i hela svensk tennis, från barn till senior, behöver byggas upp igen.

Dessutom saknas fortfarande en tydlig väg för spelare från 11–12 år, där deras coach får möjlighet att följa med internationellt. Samarbetet mellan spelare, klubb, region och förbund är fortfarande otydligt.

Känner inte SvTF:s styrelse och regioner att planen verkligen kan genomföras i alla led, bör man kanske lämna plats åt en annan plan och andra personer får ta vid. Om man däremot tror på Game Change 2030 behöver anställda och regionerna få ett tydligare ansvar att genomföra den inom fem år, i nära samverkan med klubbarna. Elit och landslag måste samtidigt definiera en tydligare väg för spelare och tränare så fler får möjlighet jämfört med hur det är idag.

Annars riskerar svensk tennis att dras in i ännu fler parallella projekt och olika riktningar, vilket fördröjer utvecklingen i stort ytterligare 20 år.

6. Föräldra- och ledarstruktur

I Sverige är tennisen fortfarande beroende av föräldraengagemang, men allt färre familjer har tid, lust eller resurser att resa. Det finns också få professionella heltidstränare på juniornivå med möjlighet att följa med spelare internationellt.

I toppnationer finns regionala akademier, statligt eller förbundsstödda träningscentra och coach-pooler som följer spelarna ut i Europa.

Detta skapar ett ännu större avstånd till världseliten.

Sverige behöver en sportchef som, tillsammans med anställda inom elit och landslag, bygger upp ett nationellt system, lokaliserar miljöer som vill satsa internationellt och stöttar dem långsiktigt. Både ekonomiskt och med resurser.

7. Internationell konkurrens har exploderat

Under 1980-talet fanns endast 20–30 tennisnationer på hög nivå. I dag finns över hundra. Nya framgångsländer – som Polen, Kanada, Norge och Kina – har investerat enormt i talangutveckling.

Även tidigare stormakter som Frankrike, Australien och Tyskland har tappat relativt sett – men Sverige har tappat ännu mer.

Framväxande tennisnationer – lärdomar för Sverige

Den globala tennisen har förändrats dramatiskt under de senaste två decennierna. Nya länder har klivit fram med starka utvecklingsprogram, bättre finansiering och moderna träningsstrukturer. För svensk tennis finns mycket att inspireras av.

Exempel på framgångsrika uppstickare:

🇵🇱 Polen – centralisering via akademier, stark damstruktur, lokala turneringar.

🇨🇳 Kina – statligt stöd, kvinnliga förebilder, nationell akademi i Nanjing.

🇨🇿 Tjeckien – klubbsystem med förbundsstöd, stark damstruktur, över 20 WTA-spelare topp 200.

🇷🇴 Rumänien – tekniskt skolad bredd, kvinnligt ledarskap, små klubbar.

🇷🇸 Serbien – system efter Djokovic-eran, stark ledarkultur, privata akademier.

🇧🇷 Brasilien – nya statliga anläggningar, regional tour, samverkan mellan klubbar.

🇳🇴 Norge – liten men effektiv modell, nationellt centrum med mycket sparring från 13 år.

🇨🇦 Kanada – nationell plan för tränare och långsiktig utveckling via Tennis Canada.

Lärdomar för Sverige:

• Bygga lokala och regionala center med gemensam struktur.

• Utveckla tränarutbildningen och en spelarutvecklingsplan på 10–15 års sikt.

• Skapa en “alla-ska-med”-kultur i klubbar och regioner.

• Utveckla fler kvalitativa tävlingar inom 1–2 timmars restid, eller gemensamma rese-nätverk.

• Stärka klubb–kommun–sponsor-modellen för långsiktig finansiering.

• Säkerställa jämställd satsning mellan herr-, dam- och paratennis.

• Införa en nationell finansieringsmodell med RF, SvTF, kommuner och privata partners.

8. Ekonomiskt ekosystem

I Sverige finns svag koppling mellan elit och bredd, trots att de är beroende av varandra.

För att få bredd krävs förebilder, och för att få professionella spelare krävs en stor bredd som tävlar.

ROG-tennisen är en viktig investering för att fler ska börja tävla tidigt och höja matchnivån.

Klubbar får däremot begränsat stöd för internationella satsningar – från både förbund, stat/kommun och näringsliv.

När spelare når ITF-nivå från 14–15 års ålder blir finansieringen snabbt svår.

En juniorsatsning på den nivån kostar mellan 100 000 och 250 000 kronor per år, men nästan inga bidragssystem täcker det.

Familjerna står för nästan allt själva.

Varför svenska spelare har högre kostnader än toppnationer

Klimat och inomhusdominans:

I Sverige måste nästan all tennis tränas inomhus åtta till nio månader om året. Hallhyrorna är höga, ofta 150–250 kr/tim även för klubbar.

I Italien, Spanien och Frankrike tränar man utomhus året runt – nästan gratis.

Bara detta ger 30–50 % högre kostnader i Sverige jämfört med övriga Europa.

Mindre statligt och kommunalt stöd samt svagt näringslivsstöd:

I Sydeuropa subventionerar kommuner och förbund banor, tränarlöner och akademier.

I Sverige får klubbar nästan inget driftstöd, och SvTF har mycket begränsade resurser jämfört med italienska CONI eller franska FFT.

Resultatet: en mycket större privat kostnadsbörda.

Små tränargrupper och få heltidstränare:

I toppnationer tränar ofta 4–6 spelare per tränare, i Sverige 2–3.

Tränarna är ofta deltidsanställda, vilket ger högre kostnad per timme.

Svenska elitjuniorer betalar ofta 2–3 gånger mer per tränartimme.

Långa resor till internationella och kvalitativa nationella tävlingar:

Sverige har få internationella tävlingar och stora avstånd.

Resor till Stockholm, Göteborg eller Båstad innebär ofta flyg, hotell och mat – flera tusen kronor.

I Sydeuropa kan juniorer spela 30–40 internationella matcher per år inom ett par timmars bilresa.

Svenska spelare lägger ofta mer på resor än på själva träningen.

Begränsad sponsorkultur:

I toppnationer är sponsring en självklar del av systemet – klubbar, akademier och kommuner samfinansierar satsningar.

I Sverige är stödet ofta ideellt eller privat, utan struktur.

Svenska spelare finansierar 80–90 % av sin satsning själva.

Låg tävlingsvolym internationellt:

Sydeuropeiska juniorer spelar ofta 60–80 matcher per år, svenska 20–30.

Färre matcher innebär att varje match blir dyrare per styck, eftersom resor och förberedelser sprids på färre tillfällen.

Land	Årlig total kostnad (träning + tävling + resor)
🇸🇪 Sverige	150 000–300 000 kr
🇮🇹 Italien	70 000–150 000 kr
🇪🇸 Spanien	60 000–130 000 kr
🇫🇷 Frankrike	80 000–140 000 kr
🇨🇿 Tjeckien	50 000–100 000 kr

Finns det hopp?

Jösses, det där blev nästan för negativt men jag tror att det måste komma upp på bordet så att vi kan lösa det. Kan vi lösa det?

Ja. Det som talar för en vändning är flera saker:

• Game Change 2030 är en bra plan som bl a kommer att innehålla en ny och tydligare spelarutvecklingsplan från ROG till Elitnivå. Viktigt bara att planen innehåller flera segment och bli klar och tydlig för alla medarbetar på förbundet, regionerna, klubbarna, föräldrar och spelare.

• En ny yngre generation spelare håller på att etablera sig: William Rejchtman Vinciguerra, Ludvig Hede, Lea Nilsson, Nellie Taraba Wallberg, Linea Bajraliu, Leo Borg och Tiana Deng m.fl

• Lovande yngre juniorer som Grace Bernstein, Vega Bontin, Emina Honic, Enzo Brito, Mila Berta, Josefine Silfverschiöld och Carl Bagger m.fl – alla med proffsiga upplägg och internationella framgångar.

• Ökad samverkan mellan klubbar, regioner och förbund.

• En växande vilja och stolthet – insikten att Sverige faktiskt kan bättre än så här om vi organiserar oss och där alla tar ansvar.

Självinsikt och ansvar

Svensk tennis har under decennier missat vad som krävs för att bygga långsiktig framgång.

Frågan är inte längre om det finns problem – utan hur vi löser dem.

Gardell och Rosberg har troligen fångat hela tennis-Sveriges intresse och nu måste nu varje ledare och styrelseledamot ställa sig frågan:

Gör vi tillräckligt? Har vi den kunskap och det driv som krävs för att leda svensk tennis framåt?

SvTF:s styrelse måste göra samma sak.

Tror man på Game Change 2030 måste man våga följa den fullt ut.

Men om man inte tror att planen håller, om regioner och klubbar inte är med – då är det bättre att lämna över till någon annan.

Gardell & Rosberg – “spot on” men inte utan risker

Gardell och Rosberg har gjort en analys som träffar mitt i prick.

De föreslår en tydligare struktur, klubbstöd, certifiering, nationella träningscentra, ekonomiskt stöd och fler tävlingar.

Men deras villkor – att SvTF:s styrelse ska avgå – väcker frågor om demokrati och styrning.

Deras plan har mycket stor potential, men också risker: snabb implementering utan förankring, beroende av privat kapital och konflikt med befintliga strategier.

Riksidrottsförbundet har varnat för att idrottens demokratiska process kan hotas om beslut börjar villkoras av enskilda finansiärer.

Samtidigt är deras analys skarp: svensk tennis behöver en struktur, resurser och ansvarsfördelning som faktiskt fungerar.

Sammanfattning

Vilket intresse det finns inom tennis ändå. Här har vi nu några kapitalstarka individer som är beredda att gå in med ett mycket stort kapital i Svensk Tennis. Svensk tennis står inför sitt mest avgörande decennium sedan 1980-talet.

Antingen genomför vi en gemensam förändring med mod, tydlighet och självinsikt – eller så riskerar vi att fortsätta sjunka i en global sport som växer snabbare än någonsin.

Förändringen kräver långsiktighet – minst tio till femton år – och en gemensam vilja.

Om Game Change 2030 blir verklighet, eller om Gardell och Rosberg får styra skeppet, återstår att se.

Men något måste ske. Och det måste ske nu.

Slutsats:

Det handlar inte längre om vem som har rätt – utan om vem som vi anser vara redo att ta ansvar för svensk tennis framtid.

*** Krönikan är framtagen med hjälp/stöd av AI. Det kan betyda att viss fakta inte har en 100% källa men ska sättas in i ett större sammanhang.

Jag bad också om en SWOT från AI för att alla ska få en bild av Gardell/Rosbergs förslag. Varför inte göra er egen SWOT utifrån er klubb? ***

🎾 SWOT-analys: Gardell & Rosbergs förslag om svensk tennis (2025)

Styrkor (Strengths)

• 💰 Stort kapitaltillskott (100 miljoner kr) – möjlighet att kraftigt öka resurser till spelarutveckling, tävlingar och anläggningar.
• 🎯 Ambitiös helhetssyn – fempunktsprogrammet berör hela kedjan: elit, ungdom, klubb och internationell exponering.
• 🌍 Extern kompetens och affärsmässighet – Gardell & Rosberg är vana vid effektiv styrning och långsiktig investeringsstrategi.
• 🧭 Tydlig riktning – lyfter svensk tennis i media, skapar momentum för förändring och ny vision.

Svagheter (Weaknesses)

• ⚖️ Brist på demokratisk förankring – villkorar stöd med att SvTF-styrelsen avgår → risk för att idrottens demokratiska principer undermineras.
• 🤝 Otydlig styrstruktur – vem ansvarar för strategin när en extern finansiär sätter agendan?
• 🕰️ Risk för för snabba förändringar – implementering utan klubb- och regionförankring kan skapa splittring i rörelsen.
• 🧾 Kortsiktigt beroende av privat kapital – risk att satsningen inte är ekonomiskt hållbar om stödet upphör.

Möjligheter (Opportunities)

• 🚀 Reell chans till internationell återkomst – resurser kan lyfta svensk tennis tillbaka till topp 10 i Europa.
• 👩‍🎓 Professionalisering av organisationen – bättre struktur för talangutveckling, dataanalys, tränarutbildning.
• 🌱 Samarbete mellan näringsliv och föreningar – kan inspirera fler privata aktörer att stödja svensk idrott.
• 🌐 Stärkt varumärke för svensk tennis – medialt genomslag, bättre attraktionskraft för sponsorer och unga.

Hot (Threats)

💸 Beroende av externa finansiärer – framtida styrning kan påverkas av affärsintressen snarare än idrottspolitiska mål.

⚠️ Konflikt med idrottens värdegrund – risk att beslut styrs mer av kapital än av ideella principer.

💬 Polarisering inom tennissverige – klubbar och regioner kan splittras mellan “för” och “emot” satsningen.

🧨 Förlorad tillit till SvTF – snabb maktförändring kan skada förbundets trovärdighet långsiktigt.