Efter en envis höftskada tvingas Filip Bergevi, 30, avsluta en spelarkarriär som burit honom till Davis Cup, tennisbanor världen över och en plats på touren han drömt om sedan tonåren. Men nu väntar ett nytt kapitel – som tränare i en av Danmarks största klubbar.
– Jag har erbjudit mig att hjälpa svensk tennis, men det har inte funnits några möjligheter. KB tog chansen direkt, säger han.
Av: Linus Eriksson
Vi slår oss ner i fåtöljerna på Hotell Skansen i Båstad, där Filip precis har deltagit i en partnerträff. Många profiler var på plats. Spelare, ledare, mediapersonligheter och toppar från näringslivet. Precis sådana han själv behövt hjälp av som spelare… men det återkommer vi till.
Han ser pigg ut, vältränad som alltid, men det finns en tung underton i rösten när vi börjar prata om anledningen till att vi sitter här idag. Att han tvingas avsluta sin spelarkarriär, många år före vad som var planen.
– Det känns tungt. Framför allt att kroppen inte funkar längre, säger han.
För ett år sedan började problemen i höften. Långt innan operationen blev ett faktum gick han, som han själv beskriver det, med ”sjuk värk” i åtta månader. När det till slut opererades visade det sig att ben legat mot ben inne i höften och orsakat en skada på kanten av leden. Prognosen för återkomst till banan var 5–6 månader.
– Det var min målsättning. Att börja spela i mitten av augusti, komma tillbaka. Men nu är vi i mitten av juli och jag kan fortfarande inte ens stå på en tennisbana. Jag har ont bara av att gå.
Det sista han spelade var Davis Cup i februari. Redan då gick han på smärtstillande. En semester med flickvännen i sommar i Spanien visade hur långt borta spelet är – även att leka lite på banan med hennes nybörjarslag blev för smärtsamt.
– Det är frustrerande. Att inte kunna träna och göra det jag alltid gjort. Jag kan inte springa, inte ens vandra. Jag försöker hålla igång, mycket rehab och spinning som går bra, men det är inte samma sak.
Det är en röst blandad av besvikelse och stolthet när han blickar tillbaka på sina 19 år av satsning, från 12-åringen med Grand Slam-drömmar till en världsranking på 116 i dubbel och en plats i det svenska Davis Cup-laget. Kanske anar man till och med en liten tår i ögat när Filip backar bandet och berättar om sin karriär.
– Jag har satsat sedan jag var 12, med drömmen att spela Grand Slam och vara på högsta nivå. Jag nådde Davis Cup, vilket var stort för mig, men drömmen var alltid att stå på de största arenorna. Det är sjukt få platser där uppe, alla når inte dit. Och på slutet kände jag faktiskt att jag var ganska nära – men ändå en bit ifrån. Det är ett stort steg mellan Challenger och ATP. Jag var en bra Challengerspelare, men fick aldrig chansen i ATP-tävlingar och bevisa mig där. Trapporna är svåra att slå sig igenom.
31-åringen beskriver en resa som präglats av hårt arbete och uthållighet.
– Jag är mest stolt över att jag hållit ut. Jag har fått hjälp av Fair Play, men annars gjort det på egna ben. Aldrig haft någon tränare som åkt med mig kontinuerligt och tvingats sköta allt runtomkring själv. Du driver som egen företagare en business som startar varje år på minus en halv miljon – och så kör du ändå. Vem hade tagit den risken? Jag har kämpat för min plats och lärt mig mycket på vägen.
De senaste månaderna har gett honom perspektiv.
– När man är mitt i det kör man bara på. Jag har alltid varit sån som person: ger jag mig in i något så kör jag all the way utan att reflektera. Jag låg ute 40 veckor om året och spelade ligamatcher i fem olika länder bara för att få det att gå runt.
Men när han nu varit ifrån touren en längre period har han känt att han inte saknar allt det längre.
– Jag saknar att spela tennis – men inte allt runtomkring. Logistiken, träningsplaneringen, alla resor, alla flygplatser … jag har levt i en resväska i tio år. Det har slitit. Nu när jag var i Spanien insåg jag att jag knappt haft någon semester under tiden jag spelade. I december när man inte tävlar spelade jag Elitserien. Det har bara rullat på.
När han ser tillbaka hade han önskat mer hjälp.
– När jag var klar med college hade jag önskat att den ekonomiska pressen inte var så stor. Då startar man från noll i ranking, och även om du spelar bra på Futures och Challenger får du det knappt att gå runt. Och jag hade velat ha en tränare ute på touren, någon som ser till att du utvecklas, kan pusha dig framåt och håller kursen. Förra året spelade jag 40 veckor och hade tränare med mig kanske 5–8 av dem. Hade jag fått in mer sponsorer hade jag kunnat anställa någon – men det är svårt att marknadsföra sig när man inte är ett stort varumärke.
– Det är en av de stora frågorna för svensk tennis: hur man ska finansiera att spelare får hjälp av erfarna coacher ute på touren. Det krävs ambition från spelaren, uthållighet från coachen och ekonomiska förutsättningar.
Nu väntar istället något nytt. Under skadeperioden har han fått känna på coacrollen när han rest med och coachat Ida Johansson på touren.
– När jag är iväg med en spelare kan jag ge allt det jag själv velat ha. Jag vet hur det är att stå där själv och försöka få ihop det, och det är sjukt kul att få dela med sig av den kunskapen. Det är nästan roligare att hjälpa andra än att spela själv. Att få någon annan att bli bättre, jobba i ett team … jag trivs i rollen som pedagog. Även under coronan, när jag stod på banan med spelare på alla möjliga nivåer så kände jag att jag faktiskt kan hjälpa folk att utvecklas.
Det var därför Köpenhamns Boldklub (KB) kändes som ett självklart steg när de hörde av sig.
– Jag har gått arbetslös sedan i februari och måste ha ett jobb att leva på, så enkelt är det. KB kontaktade mig, och det kändes rätt direkt. Jag känner folk där sen innan, bland annat Johannes Ingildsen som jag spelat dubbel med. Martin Pedersen, sportchefen, är också en gammal vän. Det är en otroligt attraktiv miljö – deras elitcenter har lika många bra spelare som hela Sverige. Det är nära till Malmö där jag bor, och jag får jobba med elit på riktigt. Det var inget svårt val att hoppa på det här.
Han börjar i augusti och blir elitansvarig tillsammans med två andra tränare.
– Vi ska jobba från 12-årsåldern upp till seniornivå och bygga en tydlig trappa upp till touren. Det är en otroligt attraktiv miljö – deras elitcenter har lika många bra spelare som hela Sverige. Jag ser det långsiktigt.
Att det blev Danmark och inte Sverige skaver ändå lite.
– Jag har erbjudit mig att hjälpa svensk tennis när jag varit skadad, både klubb och förbund, eftersom jag inte haft någon inkomst, men inga möjligheter har dykt upp. Under skadeperioden har jag sagt att jag gärna vill jobba som tränare och varit tillgänglig men inte fått några erbjudanden att kunna hjälpa. Mitt hjärta är i Fair Play, men där finns ingen tjänst för det jag vill göra just nu.
Men dörren till Sverige står öppen.
– Jag ser det här som en bra start, och jag är väldigt laddad.
Att fortsätta jobba med Ida Johansson var på tapeten, men Bergevi ser sin tränarkarriär långsiktigt och lockas av att vara en del av någonting lite större där han kan hjälpa fler spelare. Han tänker också på sin egen utveckling när han utvecklar varför att jobba i KB gick före en individuell spelare just nu:
– Hade jag bara varit med en spelare hade jag inte kunnat ta lärdom av vad andra tränare gör på samma sätt. Jag ser att jag ville vara en del av ett projekt med en långsiktig strategi för att få fram spelare på hög nivå. Tänk som en breddverksamhet fast inom elit. När Sverige var som bäst hade vi hur många som helst på topp 100 – det var verkligen en breddverksamhet, inom elit. Lite som KB har fått till nu.
Bergevi påpekar att han inte helt utesluter att börja spela tennis igen när kroppen är bra. Vara med och sparra med klubbens spelare, delta i seriespel både i Danmark och Sverige och vem vet, om kroppen känns bra och träffen sitter där om ett år… Men likväl, när jag ber honom summera sin egen karriär är det Davis Cup som sticker ut.
– Jag tror framför allt de senaste DC-matcherna, kanske för att de är färska i minnet. Collegetiden var också en häftig period, med en massa minnen och en annan livsstil. Det är lätt att sitta här och peka ut highlights, men det är alla små detaljer som bygger helheten.
När vi skiljs åt i Båstad står det klart att Filip Bergevi har stängt en dörr – men öppnat en annan. Besvikelsen över en karriär som blev något kortare än drömt hänger kvar. Men nyfikenheten när han blickar framåt är lika tydlig.
– Det här känns som en ny resa. Och det ska bli jäkligt kul.
Vad har du för tränarfilosofi? Hur vill du själv vara som tränare?
– Jag tror jag tänker mycket på vad jag själv velat ha som spelare. Vad jag har velat ha för hjälp och kanske saknat. Den personen hoppas jag kunna vara som tränare för dem jag ska coacha. Men som svar på din fråga – egentligen får vi se det om två veckor – först väntar lite semester till, haha.
LÄS REPORTAGET: En klubb i framkant: KB Tennis och resan mot en starkare tennisstruktur
Lämna ett svar