En av tidernas största tennissensationer hade en svensk i huvudrollen. När Rafael Nadals halvvolley landade i dubbelkorridoren var skrällen ett faktum. Nadal var besegrad med 3–1 i set, och hans svit på 31 raka segrar i Franska Öppna var bruten. Hur gick det till? Hur förbereder man en spelare fysiskt för att besegra en närmast oslagbar gigant på det mest krävande underlaget av alla?
Av: Ali Ghelem, berättat för Linus Eriksson
”Från 2003, när vi inledde vårt samarbete, ägnade vi de första fem åren åt att bygga upp en gedigen grundkondition och grundstyrka. Robin ökade i princip 50 procent i alla fysiska moment under de åren. Hans arbetskapacitet steg med 70 procent. Det skedde genom lågintensiv cykelträning, eftersom löpning belastade knän och höfter för mycket, samt genom intervallträning på en högre puls- och belastningsnivå än den tennisen normalt innebär. Tennisträning ligger ofta i pulszon 4 eller nedre delen av zon 5, medan vi fokuserade på träning under zon 4 – i zon 3 och zon 2 – för att bygga volym vid sidan av tennisen, med kompletterande intervaller på 15 minuter en till två gånger per vecka.
Vi använde mikrodosering av intervaller under fem års tid, eftersom den typen av träning ofta orsakar överbelastning när den kombineras med tennisträning.
Robin gick från att klara tre chins till tjugo. Han gick från att inte kunna göra knäböj till att lyfta 150 kg ner till 90 grader. I början gjorde det för ont, och han var för stel. I bänkpress ökade han från cirka 65–70 kg till 100 kg. Den nivån borde han ha nått redan vid 18–19 års ålder, men så var inte fallet. Kanske hade han inte velat, eller så hade han helt enkelt inte gjort jobbet mellan tolv och arton år. Den grunden byggde vi upp. Ju bättre han blev, desto mer började vi arbeta funktionellt. Det var en gradvis förändring i prioritering i takt med att han fick med sig den fysiska basen.
Mot slutet av 2008, under off-season, var han grundtränad på rätt sätt. Därefter började vi fokusera mer på explosivitet, enbensövningar, tryck och drag. Det var då det började hända mer saker även med tennisen.
Trots allt arbete var han efter fem år fortfarande rankad runt 40 i världen. Jag ifrågasatte mig själv varje dag och insåg att vi behövde bli mer specifika. När vi började med kastövningar kom han inte över nätet med en 3 kg medicinboll – i slutet kastade han 3 kg från baslinje till baslinje. Hans rotationskraft utvecklades kraftigt under de här åren.
I december 2008 genomförde vi en hård försäsong. Efter den perioden handlade det om att underhålla VO2 och styrka under hardcourt-turneringarna. När grussäsongen närmade sig, fokuserade vi mer på rörlighet, styrka och axelträning – eftersom axlar, armbågar och handleder belastas hårt på grus.
Grussäsongen inleddes som alltid med två veckor i Monte Carlo – så även 2009. Då tränade vi intensivt: två tennispass om dagen och mycket uthållighet. Långa bolldueller och mycket muskulär uthållighet på banan. Magnus Norman, Robins tenniscoach, pressade honom till max under de veckorna – kramade ur det sista ur trasan. Samtidigt körde vi annan träning i gymmet, både före och efter tennispassen: explosiva uppvärmningar, nedvarvning, och specifik rehab- och bålstyrka. Totalt 1–1,5 timme fys och fyra timmars tennis per dag. Robin hade med sig två sparringpartners till Monte Carlo. De klarade ofta bara ett pass var, medan Robin körde två – de orkade inte med tempot om de körde två pass.
Jag och Magnus synkade tiderna för träningarna. Jag förstod vad han ville uppnå, och vi var helt eniga om att vi behövde en extremt specifik uthållighetsperiod på grus för att kunna toppa formen till Franska Öppna. Fysträningen fick anpassa sig efter tennisträningen. Jag låg sist i schemat för dagen – vi körde det Robin klarade av efter tennispassen. Var kroppen pigg, körde vi hårdare. Annars tog vi det lugnare. Robin ville alltid köra mer, men jag bromsade. Återhämtning är det enda sättet att få resultat – träning är i grunden nedbrytande. Jag följde tennisträningarna, så jag visste vad vi kunde göra efteråt.
Jag pratade sällan tennis med Robin – det skötte han och Norman. Om även jag pratade tennis skulle det bli för tjatigt. Vi sågs en timme före första passet. Då cyklade vi tio minuter, rullade, körde dynamisk rörlighet, joggade, väckte höfter, knän och fötter. Hoppade, jobbade med rörelsemönster, kastade grejer. En timme där vi stegvis ökade pulsen. När tio minuter återstod var han redo. Då packade han väskan, drack vatten, gick till banan. Då rann svetten och sen var det full fart från första slaget.
Resultatmässigt var det en seg start på gruset inför Franska Öppna. Robin var sliten, både fysiskt och mentalt, efter den tuffa träningen. Han mötte Nadal i Rom några veckor tidigare och förlorade med 1–6, 0–6 – men vi såg positiva tendenser. Det var jämna game, och Robin började hitta formen.
Inför och under Franska Öppna såg vi till att han laddade med kolhydrater – det kräver flera dagar av planering. Innan matcherna körde vi enkla, effektiva uppvärmningar. Under turneringen: massage efter matcher, nedvarvning på cykel, stretching, och att äta direkt efter träning och match. Två måltider efter match var målet. Vätskeersättning, rejäl frukost, lunch – 6000–7000 kalorier per dag under matchdagar. Åt du inte tillräckligt, återhämtade du dig inte.
På vilodagar ville Robin ibland slå för att känna bollträffen. Då körde han lätt en timme. För mig handlade det om att hålla kroppen mjuk och blodcirkulationen i gång. Robin försökte sova 10–12 timmar per natt. Ju hårdare belastning, desto viktigare med sömn.
Min upplevelse är att han blev starkare ju längre turneringen pågick. När han slog Nadal i Paris hade han krafter kvar. I Grand Slam får man vilodagar – till skillnad från vanliga turneringar. Det mentala var mer belastande än det fysiska. Vi behandlade axlar och småskador längs vägen, men inget onormalt. Inför finalen mot Federer – en spelare han såg upp till – sov han troligtvis sämre. Han var mycket nervös. Forskning visar att 6 eller 8 timmars sömn gör enorm skillnad.
Efter Franska Öppna kommer alltid övergången till gräs – med klimax i Wimbledon. På gräs måste man röra sig mjukare för att inte halka. Det påverkar sätet, höfterna, ryggen. Du kan inte trycka ifrån som vanligt – risken är att du halkar. Det blir ett annat rörelsemönster. Slagen är annorlunda men mer skonsamma. Korta dueller men låg position – jobbigt på ett annat sätt. Kroppen behöver vänjas om. Andra muskler stretchas och behandlas jämfört med gruset.
Att ens vinna både grus och gräs samma år är otroligt. Robin var helt slut efter finalen i Paris, och att ändå nå fjärde rundan i Wimbledon (förlust mot Federer) är oerhört starkt.
Tittar man på körtelfeber i samhället vet jag inte hur många promille som drabbas – men bland topp 100 i tennis är det betydligt vanligare. Immunförsvaret påverkas negativt av för mycket träning och för lite återhämtning. Robin ville alltid träna hårdare. Jag och Claudio Pistolesi, hans coach i början av 2011, försökte bromsa honom. Robin var faktiskt sjuk i Rotterdam och Marseille – två turneringar han vann i februari det året 2011, som kom att bli hans sista år på touren. Han kunde pressa sig och vinna även när han inte mådde bra. Det vinner man matcher på, men det är inte bra för hälsan. Vi var medvetna om det och försökte säga ifrån. Robin har senare själv skrivit att han hörde oss – men inte lyssnade. Med facit i hand är jag säker på att han själv hade velat backa och vila kroppen i sex månader just då.
Under de här åren förstod vi inte vilken resa vi var mitt uppe i. Det känns mer häftigt nu i efterhand. Robin var rankad fyra i världen, och de tre före honom anses vara de bästa genom tiderna. Han jagade dem. Och jag är övertygad om att om han inte blivit sjuk – då hade Robin vunnit en eller flera Grand Slam. Han var så otroligt bra på tennis.”
HÖR NÄR ROBIN SÖDERLING GÄSTADE PODDEN HÄR
