KRÖNIKAN. Om att som tränare hitta rätt balans i mängden information man förmedlar på banan.
Av: Jacob Adaktusson
– ”Kan du göra det så ska du inte säga det.”
– ”Jag gillar ju när man kan visa, tex med balans, fötter osv”
Citaten ovan kommer från nestorn Roland Hansson, när han nyligen medverkade i ”Linus på baslinjen podcast”.
Sommaren 2009 fick jag förmånen att under några dagar ta del av Rolands tankar och filosofier. Jag hade precis börjat testa på tränarrollen och hade följaktligen uteslutande spelarperspektiv, vilket inte minst gjorde Rolands pedagogiska synsätt intressant. Och ibland också lite humoristiskt provocerande.
Efter att under en stund ha iakttagit min träning med en elev sa han till mig på sin karaktäristiska skånska.
– ”Du pratar för mycket”.
– ”Han kan inte ta in en bråkdel av allt du säger!”
Ännu idag går jag ibland i samma fälla, att verbalt förmedla för många detaljer när jag instruerar elever. Den gamla devisen ”Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör” stämmer nämligen ganska bra även på tennisbanan.
Den andra generella tränarfällan känner vi alla till alltför väl. Med uttråkad min och obefintlig energi betraktar tränaren pliktskyldigt elevernas försök att förkovra sig. Med lite tur räcker energinivån till att starta lite bollväxlingar.
För mig är urtypen för en bra tränare någon som kan hitta den gyllene medelvägen att vara inspirerande, strategisk och pedagogisk – utan att PRATA sönder passen.
En avgörande nyckel för att åstadkomma det är inte bara att praktiskt kunna visa, utan också att tillämpa det i stor uträckning. Precis som senior Hansson förtjänstfullt vurmat för under många år.
Extra viktig och betydelsefull är visningen när det kommer till inlärning för den yngre kategorin i åldersspannet 6 – 12 år. Om vi till exempel tar en oerhört central del i tennisen, forehandslaget, så blir effekten i inspiration och därmed inlärning betydligt större om tränaren utför alla delar i slaget på ett korrekt sätt när man visar och/eller slår med eleverna.
Att prata tidig ”unit turn”, viktöverföring från bakre till främre ben, och bollträff framför och ut från kroppen med avslappnad arm och handled för att koppla på spinn – blir ofta en enda stor röra i huvudet.
Nyligen beskrev en tränare för mig vilken succé det blivit när han själv aktivt börjat röra på fötterna och slå riktiga slag när han spelade med mjukbollen med minitenniseleverna.
– ”Jag visste inte att det var så här kul att spela tennis!” utbrast en av dem.
Senare samma eftermiddag sågs samma tränare involverad i poängspel med tävlingsjuniorerna.
– ”Det är så roligt när du hoppar in och kör!” uttryckte sig hela gruppen.
Tränaren avslutade sitt arbetspass med att praktiskt visa hur man får till den riktiga ”kicken” i andraserven.
Det stora dilemmat är att de tränare som har kapacitet och framför allt ork att genomföra dessa kvalitetspass under många timmar per dag, växer inte på träd. Och än värre, de som faktiskt utför detta svåra och krävande jobb, dag ut och dag in, får i det flesta fall inte den uppskattning och den lön som de förtjänar.
För det ska ni veta. Det är betydligt mycket svårare att vara en inspiratör för barn och ungdomar och bemästra alla de komplexa delarna på tennisbanan, än att till exempel sitta som ”klubbchef” och administrera ekonomi, personal och hallfrågor.
Den ena delen klarar ett fåtal med bravur i det här landet. Den andra delen hundratusentals.
SENASTE KRÖNIKORNA:
