KRÖNIKA. Om den oförtjänta kritik som Elias Ymer får utstå.
Namn: Erik Jonsson. Tennisbakgrund: Hobbyspelare och stor tennisentusiast som följer framför allt challengertouren ingående. Dessutom: Twittrar inte sällan om det han upplever och ser.
”Makalöst att detta var fjärde consecutiva [sic] drabbningen som Elias Ymer avgjorde till Sveriges nackdel!”
Så löd en av kommentarerna på Facebook efter Sveriges förlust i Davis Cup. Det är en synnerligen hård slutsats eftersom Ymer var den enda svensk som vann en match i landskampen mot Brasilien. Dessa fyra raka förluster, som kommentaren åsyftar, har dessutom samtliga varit mot högre rankade spelare, och två av dem mot topp 50-spelare i Lorenzo Sonego och Nicolas Jarry. I senaste matchen mot Thiago Monteiro hade Ymer även övertaget innan axeln gick sönder. Det är med andra ord helt ryckt ur sitt sammanhang för att kritisera vår Sverigeetta och måla upp en oschysst bild av honom.
Så varför skriver jag en krönika om en trött kommentar på Facebook? Problemet är ju att det här dessvärre är ett genomgående mönster. Åsikten är inte den enda av sin sort — gång på gång tillskrivs Elias Ymer skuld för förluster i landskamper som Sverige hade varit totalt chanslösa i om det inte vore för honom. Det är inte heller så att Elias underpresterar i DC-sammanhang, tvärtom är det tack vare honom och sin bror som Sverige ens är med och tävlar på denna nivå. Senast Elias Ymer förlorade mot en spelare rankad lägre än honom i Davis Cup var i den märkliga matchen på hög höjd i Colombia 2019, och utöver det har det bara hänt ytterligare två gånger — 2016 mot Amir Weintraub och 2014 mot Martins Podzus.
Gång på gång presterar alltså Elias Ymer för Sverige i Davis Cup-sammanhang, så där finns det inte fog för den animositet som riktas mot honom. Det är nästan som att han har blivit symbol för kräftgången som svensk herrtennis har gått igenom senaste decenniet — det anses vara ett misslyckande att Elias har varit Sveriges bästa spelare länge. Här får man ju till viss del ge kritikerna rätt, det är ett misslyckande att vi inte har fler svenskar på touren, men det är ju knappast Elias Ymers fel. Tvärtom borde Elias hyllas; det är väl fantastiskt att han har lyckats samla ihop över 400 veckor som topp 200 när ingen annan svensk ens är nära sådana siffror senastedecenniet? Det är fruktansvärt bakvänt att beskylla vår bästa spelare för att andra spelare inte är lika bra eller bättre.
Och ja, jag hör er, ni som säger att han inte har uppfyllt sin potential. Anledningen till att Elias ännu inte har nått topp 100, trots de där 400 veckorna som topp 200, har inte främst att göra med att han inte kan spela på den nivån. I sina bästa stunder, som under Stockholm Open i höstas, ser Elias ut som en topp 50-spelare. Dessvärre är det för stor skillnad mellan hans bästa och hans sämsta tennis och för det mesta hänger det på hans forehand, som ena dagen är ett formidabelt vapen men nästa dag en källa till för många misstag. Ojämnheten förblir Elias största problem.
Så visst finns det sådant man kan kritisera Ymer för, han står självklart inte bortom kritik, men i havet av negativa Facebookkommentarer är det få som gör en djup analys om svenskens forehand. Det gör att kritiken heller inte blir särskilt genuin eftersom det är få som följer Elias på Challengertouren och har en klar bild av Elias spel och konkurrensläget. Jag ser själv tittarsiffrorna på Challenger TV och av de några hundra som tittar är det dessvärre försvinnande få svenskar. I ojämnheten finns ju dessutom en styrka — det är starkt att hålla sig topp 200 under åtta (!) år i mördande konkurrens trots att varje år innehåller svaga perioder. Att blanda och ge är Ymer dessutom inte ensam om på touren, tvärtom är det mer regel än undantag.
Om vi är ärliga är det dessutom inte bara från anonyma Svensson-människor som den hårda kritiken kommer. Efter den fina vinsten mot Roberto Bautista Agut i Stockholm i höstas tyckte SVT:s kommentator Johan Ejeborg att det var läge att ställa Elias mot väggen för ett par förluster mot tre högre rankade spelare i Davis Cup tidigare under hösten. “Vad är det som har hänt sen senast?”, frågar Ejeborg passivt aggressivt efter att ha refererat till landskamperna i september. Det är lätt att förstå att Elias Ymer förblir mediaskygg när nivån på frågorna är så låg.
Det är klart att hela Tennissverige suktar efter en svensk som ska tampas i absoluta världstoppen igen, och en gång i tiden fanns förhoppningen att Elias Ymer kunde vara den spelaren. Att det inte har blivit så är såklart synd, men det kanske snarare säger att förväntningarna har varit orealistiska än att Elias har misslyckats. Och som sagt, att Elias Ymer lyckats ta sig till den här nivån när svensk tennis lider av så stora problem är något som ska hyllas, inte kritiseras. Tennissverige förtjänar inte Elias Ymer. Höj er.
Foto: Baslinjen.com
Read the chronicle in English:
TIDIGARE KRÖNIKOR
