Fem år efter vårt poddsamtal inspelat i samma hall möter jag Nicklas Kulti igen. Den här gången pratar vi om förbundssamarbetet som äntligen blev av, den infekterade frågan om konkurrens mellan klubbar och akademier, turbulensen kring ordförandeposten i Svenska Tennisförbundet – och en oro han bär på för hur svensk klubbtennis egentligen fostrar sina spelare. Två timmar, en stor kopp kaffe och en man som fortfarande, decennier efter sin sista proffsmatch, ofta applicerar samma tankesätt i arbetslivet idag som han gjorde som proffsspelare.

Av: Linus Eriksson

Det är andra måndagen i september och jag svänger in på parkeringen utanför Good to Great Norion Bank Arena i Danderyd strax efter klockan åtta på morgonen. Som vanligt slår det mig – det känns lite fel att behöva betala för att ställa bilen utanför en tennishall, även om det är en av landets finaste. Bokar man en bana borde parkeringskostnaden ingå i priset. I och för sig är jag inte här för att spela tennis själv den här gången…

Det är något med den här platsen som alltid får mig att sakta ner ett par steg. Till höger innanför entrén ligger restaurangen och det sitter några spelare där och äter frukost. Någon i träningskläder med håret fortfarande vått efter morgonpasset. Andra, äldre, med en bärbar dator uppslagen framför tallriken. Kanske något mejl att beta av innan dagen fortsätter? Det är en blandning som gör Good to Great till vad det är: en tennisakademi, ett kontorslandskap, ungdomar som bor här och sköter sina läxor från loungen och för andra föräldrar och besökare blir det lite av ett vardagsrum, alltihop under samma tak.

Jag hittar en plats i en fåtölj, slår upp datorn och hinner beta av några mejl jag själv innan mötet. Klockan är kvart över åtta nu– jag är fyrtiofem minuter tidig, mötet är satt till nio – så jag skickar ett meddelande till Nicklas Kulti och skriver att jag redan är på plats, ifall han vill dra igång tidigare. Svaret kommer nästan direkt: han är framme om tio minuter.

Och det är han. Han kommer in, hälsar, och frågar nästan i samma andetag om jag vill ha en kopp kaffe. Det vill jag. Vi går upp för trappan till övervåningen och sätter oss i ett av konferensrummen, mitt emot varandra vid ett bord för fler än två.

Det var här, kanske i samma rum, jag minns inte helt, för fem år och fem månader sedan, som vi senast satt ner tillsammans för att spela in en podd. Mycket har hänt sedan dess – på akademin, i förbundet, i svensk tennis i stort. Så det är där vi börjar: i spannet mellan då och nu.

Fem år som förändrade allt

Innan vi går vidare är det värt att påminna om vem mannen mitt emot mig faktiskt är. Nicklas Kulti växte upp i Kungsängen utanför Stockholm och blev 1989 juniorvärldsetta efter att ha vunnit både Australian Open och Wimbledon som junior. Som senior tog han sig till plats 32 i singelrankingen och elfte plats i dubbel och blev en del av den svenska tennisgeneration som dominerade världen på åttio- och nittiotalet. 2011 grundade han, tillsammans med Magnus Norman och Mikael Tillström – två till spelare från samma guldålder – Good to Great Tennis Academy. Sedan 2018 huserar verksamheten i den egna arenan i Danderyd, i dag med allt från elittennis och padel till gym, ladies club och konferensverksamhet under samma tak.

Om du fick beskriva GTG 2021, när vi sågs här för att spela in podden sist, kontra GTG i dag – vad skiljer de olika versionerna åt?

Det är en bra fråga. Vi försöker ständigt utvecklas, inom alla områden. GTG är inte bara en tennisakademi där vi jobbar med utveckling av ungdomar och seniorer, även om det är vår kärnverksamhet. Vi har ett fantastiskt affärsnätverk, en sponsorstruktur, en ladies club och en padelverksamhet. Som alla vet har padeln gått ner i intresse i Sverige, men det är fortfarande många som älskar det, och det är fortfarande stort.

Vi har också startat upp ett Next Gen-nätverk. Ambitiösa och seriösa personer, 20 till 30 år i snitt, många toppstudenter som redan börjat sin karriär och har ett stort intresse för tennis och tycker det är kul. Vissa har varit duktiga juniorer själva men aldrig tagit klivet upp, andra har bara spelat som yngre men älskar sporten och är ambitiösa och duktiga ändå. Vi träffas söndagskvällar och spelar tennis hela gänget. Förra året var vi och tittade på Stockholm Open tillsammans, i somras Nordea Open. Vi har haft föreläsningar om allt från omvärldsanalys till geopolitik, och det går faktiskt hand i hand med det vi gör med vår tennis – vi vill utveckla våra ungdomar.

Jag vill påstå att vi har Nordens starkaste affärsnätverk, och då tänker vi: vad kan vi göra för nästa generation? Där har vi byggt ett mentorskap inom nätverket – vi gick ut och frågade om några ville bli mentorer, vilket lirar bra med hur vi jobbar, för vi är långsiktiga i allt vi gör. Det är ett nollsummespel just nu, men i framtiden kan de bli sponsorer, och framförallt får de en positiv bild av tennis på köpet. Det ger ett stort mervärde åt båda håll.

Vilket beslut från de senaste fem åren är du mest nöjd med i efterhand, och vilket skulle du göra annorlunda?

Magnus Norman, jag, Mikael Tillström, Janne Apell – alla vi som tävlat har inbyggt att vi ständigt vill bli bättre. Så din fråga är en sådan sak jag funderar på varje dag. Spelade du en ATP-tävling och vann den blev det bara en ny tävling dagen efter. Lite samma sak här. Vi tittar mycket på tennis och akademin har coacher ute på högsta nivå, både på dam- och herrsidan. Om vi till exempel tar tävlingen IMG Future Stars, dit de bjuder in de bästa i världen som ligger under radarn – så har vi spelare representerade där och coacher på plats, så det blir upp till dem att förmedla till andra tränare här hur spelet ser ut, vad nästa trend är, hur vi anpassar oss.

Tittar man på tennis i stort, på hur Alcaraz som spelade i går kväll, har spelet utvecklats sedan han var junior, och backar man bandet ännu längre till min egen generation, så har det hänt otroligt mycket, och det tror jag man kan se tydligt på juniorsidan i dag. Ibland lyckas vi verkligen få till kunskapsdelningen från resorna, in i den här byggnaden. Det jag tycker var en stor framgång för GTG som akademi var Niels McDonald, som bott här sedan han var tolv år och vann Franska öppna som junior. Efter att han vunnit åkte han till Tyskland och sedan hit igen, och han sa: ”vad skönt att vara hemma igen.” Det var kul att höra!

Sen finns det klart saker vi kunnat göra bättre. Även om vi vunnit varenda Grand Slam på juniorsidan hade jag garanterat ändå tyckt att saker kunde ha gjorts bättre. Det tror jag ligger i vår natur, allas natur egentligen: vad är vårt nästa steg? Vi är inte nöjda, och det tror jag också är gemensamt för hela eliten. Titta på Nadal – hur kommer det sig att han lägger om serven när han är rankad etta i världen? Vi vill konstant bli bättre, och självklart kan vi det. Men allt landar till syvende och sist i resursfrågor: rätt spelare, duktiga coacher, hur vi kan utbilda dem bättre, lära av varandra, ta inspiration från andra länder och från det vi redan har in house.

Har grundarnas roller förändrats sinsemellan sedan starten – vem gör vad i dag jämfört med då?

Jag har inte varit ute och rest med några spelare, och har inte gjort det sedan starten heller. Egentligen av en enkel, eller kanske svår, anledning: jag skilde mig när jag startade bolaget, och då ville jag vara hemma med mina barn. Jag hade varit ute på touren och det lockade inte längre – jag ville vara hemma och ha fokus där. Sedan dess har jag fått nya barn, och då vill jag naturligtvis vara med i deras uppväxt också.

Men jag tycker det är väldigt kul med utveckling, jag är intresserad av teknik och hur saker görs. Jag jobbar mycket med sponsorer, affärsnätverk och intäkter. Magnus och Micke har varit ute mycket på touren och rest. De har mycket åsikter och tankar och ett brinnande intresse för hur vi ska lyfta och bli ännu bättre här.

Norman och Tillström har som du säger i flera år rest mycket på touren – hur påverkar det akademin?

Positivt är att vi har fått bygga ett varumärke. Jag tror inte det finns någon tennisintresserad person i hela världen som inte har koll på Good to Great. Det har vi byggt genom alla framgångar, alla Grand Slam-titlar och alla proffs de jobbat med. Det bygger varumärket och lockar spelare att söka sig till oss. Det som också är bra är att de har örat mot rälsen på vad som händer. De är med i lejonets kula: så här tränar Sinner, så här jobbar Alcaraz. Där sker utveckling. Jag tror det är viktigt för svensk tennis att vi finns med i den världen, och för oss som akademi blir frågan hur vi på bästa sätt tar in den kunskapen i den dagliga verksamheten?

Vi hade förstås gärna sett dem jobba varje dag på akademin också. Men vi har alltid varit väldigt tydliga med vilken coach som jobbar med vilken spelare. I början, när vi precis öppnat, kunde internationella spelare komma och specifikt vilja ha Magnus, Micke eller mig. Då fick vi förklara att vi har andra tränare som jobbar med yngre spelare som vi faktiskt tycker är bättre lämpade för just dem, och vara tydliga med att de här och de här coacherna är rätt för de här spelarna.

Konkurrensen som inte borde finnas

Ordet konkurrens tycks reta upp Kulti på ett sätt inget annat ämne under vårt samtal gör. Redan innan jag hunnit ställa frågan om GTG:s position på marknaden lutar han sig fram över bordet, som om ämnet legat och väntat på att få komma ut.

Hur ser du på GTG:s position bland svenska aktörer på tennismarknaden i dag jämfört med 2021 – har konkurrensen hårdnat eller mjuknat?

Under flera år hade vi inget samarbete med Tennisförbundet alls, till exempel. Vi ville ha det redan från allra första början, men fick nej. Vi lade fram sjutton punkter där vi kunde samarbeta, men fick höra att man inte ville jobba med en enskild akademi eftersom alla aktörer är lika viktiga. Det tycker jag är lite märkligt. Ett år var Magnus och Micke båda nominerade till världens bästa coach, bland fem stycken i hela världen, och Magnus vann. Det kändes lite typiskt svenskt att ändå peka på att ingen stack ut bland någon annan.

Men nu har vi byggt upp ett samarbete i mindre skala med förbundet, där några av Sveriges bästa spelare kan träna här, och vi har haft några läger. Det är bra och något vi kan göra mycket, mycket mer av. Nu vet vi bara inte riktigt vad som händer med den nya styrelsen.

Finns det konkurrenter, svenska eller internationella akademier, du respekterar särskilt och varför?

Jag ser det inte som en konkurrenssituation. Vi har alla samma syfte: att utveckla svenska spelare och svensk tennis, att nå sin fulla potential. Då förstår jag inte ens ordet konkurrens – det är helt fel angreppssätt.

Ta en väldigt duktig, lovande junior som tränar på en klubb. Vi är inte en klubb, vi har aldrig sagt att vi ska vara en klubb. Som förälder till en lovande kille eller tjej, eller bara tennisintresserad, borde man tycka att det vore bra om den där killen eller tjejen fick träna med Magnus Norman, som blivit vald till världens bästa coach, för att spetsa sin träning vid sidan av klubben. Vem kan tycka att det är negativt? Vem kan förhålla sig till att det är en konkurrenssituation? Det är helt galet.

Upplever du att det ser ut så i Sverige?

Ja, det gör jag. Jag upplever att det finns tränare som blockerar sina spelare. Vi måste någonstans ha ett gemensamt mål: att få fram duktiga spelare. Vi har duktiga coacher i Sverige, men det är stor skillnad på att jobba med en yngre junior och en som ska ta klivet upp till senior. Många har jobbat upp en junior och har svårt att släppa taget om spelaren. Vi försöker alltid sätta spelaren i centrum.

Vilka internationella akademier eller miljöer tittar ni på som förebilder för er?

Vi tittar såklart på andra akademier och internationella förbund. Hur jobbar Italien? Hur jobbar USA? Det ligger i den här ständiga utvecklingen – vi vill inte sitta stilla och tycka att vi är världsledande. Hur jobbar man med fysträning? Vi har skickat vår fystränare till Schweiz för att få input från Stan Wawrinkas och Federers fystränare – hur jobbar de, och på vilket sätt? Vi har skickat coacher till Belgien för att se hur de jobbar. Vår strängare, Paul, har vi skickat på utbildning. Det behöver inte bara handla om tennis.

Från kalla handen till samarbete

I flera år stod Good to Great och Svenska Tennisförbundet på var sin sida om en stängd dörr – förbundet ville inte gynna en enskild akademi, hur mycket GTG än knackade på. Våren 2025 formaliserades till slut ett samarbete, och jag vill veta hur det där handslaget egentligen ser ut i vardagen, mer än ett år senare.

Hur beskriver du själv vad samarbetet med förbundet, som lanserades våren 2025, konkret innebär i vardagen?

Att samarbeta med förbundet var för oss en självklarhet. Vi har strävat efter det hela tiden. Vissa saker fungerar väldigt bra nu, andra saker skulle kunna fungera mycket bättre. Vi kan samarbeta inom flera områden, och vi har också skickat en utvärdering till förbundet med vad vi tycker.

Andra akademier var kritiska till att förbundet valde just GTG med tanke på att ni är en privat aktör och förbundet är i grunden till för medlemsföreningarna – hur bemöter du den kritiken i dag, ett drygt år senare?

Återigen: vill vi få fram bra spelare i Sverige? Vi är en privat aktör – och det kommer säkert finnas fler i framtiden också –men man får utvärdera om vi har den kompetens som behövs. Om vi har det, varför ska man då inte samarbeta? Är det negativt att vi har flera av de mest lovande spelarna här, både svenska och internationella? Är det negativt att svenska spelare får spela med dem? Är det negativt att vi har coacher som tränar några av de bästa i världen?

Simon Aspelin slutar som sportchef inför 2027 – kommer det påverka något tror du?

Vi får se, jag vet faktiskt inte. Vi har kontaktat Ulf Rosberg för att få till ett möte. Och han svarade faktiskt igår, så vi får se när det mötet blir av.

Är du själv intresserad av en generalsekreterar- eller sportchefsroll på förbundet?

Nej, jag är här och jobbar här.

Hur tror du Tillström eller Norman hade passat som sportchef?

De är superduktiga och hade passat bra. Men de är också här och jobbar här. Så det är inte aktuellt. Det är inte något vi har diskuterat.

Turbulensen på förbundet

Vi lämnar akademins fyra väggar en stund och pratar om förbundet i stort. Det senaste året har Svenska Tennisförbundet skakats om rejält: finansmannen Christer Gardells erbjudande om 100 miljoner kronor, villkorat av att hela styrelsen byttes ut, fick dåvarande ordföranden Åsa Hedin och hela hennes styrelse att lämna sina poster, och i april valdes Ulf Rosberg till ny ordförande ihop med en helt ny styrelse. Sedan dess har både generalsekreteraren Christer Sjöö och Davis Cup-kaptenen Simon Aspelin fått lämna sina roller. Kulti har följt hela processen utifrån.

Hur har ni, som aktör i svensk elittennis, upplevt hela processen kring Gardell och Rosberg utifrån?

Det har varit turbulent utifrån sett. Som sagt har vi efterfrågat ett möte med Rosberg, och jag vet inte riktigt vad som kommer att göras framöver i svensk tennis. Ska man utvärdera den nya styrelsen redan nu? Vi vet att Sjöö och Aspelin inte blir kvar på sina positioner – blir det bra eller inte får framtiden utvisa. På frågan om det behövs pengar i svensk tennis är svaret ja, så det är superbra att det kommer in. Sen får man se att det läggs på rätt saker. Vad är rätt saker? Man kan rada upp mängder med förslag. Tjugo miljoner på fem år – det kan slukas rätt snabbt. Hur ska vi kunna konkurrera med förbund som får in enorma summor genom tävlingar, som Grand Slam-nationerna, som är starka förbund? Hur ska övriga förbund kunna konkurrera med det? Därför blir jag också upprörd när lilla Sverige vill prata om konkurrens mellan oss och klubbarna. Det är totalt haveri. Det är svårt att ta tempen på det snacket, men vi nås av det med jämna mellanrum. Vi har ändå landat i att göra det vi tror på och göra det bra, så får folk snacka hur mycket de vill.

En sak vi verkligen behöver är rätt tävlingar. Vi arrangerade en Challenger-tävling här för några år sedan, där ambitionen var att bygga en nordisk tour med Challengers, tillsammans med Christer Hult och hans team. Skulle det vara bra för svensk tennis med tävlingar på den nivån? Enligt oss hur bra som helst. Titta på hur Italien gjort: de la ner i princip alla tourtävlingar, förutom Rom, och gjorde om dem till Challengers istället. Tittar man på generationen med Cobolli, Musetti och Berrettini, så fick de wildcards och kunde prestera på hemmaplan och kunde köra bil till tävlingar istället för att flyga jorden runt.

Jag tror också på att skapa ett transitionteam. Vi har många duktiga spelare som legat uppe i världstoppen på ITF-rankingen som juniorer, men i Sverige lever vi lite kvar i föreställningen från Wilanders och Edbergs generation, och till viss del min egen, där man blev duktig snabbt. Visst kommer vi alltid att få se en Alcaraz eller en Rune slå igenom tidigt, men majoriteten slår igenom betydligt senare i dag. Den atletiska kroppen som krävs i modern tennis tar helt enkelt tid att bygga upp. Nu har det snarare varit så att blir du 18 och inte har hög ranking så är det lite hej då. Där skulle vi vilja att spelare kan komma hit till GTG och träna och ha en bas, för vi har många duktiga tennisspelare, även college-spelare – som Max Dahlin och Sebastian Eriksson, som varit här och tränat. Många som varit duktiga på juniorrankingen blir lite bortglömda sedan. Men har man en hub, en bra miljö att träna i, finns det jättemycket att göra där. Vi skulle till exempel vilja ha en coach som reser med spelarna, en bas där man jobbar tillsammans med tennis och fysträning, och sedan kan man åka till tävlingar tillsammans istället för att åka helt själv utan coach.

Man skulle också kunna göra mycket med yngre spelare, fler sammandragningar där man får träffa, träna och möta de bästa spelarna runt om i Sverige. Det har förbundet faktiskt gjort bra med sina läger för de yngre. De tycker det är hur kul som helst när de exempelvis en spelare från Stockholm får träna med en från Göteborg och en från Småland. Plötsligt, när de möts på tävlingar, har de roligt ihop och jobbar tillsammans, och blir bättre av det. Där finns mycket att göra. Det är också något Italien gjort bra: att skapa hubbar där spelare kommer och tränar tillsammans. Jag tror på att skapa mer återkommande sammanhang, mer frekvent. Att man går ut och lär sig lite av historien och blickar in i framtiden.

Det som fanns i Sverige från min generation var att den som var etta eller tvåa i landet fick åka på en tävling, de som var femma till tia fick åka på en lite mindre tävling, och sedan utvecklades de förhoppningsvis upp till de andra. Nu har det snarare varit att det är ettan som räknas, och är den generationen inte lika bra, då skiter man i den. Jag är född -71 och tävlade mest i min ålder, men det pratades ändå mest om -69:orna, att de var så bra medan -71:orna var en förlorad generation. Sjuttioettorna var ändå Magnus Larsson, Lars Jönsson och jag själv.

Gardells villkorade erbjudande väckte principiell kritik – pengar mot inflytande över val. Har du en egen ståndpunkt i den frågan?

Mitt svar på det är att vi behöver alla resurser vi kan få in i svensk tennis. Jag kan tycka att… det finns vissa regler, som det har tittats på, det har prövats och blivit godkänt. Sen blir det så klart att man tänker: vad kostar ett fotbollsförbund eller ett ishockeyförbund? Tennisförbundet kostade hundra miljoner. Kommer det in rätt personer, med hjärtat på rätt ställe, som vill göra bra saker, då är det bra. Men är det fel personer som kommer in bara för att de har en stor plånbok behöver det inte betyda att det blir bra saker av det. Klart är i alla fall att vi behöver pengar. Man kan diskutera om det är rätt eller fel, men vi konkurrerar med länder som har enorma resurser, och i Sverige finns inte det på samma sätt. Nu får vi i alla fall mer resurser. Men tjugo miljoner om året – är det tillräckligt? Sannolikt inte. Men det är en bra start. Tittar man på Team Beckers, så la de också in många miljoner. Hade jag suttit i styrelsen själv när det här hände hade jag sagt att jag inte tänker sitta och bromsa tjugo miljoner i alla fall.

Från lovande junior till bortglömd

Kaffet har hunnit svalna rejält när vi byter spår igen, från förbundspolitik till det som faktiskt sker på golvet varje dag: hur GTG resonerar kring ålder, utveckling och den notoriskt svåra perioden när en lovande junior ska ta klivet till senior.

Var går gränsen för hur tidigt GTG vill ta in spelare, och har den synen ändrats sedan 2021?

Kai Rejler är den yngsta spelaren vi kör med, och Josephine Silfverschiöld är också ung. Generellt har föräldrar till unga barn en större tendens att tro att just deras barn är nästa superstjärna. Ju äldre barnet blir, desto mer förstår föräldrarna att det kanske inte är så. Vi kommer nog aldrig starta program där det väller in tioåringar, även om vissa av dem säkert kan bli bra. Det är en lång väg dit.

Finns det en röd tråd i hur ni jobbar?

Det finns en tydlig väg, men den är inte exakt likadan för alla. Den kan se lite olika ut per individ. Sen är det egentligen ständig utveckling – det vi lär oss i dag tar vi med oss imorgon. Vi kanske gör fysträningen fel, tennisträningen fel, och får lära oss längs vägen.

Rickard Billing är vice vd och har det övergripande ansvaret för hur vi jobbar med sporten – allt från schemaläggning och personalansvar till att pusha våra coacher i rätt riktning. Starten med Billing har varit väldigt, väldigt bra. Han har ett jäkla intresse, jobbar hur mycket som helst och har en passion för det här. Han är relativt ny men har kommit in med en enorm energi.

Ni har tidigare fokuserat på att hjälpa spelare under junioråren. Jag har förstått att den frågan aktualiserades lite extra med Nellie Taraba Wallberg, när ni fortsatte stötta henne i övergången till senior?

Vi jobbar med transition och seniorer i dag, ja, genom Nellie och Niels. Och sedan tidigare med Stan och Monfils med flera bland seniorerna. Så ja, vi vill hjälpa spelare in i seniortennisen. Nellie är med i Team EY, som är med och skapar möjligheter för henne genom att Martin Öhrman, hennes coach, kan resa med henne. Hon har nyligen haft en skadeperiod, med läkarbesök och uppföljning, röntgen och så vidare. Då gäller det verkligen att inte släppa henne, att ligga nära henne. Nellie själv vill bara köra på, men då säger läkaren att det inte går och då måste man bromsa henne. Vi lägger en del resurser där, och EY är med och skapar möjligheter för en spelare som Nellie, vilket är superviktigt – hon är jätteduktig och har både talang och förmåga att bli riktigt bra.

Jakten på nya partners

Det är här, säger Kulti, som han själv känner sig mest hemma numera och skapat sig en stor erfarenhet kring.

Har det blivit lättare eller svårare att hitta och behålla partners de senaste åren, och varför?

Man ska ha respekt för att det är jäkligt svårt. Men man måste också förstå att det är ett helt annat sponsorklimat nu jämfört med för ett antal år sedan. Nu handlar det mer om att företag frågar sig: what’s in it for us, vad får vi ut av det? Förr kunde det räcka med att ägaren gillade tennis, och så fick man en säck med pengar. Det är mycket mer professionellt i dag. Då gäller det att titta på vad vi faktiskt har att erbjuda ett företag som EY, hur vi kan skapa förutsättningar för deras framtid. Det är inte helt lätt. Vi har varit ganska duktiga på det, men det är ett hårt jobb, och det gäller att verkligen förstå företaget på andra sidan bordet. Det är sällan man har exakt samma behov från gång till gång – olika sponsorer kan skilja sig enormt. Det gäller att sätta sig in i det och förstå. Jag brukar försöka sätta mig i deras position: okej, nu kommer jag till GTG – vad gör jag här?

Det kan börja med ett cold call, vilket sällan landar, men det har hänt. Det kan vara en rekommendation från en medlem, någon man själv väljer att höra av sig till, eller någon man springer in i på en tävling. Det gäller att snabbt kunna koppla på och förstå vilka utmaningar det här bolaget har, för att skapa ett genuint intresse. Många börjar med att säga ”du får den här exponeringen, det här paketet – ska vi köra?” men det gäller egentligen att först förstå deras kärnaffär, hur de får in kunder, och hur vi konkret kan hjälpa dem med det.

Just idag, efter att du och jag är klara, ska jag och Jan Apéll sätta oss med en potentiell sponsor. Vi har gjort en presentation, diskuterat vad vi tror att företaget har för utmaningar, och ska presentera hur de kan bli större på den svenska marknaden och hur vi kan hjälpa till med det. Vi bygger en presentation kring det, men lägger inte nödvändigtvis alla idéer i den – en del presenterar vi muntligt istället. Ett sådant möte leder förhoppningsvis vidare till ett samarbete. Det läggs ner tid, man har lyssnat och tagit kontakt. Det är superkul, och är lite min egen matchsituation nu för tiden – man känner adrenalinpåslaget.

Bakom kulisserna är helheten ekonomiskt tuffare än vad glansen i entrén avslöjar. Good to Great rymmer flera olika verksamhetsgrenar, så som akademi, padel, restaurang med mera, och de två senaste åren har totalen gått back. I år pekar det istället mot ett nollresultat om man räknar in allting; man går i praktiken precis runt. Restaurangen, som GTG tagit över driften av de senaste två åren, är i sig en tuff verksamhet att få lönsam, och detsamma gäller akademins kärnverksamhet.

Trots de kärva siffrorna har man medvetet undvikit att låta den sportsliga satsningen bli lidande. Tack vare sponsorer har man lyckats hålla den delen skyddad, även när totalen sett tuff ut. Men på sikt vill man se svarta siffror rakt igenom hela verksamheten – inte som ett självändamål, utan som en förutsättning för att satsningen ska vara långsiktigt hållbar.

Varför GTG aldrig blev en förening

En sak har GTG konsekvent valt bort sedan starten, trots att nästan varenda annan tennisverksamhet i landet är organiserad just så: att bilda en förening. Frågan dyker upp med jämna mellanrum internt, säger Kulti, men svaret har hittills alltid landat i samma sak.

Varför valde ni aktivt bort att bilda en förening, och står det beslutet fast?

Det har diskuterats igen, faktiskt. Inom padeln är vi en förening. Anledningen till att vi från början inte ville vara en förening var att man, upp till tretton år, diskuterat att man inte ska seeda i tävlingar, att man i fotboll inte får ha tabeller och så vidare. Det tycker vi är fel – så ser det inte ut i resten av världen, även om det finns argument för att det är bra. Men ska du bli riktigt, riktigt bra måste du kunna tävla. Vi ville heller inte att någon annan skulle kunna bestämma hur mycket du får träna eller inte. Tror vi på något, vill vi inte ha någon annan som bestämmer åt oss. Då valde vi att vara en helt privat aktör.

Vi får inga statliga stöd som klubbarna i Sverige får – det har vi valt att stå utanför. Behöver vi inte de resurserna? Jo, klart vi behöver resurser. Jag har hört att vi är väldigt kommersiella, men vore vi inte kommersiella skulle det här inte funka alls. Hittills har vi varit ganska bra partnerarbetet, men vi kan säkert göra det ännu bättre. Vi har alltid en utvärdering efter varje sponsormöte om hur det gick och vad vi kan göra bättre.

Hur som helst, frågan om föreningen kommer upp då och då, men vi har valt att inte vara en förening. Ska vi starta en? Vad skulle syftet vara egentligen?

Vi startade dock ett padelgymnasium, och då var det nödvändigt att padeln var en förening, så vi startade en förening för just det ändamålet. Nu har vi Nicklas Sävström hos oss som är duktig på padelsidan. Tittar jag på min egen roll på GTG är padeln jätteviktig för verksamheten. Vi grundade GTG för att få tillbaka svensk tennis till världstoppen, men padeln är en viktig del av helheten, och det är kul att ha en annan sport i hallen också. Varenda krona padeln drar in går förvisso inte in i tennisen – den går in i padelverksamheten – men padeln är viktig för hela konceptet.

Fyra spelare på en bana

Innan vi går vidare frågar jag Kulti något som han direkt tackar för att jag tar upp och som enligt honom är viktigt att betona. Från början handlade GTG bara om att hjälpa svensk tennis, säger han, men i takt med att fler internationella spelare sökt sig hit har det slutat kännas schysst att bara prata om att man vill hjälpa svenska spelare. I dag jobbar akademin med alla sina spelare, oavsett nationalitet, och alla är enligt honom lika mycket värda – även om grundtanken en gång var svensk tennis. Niels McDonald, som bott på akademin sedan han var tolv år, har sin bas kvar där, och det är klart att GTG vill se honom nå sin fulla potential. Och stor potential, det har han, säger Kulti. Han tror att konkurrens är bra: på ett förbundsläger med collegespelare som Max Dahlin har till exempel Niels McDonald tränat med dem, liksom andra spelare som Karl Friberg. Vissa av dem är bättre än de svenska spelarna – och det bedömer han inte som något negativt.

Hur ser du på Sveriges resultat på herr- och damsidan just nu?

Jag tycker det ser mer positivt ut på damsidan. Vi har Nellie och flera till, som Iva Marinkovic, Grace Bernstein, Josephine Silfverschiöld och Mila Berta. Många duktiga spelare är på väg uppåt. Just nu ligger tjejerna ett steg före killarna, vill jag påstå. Alla de jag nämner har enligt mig potential att bli riktigt bra. Hur lång tid det tar kan variera. Det kan ta lång tid. Lea Nilsson är superduktig och det var skoj att Kajsa Rinaldo Persson fick spela US Open nu. Det är dessutom roligt att det svenska damlaget presterat så pass bra – det skapar ringar på vattnet.

Men zoomar man ut lite ser jag en trend i svensk tennis som jag inte gillar. Tar du klubbtennis rakt av, så är det nästan alltid fyra spelare på en bana med en coach, eller en coach som tar hand om åtta spelare på två banor. Så ser det ut på många ställen. Jag kan jämföra med hur det ser ut hos oss – här ser det inte ut så. Internationellt ser det inte ut så heller. Jag har varit tydlig med det mot SALK i det här fallet, där jag själv har barn, och jag har pratat med förbundet om det samt med Stockholms förbund om det, för jag vill uttrycka min åsikt även om jag jobbar på GTG. Det här är alarmerande – det är inte bra! Säger vi att vi ska konkurrera och fostra Grand Slam-spelare är det inte rätt väg att gå. Det är inte schysst mot våra tränarkollegor ute i klubbarna heller – hur ska du kunna påverka åtta spelare på två banor? Det blir lätt så att en coach får ryktet om sig att ha varit på en klubb en längre tid men ”inte fått fram spelare”. Fullpackade banor dränerar coacher som inte får chansen att utföra sitt jobb ordentligt, och deras eget intresse riskerar att dö ut. Jag tänker även ner i åldrarna: har du en verksamhet där du slår väldigt få slag jämfört med många slag under en timme, ackumulerat över ett år, blir det en jätteskillnad i en spelare utveckling.

Jag är själv från Kungsängen, och mina föräldrar hade aldrig kunnat betala en akademi utan stipendium, så jag är väldigt för att miljöer ska skapa möjligheter för de spelare som vill satsa.

Nu ska jag säga något här som inte får missuppfattas, för jag är verkligen för att barn ska få hålla på med flera idrotter. Men, jag bor i Bromma, där SALK och Brommapojkarna finns, och har du en tjej eller kille som är duktig i fotboll och kommer in i ett akademilag, blir det ofta till slut att fotbollen säger ”är du med på de här träningarna får du spela match, annars inte.” Krockar de träningarna med tennisträningen på till exempel Smedslätten eller SALK hamnar man i en situation där man måste välja: tränar du inte i fotbollen får du inte spela match på helgen, och du är med i ett av Sveriges bästa lag. Vad blir valet då? Det blir ganska lätt – då slutar man med tennisen. Där finns det ett jobb att göra.

När jag tar upp det säger alla i klubbarna att de aldrig skulle uppmana någon att bara hålla på med bara en idrott, i det här fallet tennis. Men vill du som tränare jobba med de största talangerna, eller med de som inte har lika stora chanser att bli bra? Kan man se vem som kommer bli bra? Nja, inte säkert, men man kan se att vissa har större förutsättningar än andra. Jag skulle vilja se över hur vi kan samarbeta bättre mellan idrotterna. Jag hörde om en kille i mitt sons fotbollslag som blev nedbjuden till Borussia Dortmund för att vara med på deras akademiträning en vecka. Tränaren där sa åt honom att han fick hälsa på a-laget, och pekade ut en av Bundesligas bästa mittbackar – som visade sig ha varit en av Tysklands bästa tennisspelare långt upp i åldrarna. Det är ett annat angreppssätt. Det kanske låter lite romantiskt, och det landar troligtvis hos Riksidrottsförbundet, men hur kan vi samarbeta bättre mellan idrotterna? Det kan till exempel vara bra för fotbollsspelare att ha bättre hand-öga-koordination. Det är en tuff utmaning, men vi kan inte angripa den som tennisen tyvärr gjort hittills genom tankesättet att vi aldrig kommer uppmana någon att bara välja tennis. Då förlorar vi alla de som man senare ser på och säger att ”hon hade blivit bra i vilken sport hon än valt”.

Slutligen, hur ser GTG ut om vi sitter här om fem år igen?

Jag tror vi har fler spelare som spelar Grand Slam, och som faktiskt kan vinna junior-GS. Vi har fler spelare som hävdar sig på ATP- och WTA-nivå, högre upp på rankingen – det tror jag verkligen på tennissidan. Jag tror också att vi här på GTG har blivit bättre på videoanalys, AI-analys och statistik på matcher.

Hur ser tennisen ut i framtiden, då? Våra coacher som var på Future Stars såg att de yngre spelarna redan i dag behärskar det stora spelet: de kommer till nät, kan kicka serven, slå en kort serve, toppa upp bollen. Inte som Carlos Alcaraz, förstås, men jag tror spelet kommer bli ännu mer varierat framöver. Backar man bandet till när jag spelade och mötte Sampras – han var fruktansvärt bra, men man kunde ändå vila lite på hans backhand. Vilar du på Alcaraz eller Sinners backhand i dag, smäller det på allt. Jag tror vi kommer se fler Alcaraz-typer i framtiden. Ta sista gamet när Alcaraz mötte Tommy Paul i US Open och skulle serva hem matchen vid 5–4, låg under 0–30 – då gör han stoppbollar, en drivevolley, svåra saker, men han vågar, han har potentialen, och han spelar väldigt varierat. Det spelet tror jag blir framtiden, och du måste behärska mer av det. Generellt sett ligger vi lite efter där – tittar du på en juniortävling i dag kan du fortfarande ta dig väldigt långt bara genom att slå tillbaka bollen. Någonstans tror jag vi behöver träna mer på att bygga en större spelare.

Tjejerna spelar än så länge ganska likadant – den som håller högst tempo vinner oftast, man slår hårt och spelar mer rakt än killarna. Men tittar man på någon som Ashleigh Barty, som spelade otroligt varierat, tror jag vi kommer se mer av den spelartypen framöver – spelare som kan neutralisera en Sabalenka eller en Rybakina. De är superduktiga och slår hårt, och gör det bra. Men har du någon som kan göra stoppbollar, komma fram, slicea, spela kort cross, och sedan smälla till med en drivevolley – då har du något annat.

Klockan har hunnit närma sig elva när vi reser oss från konferensrummet. Kaffekoppen är tom sedan länge, anteckningarna fyller sida efter sida, och nere i restaurangen har frukostgästerna bytts ut mot en ny omgång spelare på väg till förmiddagens pass. Fem år har gått sedan sist – jag hoppas inte det dröjer fem år till nästa gång vi checkar in hos Kulti och pratar tennis.