Det finns gott om talang i svensk tennis. Det finns engagerade tränare, starka juniormiljöer och spelare som tidigt visar internationell nivå. Ändå fastnar utvecklingen ofta precis när satsningen börjar bli som mest komplex. I den här krönikan skriver Kleopatra Mitras om fabrikerna som bygger spelare – men sällan verkar vara konstruerade för att bära dem hela vägen till världstoppen.
Av: Kleopatra Mitras, tennismorsa, entreprenör och terapeut.
Svensk tennis älskar sina juniorer. Vi älskar att prata om nästa stora namn, nästa lovande tolvåring, nästa fjortonåring som vinner internationella matcher och får människor att börja drömma igen. Och det finns faktiskt en generation nu med spelare som är väldigt duktiga. Talang saknas inte. Det har den egentligen aldrig gjort.
Problemet är vad som händer sedan.
För i Sverige finns ett antal tränare och miljöer som genom åren blivit något av självklara destinationer för ambitiösa familjer. Inte för att alla där är exceptionella tränare – så enkelt är det inte – utan för att de byggt upp ett förtroende. Folk känner trygghet där. Andra har gått där tidigare. Någon har lyckats därifrån. Det blir ett namn, en plats, en fabrik.
Och fabriker är ofta bra på produktion.
De första åren fungerar också ofta väldigt bra. Tekniken byggs upp. Spelarna tränar mycket. Det tävlas internationellt. Det ser professionellt ut. Resultaten kommer ibland snabbt. Men någonstans där börjar svensk tennis återigen köra fast.
För vad händer när spelaren inte längre är ett lovande barn utan en satsande tonåring på väg mot seniornivå?
Vad händer när det krävs organisation istället för inspiration?
När det krävs långsiktig planering istället för bara bra träningar?
När det krävs fysupplägg, tävlingsstrategi, internationell matchning, ekonomisk struktur, mental coaching och ett team som orkar följa spelaren genom de år där utvecklingen inte längre är charmig och lättsåld?
Det är där det svenska systemet gång på gång verkar ta slut.
Och det märkliga är egentligen inte att enskilda tränare inte vill eller kan följa med hela vägen. Det är fullt förståeligt. Alla vill inte driva en fullskalig elitverksamhet. Alla har inte den kompetensen. Alla har inte ens ambitionen.
Men frågan är varför man inte bygger för nästa steg samtidigt som man bygger spelaren.
Hur kan man lägga sex, sju, åtta år på en talang utan att det finns en tydlig plan för överlämning? Varför finns inte strukturer där spelaren gradvis kan gå vidare till nästa nivå med bibehållen trygghet och kontinuitet? Varför byggs inte organisationer runt spelarna istället för bara verksamheter runt tränaren?
Det är här svensk tennis börjar kännas märkligt självrefererande. Samma hjul snurrar vidare. Nya kullar kommer fram. Nya juniorer lyfts upp. Nya förhoppningar formuleras. Men övergången till verklig internationell elit uteblir nästan alltid.
Och ändå fortsätter vi prata om små detaljer.
Om rankingar i unga åldrar.
Om vem som vann Tennis Europe.
Om vem som blev uttagen hit eller dit.
Samtidigt saknas den stora planen.
Det borde redan idag finnas ett gemensamt mål för svensk tennis: att den nuvarande tolv- och fjortonårskullen ska kunna konkurrera på riktigt internationell toppnivå om sex–sju år. Inte bara överleva. Inte bara spela futures. Utan faktiskt slåss på hög nivå.
Men då måste man börja arbeta baklänges från det målet.
Vilka miljöer krävs?
Vilka tränare behövs i olika faser?
Hur ska övergångarna se ut?
Vilka ekonomiska resurser måste finnas?
Hur undviker vi att spelare och familjer står ensamma precis när satsningen blir som dyrast och mest komplex?
Ibland hör man människor prata mindre bra om Patrick Mouratoglou och hans verksamhet i Frankrike. Att det är en fabrik. Att det är kommersiellt. Att det produceras mer varumärken än färdiga spelare.
Men om man ska vara ärlig ser vi väldigt mycket av samma mekanismer här hemma.
Skillnaden är bara att den svenska versionen är mindre, tystare och betydligt mindre granskad.
Vi producerar också miljöer där unga spelare samlas, tränas och formas under många år. Men när det verkligen börjar krävas något större – då tunnas strukturen ut. Då lämnas spelaren och familjen att själva lösa nästa steg.
Och det är kanske det som är svensk tennis största problem idag.
Inte bristen på talang.
Inte ens bristen på kunniga tränare.
Utan bristen på en sammanhängande vilja att ta ansvar hela vägen.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Verkligen intressanta reflektioner! Funderar ändå på om vi har så många bra miljöer, egentligen?
De stora klubbarna i 08-området är väl de första folk tänker på kanske? Såväl SALK som KLTK har såväl kunnande som resurser. I Väsby pågår ett annorlunda försök för ett fåtal. Ambitioner saknas inte men huvudstadens utfall vad gäller spelare som tar sig in på världsrankinglistorna är svagt sett till juniorresultaten. Stockholms största problem sägs vara hallbristen och SALK suktar tex efter en ny hall. Men det riktiga problemet för att skapa tennisspelare är klubbarnas totala likgiltighet för utomhustennis och möjligheterna för barn i storstaden att spela på egen hand när det är skolledigt…
Längst ner i Sverige har Fair Play länge dominerat vad gäller både elitserier, lag-SM för både 18 och 15-år samt radat upp spelare som placerar sig på medaljplats i de största inhemska tävlingarna. Med den dominansen är det förvånande att ingen egenfostrad spelare tagit sig hela vägen till ett seniorlandslag? Orsaken kan vara samma som i Stockholm. Fram till för bara några år sedan hade klubben bara 2 utebanor och väldigt få av det tusental som tränade i klubben spelade någon egen tennis.
Och så här ser det ut nästan överallt. Stor träningsverksamhet. Bra träning för få. Goda juniorresultat. Men obefintligt med spel när organisationen inte styr. Och skamligt få spelare som stannar igenom ungdomsåren och spelar vidare som vuxna.
Tennis är en mycket speciell sport som utsätter och kräver mycket av spelaren.
När det pratas satsning, träning, upplägg, resurser så har allt spetsats, specialiserats och förfinats men har vi kanske också fabricerat allt ett steg för långt? Det tränas massor. Med blandad kvalité. Men har vi organiserat sönder glädjen eftersom så få barn faktiskt spelar tennis (utan vuxeninblandning). Den glädje som föder kreativitet och utveckling. Den lek som formar människan och det riktigt djupa genuina intresset för sin hobby.
Det är nästan så jag upplever att såväl föräldrar, tränare och klubbar motarbetar detta. ”Tänk om jag inte behövs”??
Ja, tänk om fria barns lek är fundamentet till att lyckas och där ”den organiserade satsningen” är komplementet? Idag verkar det vara 99% tvärtom och det är kanske den största skillnaden mot förr när klubbar var mindre, tränarna var halvideella och föräldrar var, just föräldrar? Och barn hade chansen att på egen hand skapa sin fritid…
Utifrån resurser gör Svensk Tennis inte bra ifrån sig när det gäller att skapa tennisspelare. Hela tränings- och klubbstrukturen bör utmanas när utfallet ser ut som det gör.
För att lyckas krävs massor av olika saker men jag finner att fokuset är lite forcerat och felriktat. Och sanningen kan se ut på flera sätt.