Två anlagda bränder på sex års tid. Nu står Arvika Tennisklubb utan hall och kämpar för sin framtid.
– Vi ger inte upp. Stödet är enormt, säger ordförande Lasse Hägglund.
Av: Christofer Fager. Omslagsfoto: Patrik Svensson
Strax efter klockan 6 på morgonen den 10 oktober 2025 ringer telefonen hemma hos Lasse Hägglund. Sömndrucken tar han samtalet.
I luren hörs den anspända rösten hos en styrelsekollega:
– Det brinner i hallen.
Därefter blir Lasse klarvaken och en av hans livs längsta och mest intensiva dagar tar sin början. Redan utanför bostaden inser han situationens allvar.
Trots att Arvika Tennisklubb ligger i stadens utkant syns lågorna på mils avstånd. I hem efter hem tänds lamporna. Människor går ut på balkonger och gator och beskådar den eldvulkan som tecknar sig mot himlen. Räddningstjänsten uppmanar befolkningen att stanna inne på grund av röken som bolmar ut över hustaken.
När Lasse Hägglund anländer till Styckåsen, naturområdet där hallen ligger, har polisen spärrat av området. Han kan bara se på när brandkåren försöker begränsa skadorna.
– Det var helt övertänt när jag kom. Inget gick att rädda, berättar Lasse.
Trots den tidiga timmen är många på plats: Journalister, försäkringsbolagets personal, kommunens representanter, medlemmar och nyfikna grannar. Många vill prata med styrelsens ordförande.
– Jag tror att jag hade över 70 samtal den dagen, muntligt och på telefon. Det fanns ingen tid till att känna efter. Jag fick agera rationellt.
I lågornas sken dyker också klubbens juniortränare Jens Bryntesson upp. Han hade efter några år i Stockholm återvänt till hemstaden med ambition att få utveckla verksamheten. Nu pekade kurvorna åt rätt håll. Arvika TK var på väg att gå om Karlstad och bli regionens största tennisklubb.
– Jag insåg den morgonen att allt skulle bli annorlunda, säger Jens.
Medan brandkåren fortsätter släckningsarbetet på fredagsförmddagen kallas styrelsen in till ett extrainsatt möte. Det fick bli hemma hos Lasse.
– Första mötet var mer av en debriefing. Vi kände sorg. Vi var upprörda, . men vi kom snabbt fram till att vi inte kan deppa ihop.
När Sveriges Television senare under dagen sätter en mikrofon framför Lasse slår han fast:
– Vi kommer att fortsätta spela tennis i Arvika. Medlemmarna finns kvar och det är viktigast av allt.
De närmaste dagarna avlöser styrelsens möten varandra, varvat med samtal med polis, kommun och räddningstjänst. När klubben kallar till ett extrainsatt möte fem dagar efter branden hörsammar 150 spelare och sponsorer – hälften av alla medlemmar – kallelsen för att få veta mer. De träffas på Ritz, stadens kulturhus.
Förutom styrelsen finns räddningsstjänsten, polisen, kommunen och Länsförsäkringar på plats för att dela med sig av information.
Representanten från Länsförsäkringar berättar hur han väcktes av sin son den morgonen.
– Pappa, pappa, det brinner i tennishallen och tillägger sedan oroligt:
– Jag ville ju börja spela, kan jag inte göra det nu?
– Jo, du kommer göra det för jag ska se till att den byggs upp igen.
Den sortens känslor och kämparglöd präglar många inblandade den första tiden. Men det finns också en annan sida. En mörkare sida. Brandkåren informerar styrelsen om oroande fynd. Någon eller något hade under natten ställt transportdörrarna på vid gavel vilket gav lågorna friskt syre och skapade den explosiva utvecklingen.
– En av de som jobbade med branden sa till mig att detta var “ett masterpiece”, ett konststycke i anläggning av brand, säger Jens med ett snett leende.
Även om polisens utredning inte är klar gnager frågorna: Är detta anlagt och vem vill i så fall en tennisklubb så illa?
Många medlemmar minns branden i augusti 2019. Någon hade tuttat på byggnadens norra sida, närmast vattentornet. En dam på promenad såg elden och slog larm i tid.
Den gången tvingades räddningstjänsten bryta upp delar av fasaden och taket för att kunna släcka helt. Hallen räddades men till stora kostnader. Tack vare huvudsponsorn Westra Wermlands Sparbank kunde medlemmarna återvända till hallen.
Under den tidsperioden brann det på flera ställen i staden och Lasse Hägglund menar att tennisen inte var speciellt utpekad. Situationen lugnade ner sig.
Den här vintern 2026, när jag träffar Lasse och Jens utanför den nedbrunna hallen, är läget annorlunda. Kvar på platsen är padelbanan, minitennisbanan och de 100 år gamla grusbanorna, tre till antalet.
Men av hallen från tidigt 1980-tal syns inget alls förutom grunden. Denna gång har enbart Arvika Tennisklubb drabbats och ingen vet varför.
– Vi har ingen hotbild mot oss. Vi förstår ingenting, säger Lasse.
Många svenska idrottshallar är plåtlådor. Funktionella men utan skönhet. Så var inte hallen i Arvika. Den var en klassisk svensk träkåk, byggd för hand av medlemmarna som 1984 lade 20 000 mantimmar på egen hand. Under grundläggningen i juni borrade de fram till kl 4 på natten, då polisen anlände till platsen och bad dem att sluta. Bilderna från den tiden visar medlemmar i badbyxor som bär på virke i sommarhettan.
Inget förutom bilder finns kvar av deras drömmar och slit.
Idag är platsen tyst och ödslig. Ett mörkt skogsbryn ramar in anläggningen, endast avbrutet av det graffitipyntade vattentornet.
Vi passerar ett gammalt avspärrningsband från polisen som hänger i en buske.
Jens pekar mot resterna av läktaren i betong.
– Läktaren rymde 200 sittplatser, något som är unikt för en tennishall i Sverige. Den har varit ovärderlig genom åren, särskilt under våra seriematcher på 90‑talet, säger han och minns hur han och lagkamraterna 1996 tog laget hela vägen till division 1, som då var högsta herrserien inom svensk tennis.
I Värmlandsserierna hade klubben igång nio lag det året och sex av dem vann sin serie.
Med i elitlaget 1996 var också Lars Månsson som senare är ordförande när hallen brinner första gången 2019. Samt Andreas Lindgren som fortsatt spela efter juniortiden och 2025 tog VM-silver i dubbel i H45-klassen.
Många toppspelare stannade kvar efter ungdomsåren och bidrog till kulturen. Just stämningen och traditionen var också viktiga hörnstenar som Jens Bryntesson längtade tillbaka till.
– Jag jobbade på Mälarhöjdens tennis under en period i Stockholm och där fanns en kulturbärare som hette Jozef Weckberg. Han var alltid på klubben, han hade alltid varit där så långt någon kunde minnas. Jag brukar säga det – Arvika Tennis är Jozef.
Jens hade en tydlig vision om att återföra ungdomsverksamheten till sina glansdagar och hösten 2025 – precis innan branden – var hela 50 tävlingsjuniorer aktiva.
– Vi hade dessutom många nyutbildade tränare som ställde upp ideellt.
Men det stannade inte där. Patrik Svensson, en ideell urkraft i klubben, hade fått ett enormt lyft i både vuxentennisen och pensionärstennisen. Genom regelbundna interna event, tävlingar och klubbseriespel fylldes banorna från tidiga morgnar till sena kvällar
– Från en dag till en annan står alla dessa utan aktivitet. Hundratals människor hade hallen som sin sociala hub, säger Jens.
Men den dagen händer också något annat. Något positivt. Jens telefon börjar ringa. I Karlstad, Kil och även hos norska klubbar som Dröback och Kongsvinger på andra sidan gränsen har man läst om tragedin.
”Vill ni komma hit och träna? Vi fixar banorna.”
– Det kändes riktigt bra i magen. Alla ville hjälpa till. Det var länge sedan vi haft så mycket kontakt och samarbete mellan klubbarna i Värmland som nu.
Tennisfamiljerna i Arvika klev fram och gjorde schema för bilskjuts. Mest av alla sitter Jens, med två egna barn i verksamheten, bakom ratten.
– Det gick bra till en början. Ena dagen var vi i Kil, andra dagen i Karlstad och ibland i Kongsvinger. Men efter några månader märkte jag att stämningen förändrades. Det började knaka i fogarna. Någon förälder sade att hans son ville prioritera fotbollen. En annan ville satsa på innebandy.
Jens tystnar ett tag.
– Vi kommer att få börja om med juniorsatsningen.
Delar av pensionärsgänget är fortfarande aktiva. De åker till Kil, spelar tennis, äter en bit mat och umgås.
Klubben blickar nu framåt, mot den nya hallen som ska resa sig ur askan. Ett designförslag har tagits fram, med tre banor istället för två och bättre kafé. Men finansieringen är inte klar.
– En erfaren affärsman gav mig rådet att ha allt fokus på försäkringsbolaget och kommunen. De avgör framtiden för klubben, säger Lasse.
En av hans specialiteter är sponsring och han berättar att Westra Värmlands Sparbank som varit huvudsponsor hela tiden visar ett stort intresse och engagemang.
– Klubben har över 20 sponsorer som är viktiga av flera skäl. Ekonomiskt men också för att vi i klubben förstår att vi är viktiga för Arvika.
– Vi har också tagit kontakt med andra klubbchefer som fått sina hallar nedbrända, IF Triangeln i Kallhäll och Näsbypark exempelvis. Det har varit värdefulla samtal. Vårt intryck är att ju större klubben är, desto ensammare blir klubbcheferna med problemen eftersom de är heltidsanställda. I små klubbar som vår måste alla jobba tillsammans, säger han.
Två dagar efter intervjun skickar polisen ut ett pressmeddelande. Trots 70 förhör, specialutbildade brandhundar och experter från Nationellt Forensiskt Center har utredningen kört fast. Spår av motorbensin finns, men misstänkta saknas.
– Det är något vi får acceptera. Nu börjar snart grussäsongen och då är vi igång igen. Och om tre år har vi en ny hall, säger Lasse.
FAKTA
1924 bildas Arvika Tennisklubb på Stadshotellet i Arvika. Länge är det en utomhusklubb men 1984 bygger medlemmarna på egen hand den första hallen. Hallen eldhärjades första gången 2019 och andra gången 2025 då den brann ner i grunden.
Jens Bryntesson är ansvarig för juniorverksamheten samt entreprenären bakom Tennisresor.net, det största och äldsta företaget för tennisresor i Sverige.
Lasse Hägglund är ordförande för Arvika TK och aktiv inom pensionärsgänget.
lasse.hagglund52@gmail.com
info@tennisresor.net
