Han vill ena svensk tennis – kliver fram som alternativ i ordförandevalet!

Inför årsmötet den 26 april i Stockholm ställer Robert Samuelsson upp som en av kandidaterna till ordförandeposten i Svenska Tennisförbundet. I en längre intervju med Baslinjen.com beskriver han vad han vill prioritera i svensk tennis, förtroendet för den operativa personalen och sin syn på några av de viktigaste utmaningarna som förbundet står inför framöver. Dessutom berättar han varför han tror att den externa finansieringen som dominerat valprocessen kommer finnas tillgänglig för svensk tennis oavsett vem som blir ordförande. 

Av: Linus Eriksson

Robert Samuelsson slog sina första tennisslag i Dalsjöfors Tennisklubb och har en bakgrund inom svensk tennis som sträcker sig från juniornivå till internationellt spel. Som junior tillhörde han det svenska toppskiktet och nådde som senior en singelranking på 591 i världen på ATP-touren och 392 i dubbel. Samuelsson är född 1975, samma år som Thomas Johansson, och var en del av en generation där Thomas Enqvist stack ut i årgången ovanför och Magnus Norman bland spelarna ett år yngre än honom själv. 

Efter gymnasiet fortsatte Samuelsson sin resa via collegetennis i USA vid Tulane University. Där etablerade han sig som en av de bättre collegespelarna i landet, med en finalplats i de amerikanska collegemästerskapen inomhus och en andraplats på den nationella rankingen (NCAA Division 1). Under sin tid i USA tilldelades han även ITA/Rafael Osuna Sportsmanship Award, ett pris som delas ut årligen till en spelare som kombinerar ”sportsmanship, character, and excellent academics”.

Efter avslutad collegetid gjorde Samuelsson en satsning på professionell tennis. Under den perioden spelade han fulla tävlingskalendrar internationellt med uppemot 30 tävlingsveckor per år, en satsning som finansierades via sponsorer. Efter två år på resande fot valde han att avsluta sin elitsatsning och i stället återgå till studier. Att spela tennis har han dock aldrig slutat med utan har lyckats samla på sig några veteran SM-guld på meritlistan och fått möjligheten att spela Veteran-VM vid flera tillfällen.

Samuelsson tog därefter en masterexamen vid Chalmers tekniska högskola och inledde en karriär inom näringslivet. Yrkesmässigt har han haft roller inom bland annat bilbranschen, där han till exempel arbetade som marknadschef för Mercedes-Benz inom Hedin Bil-gruppen. Därefter gick han vidare till teknik- och mjukvarubranschen, där han idag är VD och delägare i det internationella teknikbolaget Volupe AB som han själv grundade och som idag har etablering i över 20 europeiska marknader.

Parallellt med sin civila karriär har Samuelsson varit aktiv inom föreningslivet. Han är inne på sitt sjunde år som ordförande i Påvelunds Tennis- och Badmintonklubb, där han även tidigare varit styrelseledamot. Under hans tid i klubben har det manliga representationslaget i tennis avancerat från division 3 till Elitserien, en serie som även klubbens damlag tillhör. Föreningen har samtidigt utvecklat sin verksamhet organisatoriskt och ekonomiskt, bland annat genom satsningar på anläggning där man i höst får tillgång till två helt nya inomhusbanor ihop med nya kontorslokaler.

Utöver sitt engagemang inom tennisen har Samuelsson i rollen som ordförande i klubben även varit involverad i badmintonverksamheten, där han varit delaktig i en resa från lägre divisioner till SM-guld på lagsidan.

Nu är Samuelsson aktuell som en av kandidaterna i valet av en ny ordförande i Svenska Tennisförbundet.

Om vi börjar med din egen resa – vad har du tagit med dig för lärdomar av din egen spelarkarriär?

Jag började spela i en mindre klubb i Dalsjöfors TK och tog mig upp till topp sex i Sverige som junior, i en stark generation spelare där flera senare nådde världstoppen.

Det som kanske format mig mest är att jag inte kom från en stor etablerad miljö från början, utan fick se hur mycket som faktiskt hänger på hur man organiserar, samarbetar och bygger miljöer lokalt. Jag har sett att det går att få fram bra spelare även utanför de största klubbarna, men då krävs det att man gör rätt saker och jobbar tillsammans. 

Sedan fick jag möjligheten att gå via collegetennis på Tulane University där jag fick ta del av hela maskineriet på ett college med de möjligheterna som finns där. Första året var blandade resultat för mig, men andra året spelade jag riktigt bra. Gick till final i collegemästerskapen inomhus och nådde andraplats på den nationella rankingen. 

När jag sedan spelade professionellt i två år fick jag uppleva vad som faktiskt krävs på den nivån. Då hade jag sponsorer som stöttade mig och gjorde det möjligt för mig att resa obehindrat. 

Därefter valde jag att börja plugga igen och läste in min masters på Chalmers i Göteborg. Under tiden fortsatte jag spela tennis och jobbade som tränare i Elfsborgs TK samtidigt som jag pluggade. Jag fortsatte även att spela serietennis i Tyskland och tävla på de svenska sommar- och vintertourerna, samt spela och vinna Elitserien med Sandareds TK 2005. Jag har egentligen aldrig slutat spela tennis, utan älskar att spela än idag, vilket jag gör i veteransammanhang både nationellt och internationellt. 

Allt som allt har jag haft förmånen att vara med i hela kedjan – som spelare, tränare och i styrelseroller. Detta dessutom i storleksmässigt mindre klubbar i mindre städer och nu en större klubb i en större stad.

Du har varit inne på att övergången från college till proffsliv är en kritisk punkt – hur ser du på den frågan?

Jag tycker att det är en av de tydligaste sakerna där vi kan bli bättre. Under min egen tid på college hade jag i princip ingen kontakt med Svenska Tennisförbundet, trots att jag presterade bra och sedan satsade heltid i två år.  Och det ser vi fortfarande exempel på än idag. Exempelvis en spelare som Carl Söderlund höll en väldigt hög nivå i college, men det finns inte alltid en tydlig stöttningsapparat och väg framåt efter åren där.

Och det finns spelare som Max Dahlin med flera som är där just i detta nu och kanske behöver hjälp så småningom…?

Exakt! Ludvig Hede ett annat exempel bland flera. Då blir frågan: hur tar vi hand om dem de kommande fyra åren? Hur säkerställer vi att de får rätt stöd för att kunna ta steget vidare?

Där tror jag att vi kan lära oss av andra idrotter, till exempel golfen, där man har en tydligare struktur kring övergångar och uppföljning.

Du har varit ordförande i Påvelunds Tennis- och Badmintonklubb i många år – vad har du lärt dig där som du bär med dig?

Framför allt att visioner i sig inte betyder något om de inte bryts ner i konkreta handlingar. Det är lätt att säga att man vill nå exempelvis Elitserien med sitt representationslag, men i praktiken börjar det i division 3, en söndag morgon klockan 10, där man ska få ihop ett lag till bortamatchen.

Berätta mer om hur man går från vision till handling?

Det jag vill säga är att man måste börja någonstans. Om vi fortsätter med samma exempel så började vi där med Påvelunds herrlag. Jag var själv med som spelare, lagledare och ordförande och tog ett ganska aktivt ansvar i början. När man får människor att känna delaktighet i den resan, då händer det något. Då får man en kultur där fler vill bidra. Det gäller vilket område vi än pratar om. Samtidigt kan man inte bara lägga fokus på en sak utan det krävs att man håller flera bollar i luften samtidigt, för parallellt har vi behövt hantera ekonomi, anläggning och organisation. Nu bygger klubben ut med fler banor, vilket också var en del av en långsiktig plan. Jag har alltid tyckt att kombinationen att ha både bredd och elit i en klubb är väldigt bra. 

Det är egentligen ett ganska tydligt exempel på hur jag tänker: sätt tydliga planer, få alla att dra åt samma håll och bygg därifrån.

Vad är nyckeln till att få med sig människor?

Jag tror mycket på att arbeta i team och att hålla organisationer så platta som möjligt. Alla ska få komma till tals, även om man tycker olika.

Det låter ju fint, men…?

Precis, för samtidigt måste man kunna enas och gå framåt. Det är där ledarskapet kommer in – att skapa en riktning som människor känner att de vill vara en del av. Min styrka är att få med mig folk, vilket jag försökt bygga mitt ledarskap kring både i företags- och föreningslivet. I Påvelund har vi haft en kontinuitet i styrelsen där människor stannar länge, och det tror jag hänger ihop med att de känner sig delaktiga.

Jag tror också att min bakgrund gör att jag har förståelse för olika perspektiv – spelare, tränare, ledare och organisation. Tränarfrågan är för övrigt oerhört viktig framöver – vi behöver ytterligare förstärka tränaryrket, ryktet kring det och få kontinuitet i det arbetet. 

Du har haft en omfattande karriär som entreprenör och företagsledare. Vilka lärdomar och erfarenheter från näringslivet tar du med dig in i den potentiella rollen som ordförande i Svenska Tennisförbundet?

Min erfarenhet från näringslivet handlar mycket om att bygga team och skapa delaktighet. Jag har lett organisationer där människor känner sig sedda och där lagkänsla och ansvar är prioriterat. Det tror jag är direkt applicerbart i Svenska Tennisförbundet – att skapa en kultur där människor vill bidra och där vi kan driva långsiktiga satsningar tillsammans.

Hur ser du på nuläget i svensk tennis – var står svensk tennis idag?

Min bild är att kartan är ganska splittrad. Då har jag ändå varit nära tennisen både som ordförande och lagledare i elitserien, och sett juniortennis på nära håll. Jag ser en splittrad karta av svensk tennis i nuläget. 

Tennisen har också hamnat lite utanför det breda intresset, bortsett Ymers vara eller inte ara och tävlingar som Nordea Open och Stockholm Open, som kanske egentligen inte personifierar svensk tennis 

Vad har du haft för dialog med nuvarande förbund i din roll som klubbordförande?

Min upplevelse är att den dialogen, mellan förbund och klubbar, kan utvecklas. Förbundsstyrelsen vet jag knappt vilka som suttit i för att vara ärlig, än mindre pratat med någon eller haft någon form av dialog med styrelsen. Som ordförande i en större klubb i Göteborg tycker jag man kan ha det som förväntansbild, att man bjuds in till dialog med nuvarande styrelse för att skapa sig en klar bild av tennisen i landet. Det har varit en relativt osynlig styrelse och det tycker jag att en ny styrelse behöver ta tag i – att vara mer synliga. 

Tennisförbundet har de senaste åren ofta hänvisat till och lutat sig mot strategiplanen Game Change 2030. Hur väl tycker du att den har omsatts i praktiken hittills?

2030 är ganska snart – det är faktiskt bara 3,5 år bort lite drygt. Det klart man behöver förstärka den planen och även fundera på vad som händer om vi inte når ända fram med den när 2030 är här. Men först och främst – har vi nått delmålen ordentligt? Vilka är de korta stegen vi behöver ta nu framöver? Jag tänker att gör man en femårsplan ska den egentligen ses över varje år, för det händer så många saker hela tiden vilket gör att man behöver styra om skeppet med jämna mellanrum. Därför är delmål viktiga, så man går från skrivbordsprodukt till handling snabbt. 

Det finns flera tårtbitar kvar att arbeta med från Game Change, men en del saker har också förbättrats, eller hur?

Det håller jag med om, det har gjorts ett gediget arbete med flera förändringar under de senaste åren, nu senast till exempel arbetet med tävlingsformerna för barn i form av ROG-touren.

När vi pratar om Game Change och utveckling. Hur ser du på argumentet att större ekonomiska tillskott är en förutsättning för verklig förändring?

Jag tror det behövs pengar. Klart man kan göra mer med mindre och det kommer in pengar från RF. Jag tror man säkert göra mer med de medlen man redan har genom att koordinera lite mer effektivt, men det klart att kapital hjälper till. Jag tror inte det enbart räcker med 20 miljoner kronor per år för en verklig förändring utan det krävs långa samarbeten och långsiktighet med.

Så hur ska förbundet få in mer pengar?

Jag tror att det finns möjligheter att få in mer resurser i tennisen, både genom näringslivet och genom personer som vill bidra – men då krävs det att man bygger förtroende och visar en tydlig riktning vart man vill gå och hur man ska nå dit. 

Hur ser du på att ekonomiska frågor och externa pengar har kommit att dominera valprocessen?

Jag tror inte att de externa pengarna avgörs av vem som blir ordförande. Jag uppfattar att de resurser som diskuteras från Christer Gardell kommer att finnas tillgängliga oavsett vem som väljs till den posten på årsmötet. Min bild är att det finns ett genuint engagemang för tennisen och att stödet mer handlar om förtroende för riktningen än om en enskild person.

Jag är säker på att Christer värnar om svensk tennis så pass mycket att han kommer stötta upp oavsett vem som blir ordförande, så länge han har förtroende för styrelsen som kommer på plats. 

Hur ser du på din kandidatur till ordförandeposten i relation till den andra kandidaten, Ulf Rosberg?

Jag ser mig inte som en motkandidat till honom, utan som ett alternativ – en kandidat precis som alla andra. Det här handlar inte om en motsättning, utan om att ge valberedningen och rörelsen ett val utifrån olika profiler och erfarenheter.

Förklara mer om hur du menar?

För mig handlar det om att bidra med det jag har – min bakgrund som spelare, min erfarenhet från föreningslivet och från näringslivet. Om valberedningen och rörelsen tycker jag vore ett bra alternativ är jag superladdad och inspirerad att bidra med det jag kan utifrån min erfarenhet och med mina idéer för att driva svensk tennis framåt. Jag vet att jag kom in lite senare i den här processen, men det behöver inte vara en nackdel. 

Med tanke på situationen svensk tennis befinner sig i med avsaknaden av världsstjärnor, vad är viktigast just nu – kortsiktiga lite snabba resultat eller en långsiktig struktur och plan?

Det är viktigt att vi tar hand om de lovande yngre spelarna vi har, som till exempel tjejgänget med Lea Nilsson, Nellie Taraba Wallberg och Linea Bajraliu, eller killarna som William Rejchtman Vinciguerra och killar på college som Dahlin, Hede och Sebastian Eriksson. Vår uppgift är att uppmuntra spelare att vilja satsa. Där måste vi börja, med att ta hand om de spelarna vi redan har nu. Det gäller även spelare som Olle Wallin och Leo Borg och få den kategorin spelare att fortsätta utvecklas. Fler ska vilja satsa på sin tennis! 

Och vad är nyckeln till det?

Idag är det färre svenska spelare ute och spelar internationellt än när till exempel jag var ung och många spelare reser ensamma. Tidigare var man ofta flera som reste tillsammans, vilket skapade både en positiv miljö och en trygghet. När jag reste runt var vi tio spelare på Jamaica och tävlade samtidigt. Jag minns också när vi var elva stycken i Egypten och mötte vaktmästarna i fotboll där. Det var faktiskt inte så länge sedan. 

Det är givetvis en målbild att det ska vara många svenska spelare därute, men verkligheten innebär också begränsade resurser och det är svårt att ge alla fantastiska möjligheter. Var står du i frågan att satsa brett eller smalt?

Jag tror på att behålla så många spelare som möjligt så länge som möjligt. Historiskt har vi haft en bredd av spelare på hög nivå – många spelare mellan 200 och 1000 i världen.

Därför tror jag på att inte satsa smalt för tidigt. Min tro är att vi tappat många på vägen som varit duktiga för att man satsat just för smalt, för tidigt. Att satsa allt på ett kort är tungt. 

Vi har exempel som Robin Söderling och bröderna Ymer som kommit från små klubbar som Tibro och Skara, vilket också visar att det finns potential i hela landet. Det är en jätteviktig fråga inför framtiden i hur vi kan vara behjälpliga till mindre klubbar ute i landet, där möjligheter till många bantimmar och stor uppmärksamhet finns för de som fattar tycker för tennisen och vill spela mycket. 

Vad anser du att förbundet ska ta för ansvar och ha för roll i en satsande spelares utveckling?

Jag ser förbundet som en koordinerande kraft. Det handlar om att skapa lägerverksamhet och samla spelare från olika regioner. Där är det också viktigt att inkludera hemmatränarna i de miljöerna för kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Det är viktigt att kunskap sprids, inte bara till spelarna utan även till tränarna. På så sätt kan man höja nivån bredare.

Så läger är en viktig del av förbundets program?

Ja, men jag tror också man kan bli bättre på att ge spelarna chansen att se vad som krävs internationellt – till exempel genom att organisera resor, inte bara för de allra bästa utan även för spelare strax under som kan inspireras av den erfarenheten. 

Nu till en vattendelare – hur ser du på regionernas roll i svensk tennis i framtiden? Bör deras roll stärkas eller minska?

Regionerna fyller en viktig roll. Det bör däremot vara en del av förbundets vision att komma närmre ut i verksamheterna. Regionerna fyller en viktig funktion på plats för att driva lokala initiativ, som till exempel det vi ser i Göteborg där regionen åker ut med spelare på tävlingar, vilket givetvis även andra regioner gör som exempelvis Stockholm. Den typen av satsningar blir ett regionalt fokus och samverkande kraft. Det är tufft för ett förbund att driva förändringsarbete överallt hela vårt avlånga land annars, så där ser jag att regionerna fyller en stor roll i att jobba efter planen som svensk tennis sätter upp, med både korta och långa målområden.

Det är värt att poängtera att valberedningen har ett viktigt uppdrag i regionerna med att få in drivna personer som vill saker i regionstyrelserna. Det är lika viktigt där med personernas bakgrund som det är i en klubb eller ett förbund, och att var och en tillför kompetens med sitt kunnande kring sporten, sponsring och så vidare. Valberedningarna behöver ta sin uppgift på största allvar!

Vad tror du att du kan tillföra i rollen som ordförande?

Det jag kan tillföra är att jag gjort stora delar av det här förut. Jag har varit med och utvecklat en stor verksamhet i en stor förening och byggt bolag som entreprenör. Jag upplever mig ha förmågan att få folk med på tåget och känna sig sedda. Det värderar jag högt även i arbetslivet. Det ska bygga mycket på lagkänsla – jag vill verka genom andra snarare än att göra allt själv. 

Jag brinner för tennis och för den roll sporten spelar i människors liv. Med min bakgrund från elitidrott, klubbverksamhet och näringsliv hoppas jag kunna bidra till att samla svensk tennis och skapa goda förutsättningar för sportens fortsatta utveckling. 

Vad anser du att styrelsens roll i förbundet bör vara?

Styrelsen ska inte vara operativ i vardagen, men den ska sätta riktningen, följa upp och ställa krav. Vi kan vara en bra vägledning, ställa krav och se till så tempot i arbetet hålls uppe. 

Hur ser du på samspelet mellan styrelse och operativ organisation? 

I Påvelunds Tennis- och Badmintonklubb har vi varit tydliga med att sätta ansvarsområden i styrelsen. Någon med kompetens inom personal har varit bollplank till klubbchefen, någon med marknadskompetens har haft ansvar för det, någon för fastighet och så vidare.

Jag kan återkomma till valberedningen som har en väldigt viktig uppgift i att sätta rätt lag och komma med bra kandidater. Det handlar om att få en sammansättning där olika kompetenser finns representerade – lite som i ett lagbygge där man behöver olika roller. Man behöver en målvakt, bra anfallare, backar och så vidare. Det här är precis som i ett fotbollslag. 

Jag tycker att det behöver vara på samma sätt i Svenska Tennisförbundet. För mig är det nästan ett krav att man inte sitter i en styrelse för meritlistan, utan för att man tillför något konkret till svensk tennis. Med tanke på att det är flera nya positioner som ska tillsättas i år blir det viktigt att valberedningen gör ett gediget arbete.

I den här debatten som följt styrelsefrågan så pekar många på att vem som blir ordförande eller sitter i styrelsen inte är kärnan i svensk tennis problem utan att det snarare kan vara den operativa personalen som behöver ses över? 

Det handlar mycket om att ge rätt förutsättningar och förtroende för personalen. Det är den operativa personalen som gör jobbet men styrelsen är kravställare och ska enas om visioner och planer som sätts på strategisk nivå. Där behöver det kontinuerligt utvärderas och säkerställa att målen uppnås. 

Men, det är en resultatbaserad verksamhet och det klart ingen ska sitta säkert på en post i all evighet, utan det ska krävas bra arbete och resultat och den kravställningen ska komma ifrån styrelsen. Det är av högsta vikt att man får framåtdrift i verksamheten och får de förändringsresultat man vill åt. Där har styrelsen i allra högsta grad en stor inverkan på riktningen och förändringen svensk tennis ska ta. Styrelsen ska ge förutsättningar och förtroende för den ledningen man har i svensk tennis och de personerna som jobbar i organisationen ska känna det.

Om du får tillträder rollen som ordförande, gör du det med förtroende för den personalen som arbetar på tennisförbundet just nu?

Först och främst får man utvärdera arbetet som gjorts, lyssna in och ge alla förutsättningar för att lyckas. Det är svårt att svara på den frågan enbart utifrån det man sett utifrån. Men, det jag tror vi alla kan vara eniga i är att svensk tennis inte är där vi vill att den ska vara.

Fotnot: Ulf Rosberg har flertalet gånger det senaste halvåret blivit tillfrågad om en intervju, men avböjt vid samtliga tillfällen.