Ny tävlingsreform skakar om svensk tennis – en förändring som tvingar fram frågan: vilka ska få plats i hallarna?

En ny tävlingsstruktur ska förändra svensk barntennis i grunden. Sedan 1 januari 2026 är ROG-touren ett faktum – ett system som ska ge fler matcher, jämnare nivåer och bättre utveckling för spelare på röd, orange och grön nivå. Men reformen kräver också prioriteringar. Baslinjen har pratat med Helsingborgs TK:s klubbchef Marcus Lindberg, Svenska Tennisförbundets tävlingsansvarige Bengt Helmersson – samt arrangörer från SALK och Sollentuna TK – om möjligheterna, motståndet och vad som faktiskt står på spel.

Av: Linus Eriksson

Det är inte som att Marcus Lindberg väger sina ord när han pratar om ROG-touren. Snarare tvärtom. För honom handlar det inte om en ny tävlingsform i mängden – utan om fundamentet för hela svensk tennis framtid.

– ROG är det viktigaste som finns. Sätter vi inte en riktigt bra grund här så kommer inga klubbar kunna hjälpa sina spelare på sikt – då får vi förlita oss på föräldrars engagemang eller dyra akademier.

Han återkommer till just ordet “grund”. Inte bara i teknisk mening, utan organisatoriskt. För ROG-touren är inte isolerad till tävlingsutbudet – den griper in i hur klubbar prioriterar sina resurser, hur träningen läggs upp och i slutändan vilka spelare som faktiskt får chansen att utvecklas.

I praktiken innebär det att fler barn behöver träna mer – tidigare. Och där uppstår den kanske mest känsliga frågan i många öron.

– Fler behöver vara bättre vid 12 års ålder än vad som varit fallet de senaste åren, och då behöver de vara bättre tidigare än så också, vid 9, 10, 11. För att vara det måste de träna mer. Och det måste ske på bekostnad av något eftersom bantillgången inte är obegränsad – och det blir vuxenmotionen.

Det är där det blir känsligt. Det är där det börjar skava. För i praktiken innebär det att någon måste flytta på sig – frågan är bara vem? Det är också ämnet många helst undviker att röra vid. Vi återkommer till det senare.

Från Svenska Tennisförbundets perspektiv handlar ROG-touren om att skapa en gemensam struktur där det tidigare funnits stor variation. Bengt Helmersson beskriver en verklighet där tävlingar på röd, orange och grön nivå sett helt olika ut beroende på arrangör.

I vissa fall har tävlingar varit välorganiserade och genomtänkta. I andra fall har upplägget inneburit att några barn spelat väldigt mycket – medan andra knappt fått spela alls.

– Det har inte varit tillräckligt uppstyrt. Man har kunnat arrangera tävlingar på många olika sätt, och det har lett till att spelarna fått väldigt olika mycket matchspel.

Han ger ett konkret exempel: stora poolspel där alla får vara med – men där vissa åker ut tidigt och knappt får matcher, medan andra spelar vidare i slutspel och får betydligt mer speltid.

– I de här åldrarna är det inte rimligt att hur mycket du spelar beror på hur bra du är just den dagen. Hur bra du är beror ju i stor utsträckning på hur mycket du spelat tidigare.

Det är i den logiken ROG-touren har tagit form. Ett system där alla garanteras mer speltid, där matchningen successivt blir jämnare och där fokus flyttas från resultat till utveckling – utan att helt ta bort tävlingsmomentet.

– Det handlar inte om att vi inte vill ha vinnare, det handlar om att skapa jämna matcher. Vinner du möter du andra som vinner, förlorar du möter du andra som förlorar. Det blir bättre matcher över tid.

På banan har förändringen redan börjat märkas. När SALK arrangerade en Grön A-tävling inom ROG-touren blev en av de tydligaste effekterna just mängden spel.

– Barnen fick spela mycket tennis och matcherna var jämnare än i det tidigare formatet, säger tävlingsledarna Martin Tyllman och Axel Oljons.

De beskriver också hur formatet, med tydliga tidsramar och struktur, gjorde tävlingen mer förutsägbar och enkel att delta i – både för spelare och föräldrar. Samtidigt lyfter de en aspekt som blivit en återkommande diskussionspunkt:

– Sex timmar är ganska långt…

Det är en balansgång som flera aktörer pekar på. För medan ambitionen är att ge mer matchspel, så ställer det också krav på uthållighet, planering – och inte minst bantillgång.

Föräldraresponsen i SALK:s tävling speglar just detta dubbla intryck: uppskattning för mängden spel, men också en viss tvekan inför längden.

– Många tyckte att dagen flöt på smidigt och att barnen fick spela mycket. Men några upplevde att det blev en lång dag.

I Sollentuna har erfarenheterna hittills varit odelat positiva. Där har man arrangerat både Orange B och Grön B, och upplevelsen är att formatet fungerar direkt i praktiken.

– Det är väldigt smidigt och lätt att arbeta med. Matcherna flyter på bra och spelarna får spela många matcher under samma dag, säger Taj Mutahar.

Hon betonar också något som ofta glöms bort i diskussionen om tävlingsformat: atmosfären i hallen under eventet.

– Det skapar en bra och positiv stämning under tävlingarna.

Det är en aspekt som ligger helt i linje med förbundets ambition att göra tävlingarna mer inkluderande och utvecklingsfokuserade, utan att ta bort tävlingskänslan.

– Spelarna får spela på en nivå som passar dem, och det uppskattas av både spelare och föräldrar.

Trots de positiva signalerna finns en tydlig flaskhals: tillgången på tävlingar.

Helmersson är tydlig när han beskriver situationen, särskilt i storstadsregionerna.

– I Stockholm har vi alldeles för få tävlingar i relation till hur många som vill spela.

När tävlingar öppnar fylls de på nolltid. Förbundet har till och med sett exempel på “först till kvarn”-anmälningar – något man egentligen vill undvika, men som blivit en konsekvens av trycket.

SALK:s erfarenheter bekräftar bilden.

– Tävlingarna blir snabbt fullbokade, vilket gör att många barn inte får plats.

Det är här ROG-tourens kanske största utmaning blir tydlig: systemet i sig fungerar – men kräver att fler klubbar faktiskt arrangerar tävlingar. Ett problem som egentligen även finns i vanliga, nationella tävlingar där många tävlingar tvingats ställa in enskilda äldre åldersklasser på grund av för många anmälningar.

För Marcus Lindberg är lösningen tydlig, även om den inte är enkel.

Han menar att klubbarna måste börja tänka annorlunda – både kring sin verksamhet och sina prioriteringar.

– Man behöver organisera klubben så att alla på röd, orange och grön nivå får möjlighet att träna flera gånger i veckan. Och vid sidan av det måste man arrangera tävlingar.

Han konkretiserar kravet:

– 10–15 ROG-tävlingar per år. Inte två per säsong.

Det låter mycket – men Lindberg menar att det snarare är en återgång till något som tidigare varit självklart.

– Förr hade man söndagsligan. Det kunde vara 20 tillfällen per år med internt matchspel i klubbarna. Det här är egentligen inget nytt – vi tar bara tillbaka det som fungerade.

Samtidigt är han medveten om att verkligheten ser olika ut i landet. I vissa regioner är problemet brist på spelare. I andra – som Stockholm – är det brist på tid och banor.

– Det finns olika utmaningar beroende på var man är. Men alla behöver hitta sin lösning.

Det som växer fram i både Lindbergs och Helmerssons resonemang är att ROG-touren inte bara handlar om matcher – utan om en kulturförändring.

Helmersson pekar på en internationell trend där kommersiellt gångbar vuxentennis tar allt större plats i hallarna.

– Det är enklare att köra seniortennis. Fyra på banan, fasta tider, bra ekonomi och mindre krav på tränarresurser.

Men konsekvensen, menar han, kan bli att barn- och ungdomsverksamheten trängs undan.

– Om man ska ha en bra barnverksamhet måste man också se till att det finns tävlingar. Annars fungerar det inte.

Här möts han och Lindberg i en gemensam slutsats: ROG-touren fungerar bara, och framför allt fungerar som bäst, om den prioriteras.

– Vuxenmotionen bereder ut sig i landet, men vi behöver alla vara lösningsorienterade och hitta vägar att frigöra tid för barn- och ungdomstennisen. Kanske får vuxna spela inomhus i maj, juni, juli och augusti helt enkelt, när barnen går ut?

Alla är dock inte övertygade. Helmersson beskriver hur mottagandet varit delat.

– Vissa tycker att det här är fantastiskt. Andra undrar varför man tagit bort tidigare tävlingsformer och varför man inte längre kan vinna priser på samma sätt.

Det finns också en frustration från vissa föräldrar till spelare som upplevs som “för bra” för nivåerna.

Men förbundet står fast vid sitt beslut och sin nya satsning.

– När man förändrar måste man våga vara lite modig. Samtidigt måste vi lyssna och justera där det behövs.

Även i praktiken finns saker att fundera över och eventuellt skruva på. Diskussionen om sex timmar långa tävlingar är en sådan. Där har man givit möjlighet till arrangör att dela upp tävlingen på två dagar, tre timmar åt gången.

Trots att ROG-touren bara varit igång sedan januari finns redan indikationer på effekt. Över 700 unika spelare från mer än 100 klubbar har deltagit när samtalet med Helmersson gjordes i mitten av mars – och antalet starter fortsätter att öka.

Lindberg menar att man redan kan ana en nivåhöjning.

– Jag tycker att man ser bättre nivå på 7-åringarna redan nu, vilket är ett resultat av hela ROGGEN som lanserades för några år sedan.

Målet är tydligt: fler spelare ska bli redo för internationellt spel i 12-årsåldern.

– Får man fram spelare som kan spela Tennis Europé i den åldern behöver man inte fundera så mycket – då gör man något rätt.

ROG-touren är i grunden en möjlighet. Ett försök att skapa en mer rättvis, utvecklande och sammanhållen väg för unga tennisspelare i Sverige. Men den är också ett test. Ett test på om klubbar är beredda att prioritera annorlunda. Ett test på om tränare vågar tänka nytt. Och ett test på om svensk tennis är redo att sätta barnens utveckling före kortsiktig bekvämlighet och ett ekonomiskt enklare och tydligare plusresultat.  För i slutändan handlar det inte om tävlingsformat – det handlar om vilka spelare som ska få chansen att bli bra. Kommer fortsatt vuxentennis och ekonomi prioriteras, eller är föreningarna redo att tänka om och prioritera nästa generation nu?