Det är tisdag och klockan är 17.45 när vi slår oss ner på Ölstugan Tullen på Kungsholmen. Efterjobbsbruset har börjat lägga sig över lokalen. Glas klirrar, stolar dras ut. Det finns lediga bord, men jag frågar ändå efter vårt reserverade.
Jag kommer först och slår mig ner. Max Willstedt kliver in genom dörren bara någon minut senare, före tiden vi bestämt. Det var inte så länge sedan jag såg honom sist, men många år sedan vi faktiskt satte oss ner och snackade. Det var i Barcelona. Men mer om det senare.
”Över borden på Tullen” är en intervjuserie i sju delar där varje samtal tar avstamp i två set. Det ena kretsar kring det genomgående temat ”Vad har tennisen lärt mig?” – frågor som återkommer i varje del. Den andra halvan anpassas efter gästens egen vardag, resa och erfarenheter. Resultatet blir personliga samtal om idrott, arbete, relationer och livet i stort – i en avslappnad miljö. Det här är femte delen, från Kungsholmen i Stockholm, och vi börjar som vanligt med det första setet.
Av: Linus Eriksson
Plats & tid: Ölstugan Tullen Kungsholmen, tisdag 17.45 i februari (Läs mer om Ölstugan Tullen Kungsholmen här)
Beställningen: Kalvschnitzel
Dryck: Coca-Cola Zero
Tid i tennisen: Började som 6–7-åring i Täby TK och Vallentuna TK. Spelar än i dag på motionsnivå.
Nuvarande roll: Spelar stegtennis i Solna TK:s högsta grupp. Jobbar som Customer Success Manager på Aurora Live.
Starkaste tennisminne: Vinsten i Pricer Prize i Uppsala, första och enda ITF-poängen i Kramfors, campingen utanför Wimbledon för att få biljetter – och den allra första Kalle Anka Cup-resan till Sverigefinalen i Båstad.
Östersund, avstånden – och envisheten
Max Willstedt (tidigare Jonasson) började sin tennisresa i Stockholm, i Täby och Vallentuna. Men det är flytten till Östersund vid åtta års ålder som formar honom på riktigt. Kontrasten är tydlig. Från Stockholms täta klubbmiljö till en mindre förening längre upp i landet, där det visserligen fanns – och finns – fler lediga tider än i storstäderna, men också en tydlig utmaning i att hitta sparring och tävlingar utan att tillbringa timmar i bil.
Att spela tennis i Östersund innebär logistik. Sundsvall ligger 22 mil bort. Ska man längre söderut väntar heldagar i bilen. Upp mot Luleå. Ner mot Skåne.
– Det är så jäkla långt att åka neråt, säger han och skrattar.
Men det fanns också något annat där. En närhet. En gemenskap som mindre föreningar ofta bär på.
I Östersund fick de som verkligen ville spela utrymme. Tider fanns. Möjligheter att synas fanns. I takt med att Max blev äldre fick han spela mot vuxna spelare – något som på sikt blev avgörande.
– Vi var inte jättemånga, men de som var aktiva fick en väldigt fin sammanhållning. Och jag fick spela mycket.
Han nämner Micke Nordström som en viktig person under uppväxten. En tränare med lugn, kunskap och engagemang. Och så pappa Henry.
– Pappa började spela vuxentennis samtidigt som jag började med minitennis. Så vi lärde oss sporten ihop, nästan. Vi spelade jättemycket och han följde ofta med på tävlingar.
Man skulle kunna tro att en uppväxt i Östersund främst innebar vintersport. Och visst – Max åkte både slalom och längd. Under en period hade de till och med den gamla skidskytten Tord Wiksten som fystränare. Max spelade även innebandy, fotboll och golf. Men från 12-13 års ålder var det tennis som gällde primärt”.
Utvecklingskurvan syns kanske allra tydligast i Kalle Anka Cup. Första gången han kvalificerade sig till Sverigefinalen blev han nollad i första singelmatchen.
– Jag visste knappt reglerna. Jag servade till och med underifrån ibland.
Han skrattar när jag frågar om det verkligen stämmer.
– Jag kvalificerade mig varje år i Jämtland. Och sista året, när jag var 15, slutade jag tia i Sverige. Från att bli nollad till att faktiskt vara med och fightas. Det var ändå rätt fint. Det visar att jag hela tiden gick framåt.
Det är där någonstans man förstår vad tennisen faktiskt gav honom.
– Tennisen lär dig att du alltid kan komma tillbaka. Alla som har tävlat har varit helt sänkta någon gång. Men om du håller dig till din plan och fortsätter jobba så finns det alltid en ny chans.
Samtidigt formas en självständighet. Att stå ensam på banan. Att hantera pressen, besluten, misstagen och kanske framförallt att resa själv mellan tävlingar.
– Det har hjälpt mig i livet senare. Att våga flytta. Våga testa nytt. Man har lärt sig att stå på egna ben.
Världen runt – men alltid med racketen i handen
Tennigymnasiet tog Max söderut, till Uppsala. Tennismässigt fortsatte utvecklingen, men fysiskt började kroppen säga ifrån. Axeln krånglade och belastningen blev för hög i förhållande till den fysiska grunden.
– Jag var för dåligt fysiskt tränad och ganska stel. Lätt för att bli skadad, helt enkelt. Så om min tennisutveckling gick uppåt gick min kropp nedåt.
Den sista tävlingen han spelade blev en ITF i Kramfors. Han spelade trots att det gjorde rejält ont.
Han lutar sig bakåt i stolen när han minns det.
– Jag hade sån jäkla smärta. Det var där någonstans det tog slut.
Men även när tävlingssatsningen ebbade ut släppte han aldrig spelet. Det är en detalj som återkommer genom hela hans vuxenliv: oavsett stad, oavsett land, har han hittat en tennisbana.
Austin i Texas, där han pluggade på University of Texas. Barcelona. Dublin. Varje gång samma mönster. Han letade upp anläggningar, sökte sparring och hakade på när möjligheten fanns att vidga både sitt tennis- och sociala nätverk.
– Tennisen är social. Den öppnar dörrar överallt.
När han började jobba med digital marknadsföring i Barcelona knackade en kollega honom på axeln första dagen.
– Han sa att vi hade mötts på en tävling i Höllviken. Så vi började spela tennis och padel direkt. Vi deltog till och med i lokala padelturneringar.
Världen blir mindre när man delar samma sport.
I dag jobbar Max som Customer Success Manager på Aurora Live och bor i Stockholm. Men tävlingsinstinkten är inte borta.
I Solna TK spelar han stegtennis i högsta gruppen.
När han började fick han kliva rakt in i elitgruppen. Ringrostig förlorade han några jämna matcher och ramlade ur direkt, men…
– Jag tog mig upp igen. Senast kom jag trea i högsta gruppen!
Han lutar sig fram lite när han pratar om det. Detaljerna kommer snabbt: slicen som ska bli bättre. Att våga gå fram på nät. Balansen mellan hans naturliga defensiv och en mer offensiv identitet.
– Jag är snabb och stabil bakifrån. Men mot de bästa måste jag våga slå på lite mer.
Jag frågar om han fortfarande känner att han utvecklas.
– Jag känner fortfarande att jag blir bättre. Man är smartare nu än när man var tonåring. Förhoppningsvis. Då var man emellanåt helt galen. Nu tar man lite bättre beslut.
Han beskriver tennisen som en form av mindfulness. Tennisbanan är en plats där han kan koppla bort exakt allt annat i livet. Samma anledning till att han också gillar golf.
Och när jag frågar varför han fortsätter, trots skador och heltidsjobb, kommer svaret direkt:
– Den barnsliga glädjen. Det är fortfarande så jäkla kul att slå på bollen.
Det finns inga rankingmål kvar. Men en tydlig ambition.
– Jag vill spela tennis hela livet. Hålla mig skadefri och fortsätta utvecklas.
Han och kompisen Johannes Larsson har till och med ett halvt uttalat mål.
– Vi har sagt att vi kanske ska spela dubbel i 40-årsklassen på Veteran-SM.
Han ler igen. Tävlingsinstinkten har inte försvunnit – den har bara bytt form.
Schnitzeln är uppäten och lokalen har fyllts på. Max ska hem och jobba som vanligt dagen efter. Men senare i veckan väntar en ny match i tennishallen. Den ser han fram emot. Han har längtat ända sedan den förra matchbollen var inslagen.
Precis när vi ska resa oss stannar han upp.
– Just det. Jag kom på en grej till.
Han tänker några sekunder.
– När vi skulle inviga gamla bana 1 i Östersund – den som kallas centercourten – lyckades klubben få Magnus Norman att komma upp – hur vet jag inte. Jag och pappa hämtade honom på flygplatsen. Sen stod han där och slog med oss juniorer på nylagda bana 1, i Östersund.
Han skakar lite på huvudet.
– Det var helt otroligt. Men framför allt – så kul och häftigt.
