Det är söndag och klockan har precis slagit 13.00 när vi kliver in på Ölstugan Tullen på Sveavägen, mitt i centrala Stockholm. Det är inte den där försiktiga stillheten som kan infinna sig precis vid öppning, utan snarare känslan av att dagen har kommit igång – men ännu inte riktigt tagit fart.
Vid ett av borden slår jag mig ner med 20-årige Anton Dahlén. Han sitter redan rak i ryggen. Anton är tenniscoach och har varit ledare sedan tonåren. Han började sin tränarbana i samma klubb som jag en gång inledde min, i Mölndals Tennisklubb – hallen som alla någon gång åkt förbi längs E4:an, täckt av massor av reklamskyltar. I dag är han verksam på Good to Great Tennis Academy.
Vi beställer vid baren – Anton tar fläskschnitzel och en Coca-Cola och jag testar en ostbringemacka.
”Över borden på Tullen” är en intervjuserie i sju delar där samtalen alltid tar avstamp i två set. Det ena setet kretsar kring det genomgående temat ”Vad har tennisen lärt mig?” – frågor som återkommer i varje del. Det andra setet formas efter gästens egen vardag, resa och erfarenheter. Resultatet blir personliga samtal om idrott, arbete, relationer och livet i stort – förda i en avslappnad miljö. Det här är fjärde i serien, en söndag vid lunchtid mit i centrala Stockholm. Vi börjar, som alltid i den här serien, med det första setet.
Av: Linus Eriksson
Plats & tid: Ölstugan Tullen Sveavägen, en söndag 13.00 i februari (Läs mer om Ölstugan Tullen Sveavägen)
Beställningen: Fläskschnitzel
Dryck: Coca-Cola
Tid i tennisen: Snart 15 år
Nuvarande roll: Tenniscoach på Good to Great Tennis Academy
Starkaste tennisminne: En collegematch mot sonen till Pam Shriver, där jag vann en supertiebreak med 11–9, två månader efter att ha gått på kryckor. Mitt tonårsego drog slutsatsen att jag är en bättre coach än Shriver eftersom hon satt och coachade sonen hela matchen igenom.
Vad har tennisen lärt dig?
Frågan är återkommande i den här serien, men svaren blir aldrig likadana. För Anton handlar det mindre om specifika matcher eller tekniska detaljer och mer om det mentala hantverket som sporten tvingar fram. Erfarenheter som inte stannar i hallen.
Han tänker några sekunder innan han svarar, trummar lätt med fingrarna mot bordsskivan.
– Den viktigaste lärdomen är att tackla utmaningar. Allt från att bygga självförtroende till att resa sig när man misslyckats. Det är egentligen exakt det livet kräver av dig också.
Han beskriver hur åren i hallen gjort honom medveten om att tennisen kan upplevas som individuell, men att tränarrollen är allt annat än ensam.
– Jag är beroende av andra människor i det här yrket. Alla är olika och behöver olika saker. Jag är mig själv men har lärt mig vikten av att möta varje enskild individ, inte sällan på mitten.
Han nämner begreppet Ubuntu, en gammal afrikansk filosofi.
– “I am because we are.” Det handlar om att vara en lagspelare. Man är ingenting utan andra.
Anton arbetade i Mölndals TK i två omgångar. Trots sin unga ålder var han under flera perioder yngre än sina kollegor, men ändå den som varit i klubben längst. Det gav honom en informell ledarroll – inte bara gentemot spelare, utan även mot andra tränare.
– Jag hjälpte mycket andra och försökte vara en bra lyssnare.
Han pausar, tar en klunk Coca-Cola.
– Nu här på GTG-akademin vill jag nästan göra tvärtom. Jag vill lära mig mer och ställer fler frågor.
När vi rör oss vidare in på hur han själv förändrats de senaste åren blir tonen mer reflekterande. Han lutar sig fram över bordet, som om han vill väga orden noggrant.
– Förut kunde jag vara mer bestämd. Jag kunde säga “så här är det” ganska kategoriskt. I dag säger jag snarare: “så här tror jag att det är, utifrån min erfarenhet.” Jag har släppt idén om att någon sitter på ett facit.
Det är en skillnad som inte handlar om minskat självförtroende, utan om mognad.
– Vissa tycker säkert att jag har stort ego, säger han och ler snett. Men jag är mer ödmjuk nu, utan att självförtroendet har krympt. Jag behöver inte slå fast hur saker är lika hårt längre.
Samtalet glider vidare in på hur tennisen påverkat honom som människa utanför banan. Här blir han nästan lite självkritisk.
– Jag är nog en ganska komplicerad person. Väldigt lite i mitt liv är konkret. Allt beror på. Det är så på banan – och mycket är så i vardagen också. Jag tänker mycket, ibland utan att landa i något tydligt svar.
Han stannar upp, blicken vandrar mot fönstret innan han fortsätter.
– Men jag är bättre i dag på att lyssna igenom nya idéer. Det har jag definitivt utvecklat.
När vi kommer in på konflikter och svåra samtal märks det hur mycket tränarrollen format honom. Att möta människor varje dag, i olika åldrar och med olika drivkrafter, gör något med ens förhållningssätt.
– Jag tror att jag är en tolerant person och låter alltid varje person ta egna beslut. Jag kan säga: “Du får göra precis vad du vill – men du behöver förstå vad det kommer leda till.” Och det är viktigt att veta vilken roll man har i varje situation. Är jag mentor? Coach? Medmänniska? Det är inte alltid samma sak.
Relationerna har varit avgörande för hans utveckling och han nämner flera som haft stor påverkan på den ledaren han är idag. Förutom familjen nämner han Sebastian Dorling, som följt honom både under och efter den aktiva tiden, en coach i USA som stöttade honom genom både tennisen och livet där – och en mentor på gymnasiet som såg individen bakom prestationerna.
Ansvar tidigt – och viljan att bli bäst
Att Anton i dag står på banan som tränare är ingen slump. Redan som tolvåring tog han första steget själv. Han gick fram till Sebastian Dorling och frågade om han fick assistera på en miditennistimme.
– Jag frågade om jag fick vara med som assisterande coach. Sen frågade jag igen. Och igen.
Det som började som nyfikenhet blev snabbt en karriärriktning. Som 16-åring blev han tillförordnad chefstränare. Tanken var att det skulle gälla i två månader. I slutändan blev det nio månader – några fler än han tänkt .
Ansvarsnivån var hög för hans ålder, och framför allt med tanke på att han fortfarande gick gymnasiet. Det innebar pendeltåg till och från tennishallen och möten före skolan, gymnasieplugg på dagarna för att därefter åka en andra gång till hallen på eftermiddagen för träning och administration ända in till kvällen.
– Det knäckte mig tidsmässigt. Jag lärde mig sjukt mycket och jag gillar att jobba hårt. Men jag blev väldigt stressad av det.
Samtidigt var det då beslutet landade på allvar: han skulle bli tränare.
Under gymnasiet praktiserade han på Good to Great och stod på banan med bland andra Magnus Norman. Han upplevde att han såg mycket av samma saker som tränarna där, men saknade spelarerfarenheten.
– Då bestämde jag mig för att åka till USA och spela collegetennis. Jag ville bättra på både spelarerfarenheten och livserfarenheten.
Han hamnade i Santa Barbara i Kalifornien. Planen var två år, men det blev ett. Han drar handen genom håret innan han fortsätter.
– Det tog hårt psykiskt. Jag kände att det saknade ett större syfte att vara där, och jag hade mycket skador. Jag växte av året där, men tror inte ett andra år hade gett mig särskilt mycket mer för min framtida tränarkarriär än vad ett år redan gjorde.
Den 12 januari i år gjorde han sin första arbetsdag på Good to Great. I dag står han runt 40 timmar i veckan på banan. Många privattimmar. Färre tävlingsjuniorer än han haft tidigare – något han kan sakna – men också en annan typ av direkt respons.
– Utvecklingen under en timme går ju snabbare när man står privat än i grupplektioner. Det är roligt.
Utöver coachrollen är han också “dorm supervisor” för spelarna som bor på akademin.
– Jag älskar de engelska titlarna, skrattar Anton när jag påtalar den internationella titeln.
Anton fortsätter:
– Det är kul att konstant träffa människor. Jag ska se till att ingen är uppe för sent, att det är ordning och reda. Och ibland hjälper jag någon med nageltrång på knackig engelska eller får andra frågor som man inte kan förbereda sig på.
När vi närmar oss slutet av samtalet kommer vi in på vad han tänker om sin framtid Han har precis börjat jobba på GTG, men vad ser han sig själv göra om fem år, eller om tio?
Anton sitter upprätt igen med händerna på bordet. Schnitzeln är uppäten. När jag frågar om hans långsiktiga mål tvekar han inte en sekund.
– Jag vill bli världens bästa tränare. Och jag tror genuint att jag kan bli det.
Det handlar inte nödvändigtvis om titlar eller priser. Inte heller om att coacha en topp 10-spelare till varje pris.
– Jag vill vara bäst inom det område jag är i. Om det är ATP, motionärer eller juniorer – det får vi se. Men mina styrkor ska jag vara riktigt bra på.
Han har funderat mycket på vad han faktiskt bidrar med.
– Jag får folk att le och jag vill tro att jag är bra på de mentala bitarna. Jag behöver inte vara bäst på fysisk träning eller på allting annat – jag måste inte vara bäst på allt. Men det jag är bra på ska jag vara riktigt bra på.
Under den dryga timmen vi suttit och pratat har söndagen har gått från lugn till mer levande.
Utanför kör bilarna fram krokigt på Sveavägen som står under vägarbete. Vi går ut i den bitande kylan. Anton ska ta tåget tillbaka till tennishallen där han också bor på campus. Vägen framåt är solklar, och han går med bestämda steg.
