Vad är det egentligen som gör att ett litet tennisgymnasium i Ångermanland har fostrat så många av dagens tränare och ledare i svensk tennis? Jag gick själv två år i Kramfors och ringde upp min tränare på gymnasiet, Peter Rejmer, för att höra vad han tror är anledningen.
Av: Linus Eriksson
Det finns stunder i en tränarkarriär när man börjar se varifrån ens inspiration egentligen kommer. Jag hade många duktiga tränare under min aktiva tid som spelare, och alla har betytt mycket på olika sätt. Mina sista aktiva år tillbringade jag i Kramfors, där jag gick två år på Tennisgymnasiet. Det var där jag började reflektera över sporten på lite andra sätt än tidigare – inte bara hur man slår en forehand, utan över helheten runt omkring.
När jag ser tillbaka idag är det fascinerande hur många av våra gamla gymnasiekompisar som fortsatt i tennisen, nu som tränare, coacher eller i yrken nära sporten. Magnus Ennerberg och Joakim Blomgren på KLTK, Jenny Edner som mental rådgivare, Christian Brydniak i KB Tennis i Danmark, Evgenij Obatnin i Djursholms TK, Anna Nyman i Helsingborgs TK, David Vessberg i Sundsvalls TK, Cristian Valencia Tapia som privattränare i Göteborg, Anneli Thunberg i Härnösands Racketklubb – listan kan göras lång och det finns säkert fler än ovan nämnda också. Hur kommer det sig att just Kramfors lyckats skapa så många tränare i svensk tennis, och framförallt fått så många att stanna kvar i sporten?
Jag ringer upp Peter Rejmer, som var ansvarig tränare när jag började på gymnasiet och arbetade där 2002-2005. Han är i dag tränare i Upsala Studenters IF och har tidigare varit verksam bland annat i Ullevi Tennisklubb. Redan när jag pratar med honom blir det tydligt att det inte är någon slump att så många Kramfors-spelare blivit tränare.
Rejmer själv hade inte reflekterat över hur många av hans elever som fortsatt arbeta med tennis förrän han satt på ett möte med andra tränare och ämnet kom upp. Samma möte diskuterade även spelartest på tränarutbildningarna.
– Jag tycker att en tränarutbildning har ett ansvar att se till att ledarna klarar ett spelartest, säger han. Att hjälpa ledarna att klara det. Man ska inte underkännas bara för att man inte kan spela på elitnivå. Däremot ger en miljö som Kramfors, där spelarna redan har en tillräckligt god spelnivå, en stabil grund för nästa generations ledare. Där tror jag vi har en anledning till att många valt att fortsätta jobba inom det – de har helt enkelt haft en god spelnivå själva.
Men att bli tränare, att vara tränare, handlar inte enbart om att förstå spelet och slå på bollen. Rejmer berättar hur han hade en whiteboard på bana 1 som han använde nästan varje träning. Där ritade han upp övningarna och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde:
– Jag ville förbättra spelarnas tennis-IQ. Är en övning bra eller inte? Varför? Det är kanske här förklaring nummer två ligger till att många blivit tränare – vi skapade en miljö där eleverna kunde analysera spelet, tänka självständigt och se logiken i allt de gjorde.
Han minns också tiden på Ullevi några år senare när han hjälpte dubbelspelaren Johan Brunström:
– Johan sa ofta till sin lillebror Jesper, som var med på en hel del träningar: ”Du kan inte mata in bollen därifrån, den kommer aldrig därifrån i match.” Jag försökte få alla spelare att tänka till – varför gör vi det här?
Men det handlade inte bara om tennis. Rejmer lyfter utbildning och inspiration för honom själv och hans tränarkollegor som nycklar: elittränarutbildning på Bosön, mental rådgivning med Johan Plate och träffar med RF SISU. När duktiga föreläsare och aktiva gav nya perspektiv för ledarna ledde det i sin tur till att Rejmer och tränarkåren kunde föra över sin nya kunskap, inspiration och entusiasm till eleverna i vardagen.
– Någonstans här kanske den stora förklaringen ligger, säger Rejmer. Både jag och Tomas Pitkänen (fystränaren) gillade att lära oss nytt och kom regelbundet med nya idéer till träningarna. Det skapade entusiasm hos oss själva att jobba, men gjorde också träningarna spännande för eleverna – de fick ständigt lära sig nya saker och visste sällan helt vad som väntade när de kom till hallen för en ny dag.
Både eleverna och tränarna hade även utbyten med andra sporter som badminton och curling.
Strukturen på gymnasiet var också viktig. I början av läsåret arrangerades spelar- och föräldrahelger:
– Föräldrarna var med och alla ledare var där. Vi berättade hur vi arbetade på banan, fysiskt och praktiskt med boendet, skolan och allt annat. Föräldrarna fick prova att spela själva och känna på både tennis- och fysträning. Det skapade lugn och förståelse, så även där var utbildning viktig, fast för föräldrarna.
Rejmer berättar att nivån på träningarna och upplägget för spelarna var ganska låg när han började på gymnasiet. Han hade inte arbetat med spelare i åldrarna 16–19 år tidigare, och såg uppdraget som spännande. Först studerade han hur allting fungerade i någon vecka, sedan tog han tio dagar där alla uteslutande fokuserade på teoretisk träning och slog knappt bollen alls. Istället satt alla minst en timme varje dag och diskuterade inställning, attityd och rutiner.
– Jag ansåg att vi först behövde ha de grundläggande rutinerna på plats för att kunna träna – för att ge oss själva en rimlig möjlighet att göra bra träningar. När vi gör bra träningar kan vi träna för att tävla och sedan tävla för att vinna, säger han. När vi väl började träna igen förstod spelarna varför vi gjorde det vi gjorde. Jag vet inte om det direkt påverkade att några av dem senare blev tränare, men sättet man lär sig struktur och ansvar på tror jag är en viktig del i att bli en bra tränare.
Pedagogiken genomsyrades dock alltid av individfokus:
– Jag försöker alltid möta spelaren där hen är. Guided discovery gillar jag, men ibland måste man ge rak feedback, som under seriematcher när tid inte finns för något annat. Det gäller att både se gruppen och individen.
Jag säger att det Kramfors lyckats med är otroligt viktigt för svensk tennis. Att fostra nya ledare är en central fråga för hela landet, frågar om Rejmer är stolt över att se så många av hans tidigare elever valt att gå samma yrkesbana som han själv.
– Självklart är det jätteroligt att se, och jag håller med om att det är av stor betydelse att fostra nya ledare. Vi från lite större klubbar måste förmedla vår kunskap till mindre klubbar. Kanske vara mentorer åt nya tränare. Jag pratade med Sigge Mladenovic, klubbchef i MIK Tennis, för inte så längesen när de spelade en P15-seriematch här. Vi pratade om att vi har ett stort ansvar att dela med oss till de yngre ledarna.
Han tar också ett exempel från fotbollens värld:
– Leicester City håller på att åka ur andradivisionen just nu, men vann Premier League 2015/2016 under italienska Claudio Ranieri, med helt andra förutsättningar än många andra klubbar. Samtidigt som det här hände var flera italienska tränare framgångsrika i Europa, och de hade alla kommit från samma italienska coachingskola. Det visar hur viktig rätt utbildning och mentorskap är.
Slutligen, den kanske allra största och viktigaste anledningen till Kramfors som plantskola för tränare: att man lyckades behålla spelarnas intresse under gymnasietiden, vilket kanske är den största bedriften av alla.
– Om tiden på gymnasiet blir positiv och eleverna inte tappar intresset under år två, då är chansen större att de senare vill jobba inom tennisen än om intresset försvinner och de trappar ner sitt eget spelande. Där tror jag vi lyckades med att behålla spelarnas engagemang genom att göra det intressant för dem, hela vägen.
Resultatet talar för sig själv. Så många som valt att stanna kvar i tennisen, i olika roller, visar att miljö, struktur, engagerade ledare och inspiration spelar roll. För svensk tennis handlar det inte bara om att producera spelare – vi måste också producera ledare. Kramfors visade att det går. Frågan är vilka fler som är villiga att ta stafettpinnen, när Kramfors tennisgymnasium numera dessvärre är historia.
HÖR NÄR PETER REJMER GÄSTADE PODDEN:
