Det är lördag och klockan har precis slagit 12.00 när vi kliver in på Ölstugan Tullen i Johanneberg. Dörren har knappt hunnit låsas upp för dagen och lokalen vilar i den där särskilda stillheten som bara finns i restauranger precis innan lunchrusningen drar i gång på allvar. Vi är först in. Stolarna står noggrant inskjutna vid borden– som de bara gör när inga gäster ännu hunnit inta rummet. Här ska vi träffa Daniel Andersson. Tennistränare i Partille Tennis & Padel, egenföretagare sedan två decennier, styrelsemedlem samt mycket dedikerad sin egen gymträning med nybakat personligt rekord i bänkpress.
”Över borden på Tullen” är en intervjuserie i sju delar där samtalen alltid tar avstamp i två set. Det ena setet kretsar kring det genomgående temat ”Vad har tennisen lärt mig?” – frågor som återkommer i varje del. Det andra setet formas efter gästens egen vardag, resa och erfarenheter. Resultatet blir personliga samtal om idrott, arbete, relationer och livet i stort – förda i en avslappnad miljö. Det här är tredje delen i serien och sker i Johanneberg, en lördag mitt på dagen, precis när lunchservicen ska dra i gång.
Av: Linus Eriksson
Plats & tid: Ölstugan Tullen Johanneberg, en lördag 12.00 i februari
Beställningen: Kalvköttbullar
Dryck: Coca-Cola
Tid i tennisen: 33 år som tränare. Gick första tränarutbildningen som 15-åring i Gällivare
Nuvarande roll: Egenföretagare som personlig tennistränare, timanställd tränare och styrelsemedlem
Starkaste tennisminne: Steg 3-utbildningen 1995 som ensam representant från Norrland
Roligaste minne från åren i tennisen: På samma utbildning drog Thomas Högstedt en förstaserve mot mig i en skojdubbel. Jag klev in och slog en dödande backhandretur varpå Thomas sa: ”Nu förstår ni varför jag inte vågar tävla i Norrland.”
Vi slår oss ner vid ett bord runt hörnet inne i lokalen, lite avsides från entrén. Ett bra ställe för samtal – tillräckligt nära sorlet för att kännas levande, tillräckligt avskilt för att kunna prata ostört. Vi hinner börja prata direkt, men när servitören kommer fram tar vi en snabb paus för att titta på menyn. Daniel fastnar för kalvköttbullarna. Jag för den ugnsbakade torskfilén.
Sedan inleder vi set ett – där den här artikelserien alltid börjar: i det personliga.
Vad har tennisen lärt dig – om livet, människor och dig själv?
Daniel lutar sig fram över bordet, som om han vill ta sats i svaret. Det märks snabbt att frågan inte är ny för honom. Snarare en sådan som följt med under åren, dykt upp i olika skepnader längs vägen.
– ”Att man måste ta människor på olika sätt. Jag snor Calle Hageskogs ord lite här, men det gäller lika mycket på minitennisen som på elitnivå. Det är inte kunder eller elever – det är människor vi har att göra med. Du kan inte möta alla likadant.”
Det är en insikt som färgat hans syn på tränarrollen – men också på hur arbete värderas inom tennisen. Daniel återkommer flera gånger till hur vissa typer av insatser tenderar att hamna i skymundan, trots att de i praktiken är helt avgörande för sportens framtid.
– ”Jag har lite åsikter om galor och utmärkelser. Det är ofta tränare i stora klubbar med starka tävlingsspelare som får uppmärksamhet. Men inte Kalle på golvet i Uppsala som gör ett fantastiskt jobb med minitennisen. Om jag har en tennisskola där hundra procent fortsätter efter sommaren – hur jämför man det med Peter Carlssons jobb med Robin Söderling? Det är olika världar, men båda är viktiga.”
Oavsett nivå eller sammanhang återkommer han till samma grundegenskap: tålamod. En egenskap han själv upplever att han haft med sig tidigt – och som blivit allt mer tydlig med åren.
– ”Tålamod har jag nog haft naturligt sedan ung ålder. Det har varit en av mina styrkor, både som tränare och som utövare. I alla idrotter krävs det. Under gymnasiet gick jag själv till tennishallen i Härnösand tre morgnar i veckan, 06.30 till 07.30, före skolan började. Jag hade tre abonnemangstider i veckan tidigt på morgonen – bara för att träna serve.”
Det är den typen av vardagsdisciplin som sällan syns i efterhand, men som ofta säger mer än stora rubriker och snabba resultat. Samma mentalitet menar Daniel har format honom även utanför banan – i relationer, i yrkesrollen och i hur han ser på sitt eget ansvar som ledare.
– ”Man blir mer pedagogisk och diplomatisk. Samtidigt blir du nog inte tennistränare från början om du inte gillar att instruera människor. Men jag har också blivit en bättre ’säljare’ med åren. Vi står hela tiden och säljer in vår syn på saker – till exempel varför din baksving behöver se ut på ett visst sätt. Jag säljer inte varor eller tjänster, jag säljer kunskap. Och ibland säljer jag idéer till en styrelse: varför vi ska köpa in fysmaterial för 10 000 kronor, eller varför en spelare behöver jobba mer med fysen.”
Synen på yrket har också förändrats över tid. Inte nödvändigtvis på själva banan – men runt omkring den. Ekonomi, organisation och prioriteringar tar större plats i diskussionerna i dag – både i styrelserummet och i korridorerna – än när han började.
– ”Det första jag tänker på är att ekonomin blivit viktigare för klubbarna. Det påverkar inte mitt jobb på banan så mycket, men det påverkar vilka frågor som prioriteras i klubben. Hur mycket kommer det sportsliga i fokus i dag? Samtidigt går det inte att komma ifrån – allt blir dyrare, och ekonomin måste fungera för att kunna utveckla verksamheten.”
När samtalet glider in på konflikthantering blir det tydligt att det är en dimension av tränarrollen som sällan får tillräckligt utrymme i utbildningar – trots att den i praktiken är oundviklig.
– ”När får du träna på att vara medlare på en utbildning? Aldrig. Det är där erfarenheten blir viktig. Jag har haft stor hjälp av att kunna bolla situationer med personer som Anders Larsson genom åren. Dialogen är viktig – att inte bli sluten. Någon har kallat mig konflikträdd någon gång, men jag funderar mer på var gränsen går mellan att vara konflikträdd och att vara eftertänksam.”
Ibland stannar Daniel till och funderar innan han börjar svara på frågorna. När frågan om en person som betytt extra mycket för honom och hans utveckling som tränare tvekar han dock inte alls innan han säger Anders Larsson.
– ” Jag jobbade med honom i åtta år i Lerum. Den kunskapen går inte att läsa sig till. Hans sätt att möta människor – från minitennis till elitspelare – är otroligt kompetent. Han är en förebild och det var inspirerande att få jobba så nära honom.”
Daniel fastnar inte gärna i stora ångerberättelser om missade vägval. Att ångra något tror han inte på.
– ”Jag kan inte minnas några enorma misstag. Men misstag kan också vara att inte göra något ibland. Kanske har jag varit för försiktig i vissa lägen. Kanske borde jag ha startat eget tidigare, eller tackat ja till någon tjänst. Samtidigt hörde jag en psykolog säga en gång: man tar aldrig ’fel’ beslut – man tar det beslut man tror på just då. Det perspektivet har fastnat hos mig.”
Från Gällivare till Partille – och ett liv i hallar
Daniels tennisresa börjar långt från storstädernas fullsmockade hallar. Den startade i Gällivare, som sexåring, i en miljö där skidåkningen dominerade men där tennisen blev hans eget revir.
– ”Det var bra sammanhållning i Gällivare. Vi åkte i samma bil till matcher, vilket gjorde att vi alltid kollade på varandra och väntade in att alla blivit klara innan vi åkte tillbaka. Träningarna var i skolor och sporthallar. När jag var 15 flyttade jag till Härnösand, som hade en bredare tennismiljö. Många spelare och tränare som fortsatt sina karriärer på andra ställen har kommit därifrån.”
Under juniortiden i Gällivare mötte han bland annat Helsingborgs nuvarande tränare Heikki Raevaara i en KM-match på asfalt. Daniel, fyra år äldre, vann den gången. Gällivare må inte vara något nationellt mecka för idrott, men från trakterna kommer också namn som Janne Boklöv och Thomas Fogdö. Själv drogs Daniel mer till racket än till skidor.
Hans stora gymintresse, som håller i sig än i dag och snarare vuxit med åren, började av praktiska skäl.
– ”Jag började gymma när jag var 19, inför lumpen. Jag var liten och klen och behövde bygga på mig. I dag gymmar jag för att klara vardagen. Styrketräningen har blivit min idrott. Min tävling och min avkoppling.”
Arbetslivet har tagit honom via Lilla Edet (två år) och Lerum (åtta) till Partille, där han blivit kvar. I dag är han både tränare och styrelsemedlem – med insyn i både det dagliga arbetet på banan och de långsiktiga frågorna runt klubben.
– ”Partille är en väldigt trevlig klubb. Vi har inte lika många tävlingsjuniorer längre, vilket faktiskt ger en annan stämning i hallen. Vi är en ’normal’ tävlingsklubb, skulle jag säga, men en otroligt stark motionsklubb. Det är vår stora styrka – att vi är kompletta på motionstennisdelen. I styrelsen handlar mycket om hur vi utvecklar klubben framåt. Utmaningen nu är padelhallen. Tennisen har full verksamhet, men padeldelen är viktig att få att lyfta.”
Runt tio timmar i veckan står Daniel själv på banan. (Eller ”Prince Daniel” som han skämtsamt ibland kallar sig själv efter 30 år som tränare med Princeracket.) Inspiration för att fortsätta utvecklas hämtar han i dag mycket digitalt.
– ”Podcasts, sociala medier, kollegor. Jag följer din podd också,” säger han med ett leende. ”Man plockar bitar här och där.”
Fysbiten ligger honom varmt om hjärtat även när det kommer till tennisen. Inte bara för att han själv tränar mycket utan för att fysen uppenbart är så viktig för tennisspelare.
– ”Annars tränar du sönder dig. Det finns både skadeförebyggande och prestationshöjande träning – och du behöver båda.”
Daniel har gjort försök att arbeta mer och mer med fysträningen för tennisspelare, men upplevt att klubbar har svårt att skapa utrymme ekonomiskt för fysträning och fystränare.
Som tränare har Daniel alltid försökt vara innovativ. Han har till och med lärt sig spela tennis med båda händerna, mest för att kunna möta sina spelares behov bättre om de behöver träna mot vänsterhänta spelare.
– ”Det svåraste var att lära sig serva med vänstern. Den är inte bra i dag heller, men jag kan serva lite lätt. Och det avlastar högerarmen att kunna både mata och slå med båda händerna.”
När samtalet börjar runda av är restaurangen betydligt mer levande än när vi klev in. Fler bord är fyllda, ljudnivån har höjts ett snäpp. Jag frågar Daniel vad han tänker om framtiden – både för egen del och för klubben.
– ”Jag är ganska nöjd med min situation nu. Det finns en konst i att inte alltid pusha sig vidare i ett rasande tempo. Jag tog 140 kilo i bänkpress i januari – det tog 33 år utan doping,” säger han och skrattar. ”Nu har jag släppt det målet. Nu är det kondition ett tag. Och så vill jag vara med och utveckla Partille Tennis vidare. Det är därför jag sitter i styrelsen sedan ett år tillbaka.”
Vi reser oss från bordet och rundar av. Utanför fönstren rullar Johanneberg vidare. Folk är på väg någonstans. Lunchen är över – men dagen har precis börjat.
Fin och koncis bild av en tennisidealist som trots norrlänning valde den vita sporten. Har mycket god tränarbakgrund, verkar vara nöjd med nuvarande klubb och gör ett personligt, ödmjukt och trevligt intryck!