Det är torsdag eftermiddag när vi kliver in på Ölstugan Tullen på Andra Långgatan. Klockan har just slagit 16.00 och lokalen är redan på väg att fyllas av människor som valt en tidig middag. Bartendern, precis innanför dörren, möter oss med ett leende.
Här, mellan tuggorna på vår pannbiff med potatismos och Coca-Cola Zero i glaset, möter vi André Backlund – uppvuxen i Örnsköldsvik, tennisutbildad både i norr och söder och i dag huvudansvarig för administration och marknad på Ullevi TK.
”Över borden på Tullen” är en intervjuserie i sju delar där samtalen alltid tar avstamp i två set. Det ena setet kretsar kring det genomgående temat ”Vad har tennisen lärt mig?” – frågor som återkommer i varje del. Den andra halvan anpassas efter gästens egen vardag, resa och erfarenheter. Resultatet är personliga samtal om idrott, arbete, relationer och livet i stort – förda i en avslappnad miljö. Den här andra delen utspelar sig passande nog på Andra Långgatan, en torsdag i februari.
Av: Linus Eriksson
Plats & tid: Ölstugan Tullen Andra Långgatan, torsdag 16.00 i februari. (Läs mer om Ölstugan Tullen Andra Låggatan)
Beställningen: Pannbiff med potatismos
Dryck: Coca-Cola Zero
Tid i tennisen: Började spela vid 9 års ålder, lade av vid 18 – tillbaka i tennisen för fyra år sedan
Nuvarande roll: Huvudansvarig för administration och marknad på Ullevi TK
Starkaste tennisminne: Sverigefinalen av Kalle Anka Cup för första gången i Båstad
Vi har knappt hunnit slå oss ner när André klargör att han redan kollat menyn online.
– ”Pannbiffen lockar måste jag säga”.
Klart den gör det – jag tar samma. Med det inleder vi set ett, där den här artikelserien alltid börjar: i det personliga.
Vad har tennisen lärt dig – om livet, människor och dig själv?
André lutar sig tillbaka, tar en sipp från drickan och suger på orden innan han börjar svara.
– ”Att vara anpassningsbar. Jag har flyttat mycket. Redan som 13-åring flyttade jag ifrån Övik söderut till Lund och i dag bor jag i Göteborg. Tennisen har gjort mig mindre rädd för förändring – och bättre på att hantera motgångar.”
Det blir snabbt tydligt att det här är ett återkommande tema i Andrés liv: att aldrig bara representera sig själv.
– ”Att representera har alltid varit viktigt för mig. Man representerar inte bara sig själv på banan – utan också sin klubb, sin familj, sin coach. Det har präglat hur jag försöker vara som person även utanför tennisen. Jag är rätt säker på att ingen ärligt kan säga att de någonsin såg mig ha riktigt dåligt beteende på banan som junior.”
Livet som tennisspelare tennisen tvingade fram en tidig självständighet.
– ”Att tidigt börja resa själv, ta eget ansvar, springa runt på Arlanda som 13-åring med pappa i luren – det gör något med en. Jag har flyttat mycket genom åren och genom det fått många relationer längs vägen, som jag tycker mig ha varit ganska bra på att ta hand om.”
Samma erfarenheter har satt spår i hur han idag ser på arbete och utveckling i stort.
– ”På något sätt har tennisen gett mig en förståelse för vad det innebär att bli bra på något. Att det är fullt möjligt – men att det kräver tid. Det är inget som bara händer.”
Jag frågar hur han hanterat motgångar genom åren?
– ”Jag tror tennisen har format mig mycket där. Jag minns en Tennis Europé i Danmark där jag förlorade en match och inte tog konflikten under matchen när motståndaren fuskade med domslut. Efteråt sa min tränare att jag borde ha gått fram till nätet, bröstat upp mig och sagt: ’Är du här för att spela tennis eller fuska?’”
Han skrattar till åt minnet, men poängen är allvarlig.
– ”Efter det började jag göra så. Det funkade de flesta gångerna – ibland mindre bra. Men tennisen har lärt mig att man ibland faktiskt måste stå upp för sig själv.”
Motgångarna stannade inte vid det mentala. Den största kom utan förvarning, mitt under andra året på gymnasiet som han gick i Båstad när han bröt både handleden och armbågen i en cykelolycka som höll honom borta från tennisbanan i nästan ett år..
– ”Där och då tänkte jag: ska jag lägga ner tennisen nu? Antingen ger jag upp – eller så kommer jag tillbaka fysiskt starkare.”
Han valde att bita ihop.
– ”Jag nötte på, sprang på band, byggde upp kroppen igen. Även om jag senare lade ner tennisen lärde jag mig där hur man tar en motgång på riktigt. Den erfarenheten har jag haft med mig i mycket annat i livet.”
För motgångarna tog inte slut när racketen lades på hyllan.
– ”När jag flyttade till Göteborg hade jag precis jobbat med att driva padelhall i Övik. Efter fem månader och 30 dagar blev jag uppsagd – precis innan min sex månaders provanställning gick ut. Det tog hårt mentalt. Jobbet efter kom ganska snabbt, men jag mådde rätt dåligt när jag klev in i det. Det var en period där jag verkligen fick kämpa mig igenom motgång.”
När André börjar prata om personer som format honom blir han ivrig, entusiastisk, över att få berätta något som man märker att han tänkt att han vill få sagt.
– ”Jag måste faktiskt nämna en person som jag knappt visste själv hade format mig, men ju mer jag tänkt på det desto mer kände jag att jag måste säga det till honom personligen någon gång, vilket jag fick chansen att göra i vintras. Magnus Ennerberg har betytt mycket. Det var aldrig några stora ord, men alltid när jag var junior så fick man ett ’tja’, ’hej’, en klapp på axeln, ett skratt, varje gång man såg varandra. Jag minns framförallt väl en gång efter en jämn förlust i en stor tävling, som jag var helt själv på den gången. Jag satt helt knäckt i ett hörn efter matchen, ensam, när han kom fram, satte sig bredvid mig och fick mig från helt knäckt till taggad på revansch på bara några minuter. Det hade han inte behövt göra, men jag antar han såg att jag var själv och otroligt besviken. Det betydde mer än han nog förstod då.”
André är född 1994, samma år som en annan André är född – dubbelproffset André Göransson.
– ”Vi spelade mycket dubbel ihop när vi var mellan 15 och 18 – bland annat vann vi en ITF-tävling i Kramfors för juniorer.”
Han skrattar.
– ”Jag lever lite genom André idag. När han valde att fortsätta satsa efter college var jag faktiskt förvånad. Jag visste hur han tänkt kring livet och annat som finns. Men nu hetsar jag honom som bara den: kör hela vägen nu! Topp 10? Det tror jag på riktigt att han kan greja.”
Är det bittert att det inte blev du?
– ”Nej, inte alls. Jag kan hundra procent säga att jag bara är glad för hans skull.”
Från hockeymecka till tennisdrömmar
Att växa upp med tennis i Örnsköldsvik – i ett uttalat hockeyfäste – var ingen självklar väg in i sporten.
– ”Jag spelade hockey också. Men pappa var gammal norrlandsmästare i tennis i yngre år. När vi flyttade ut till en stuga utanför Övik lade jag ner hockeyn, gick upp i vikt – jag gillar mat – och då sa mamma att jag fick hitta på något. Då tog pappa med mig till tennisen.”
Öviks TK minns han med värme.
– ”Det är en fantastisk klubb. I en mindre klubb finns möjligheten att se alla spelare. Tränarna där ställde upp mer än man kan förvänta sig. De kunde hämta mig klockan sju på morgonen vissa dagar och köra mig till hallen.”
Men för att ta nästa steg krävdes miljöombyte.
– ”Anledningen att jag flyttade vid 13-14 års ålder var att det var långa avstånd att åka för att hitta motstånd. Det gick snabbt att förstå att det var till Uppsala och neråt i landet jag behövde röra mig för att hitta motståndare i min ålder. I den åldern sa också Övik att de inte riktigt kunde hjälpa mig vidare i satsningen. Då blev det först Lund en kort sväng, sedan Malmö Bellevue.”
Åren på RIG i Båstad och gymnasietiden minns André som både roliga och utvecklande – men inte utan frågetecken.
– ”Jag fick vänner för livet. Men jag vet inte om jag som 16-åring var redo att flytta hemifrån. Det var också en hel del tränarbyten – från Sami Seppänen och sedan ytterligare två tränarbyten, om jag minns rätt. Jag hade nog önskat mer kontinuitet. Träningen var bra, men kanske lite väl mycket grupp. Jag hade gärna haft lite mer individanpassad träning.”
När drömmen om proffslivet tog slut minns han exakt.
– ”Det var i Edinburgh. Jag var där och hälsade på min syster som var tillsammans med Tim Göransson. Där beställde jag min första öl en kväll. Tim tog en bild på mig som jag skickade till mina föräldrar, för vi hade en deal: första gången jag dricker alkohol är min tennissatsning över. Och jag kände att det var dags då.”
Cykelolyckan året innan hade satt sina spår
– ”Efter nio månader borta var det svårt att få ihop en fungerande, progressiv utveckling igen. Där någonstans tappade jag glöden och tron på det. ”
Yrkeslivet i tennisen har blivit ett sätt att hitta tillbaka till sporten – utan att själv stå på banan.
– ”De sista åren på gymnasiet var mycket skador och frustration. Under många år efter att jag slutat ville jag knappt vara i en tennishall. Men efter att ha jobbat med padel ett tag började känslan förändras. En dag frågade Mikael Pihl, tränare på Ullevi TK, om jag ville komma förbi klubben på en intervju – och där började det.”
Han pausar en sekund.
– ”Det var ett sätt att försöka hitta kärleken till tennisen igen, vilket jag är glad att jag gjort. Inte som spelare och inte direkt som tränare, men genom att jobba i miljön omge mig av sporten igen.
När vi reser oss från bordet har restaurangen fyllts ytterligare. Sorlet är tätare nu, personalen rör sig vant mellan borden och eftermiddag har blivit kväll på Andra Långgatan. André, som kom med cykeln direkt från jobbet på Ullevi, ska vidare till ett gym i närheten och träna. Själv promenerar jag mot spårvagnen vid Järntorget.
Det känns passande. För samtalet handlade egentligen om just det: att röra sig vidare. Att byta miljö. Att våga släppa taget – och ibland hitta tillbaka igen. Precis som André gör från och med maj, när han börjar ett nytt jobb på Matchi. Nya utmaningar – nya möjligheter!
