KRÖNIKA. Niklas Lindkvist blev kär i tennis som nioåring. Fyrtio år senare ser han hur samma kärlek krockar med en verklighet där inte alla har råd att vara med.
Av: Niklas Lindkvist, författare till ”Vem ser jag i spegeln?” och tennistränare i Värnamo TK.
Som jag kan längta tillbaka till tiden då man var en liten grabb. Jag kan riktigt locka fram både dofter och känslor. Och särskilt starka minnen har jag från tennisbanor.
Jag började mitt tennisäventyr 1985. Jag var nio år och hade sett en lapp på min skola att man kunde få komma och prova på tennis. Det var vår och vackra fågelläten hördes i luften. Jag vet att jag rusade hem till mamma och pappa och sa att jag ville testa tennis. Efter lite diskussioner så bar det av till Apladalens två grusbanor i Värnamo.
Jag fick låna ett racket av mannen som höll i prova-på-tennisen. Jag tror att jag fastnade efter första slaget. Vilken känsla det var när den där gula, runda filtbeklädda bollen vidrörde strängarna. Hela kroppen fylldes av värme vid tillslaget. Jag njöt.
Banorna låg mitt i Apladalen (en typ av en hembygdspark där många tar en promenad). Precis vid en av de två banorna låg en liten stuga som användes som omklädningsrum. Den kändes gammal och nergången. Efter att prova-på-träningen var slut hade mannen sagt till min mamma att ”Din grabb borde nog fortsätta med det här”. Och vad tror ni hände? Jo, jag fortsatte många år framöver. Jag spelade på och utvecklades mer och mer. Allt kändes som en underbar lek. Det blev matcher, både seriespel och tävlingar, och mamma och pappa fick till och med köpa en husvagn för att jag skulle kunna tävla.
Tennis var och är tyvärr en alltför dyr sport om man vill vara med på så mycket möjligt. Det gör ont i mig. Jag vet att det finns talanger runt om i landet men finns det inga pengar kring just det barnet. Ja, då är det svårt. Nja, inte bara svårt. Det är väl nästan stört omöjligt att ta sig dit man vill utan cash.
Jag spelade på till jag var sjutton år och i min absolut sista match lyckades jag vinna en final över en kille som var två år äldre där jag var stor underdog. Men det gick. Efter den turneringen slutade jag och satsade på innebandy i stället. Det handlade om pengar. För att få ytterligare en knuff med min tennis hade jag varit tvungen att ta mig vidare. Pengar.
Idag spelar min pojk och flicka. Min grabb är fjorton och han har lirat i åtta år. Det finns stålar i branschen. En del föräldrar har de kulor som behövs för att ha den senaste utrustningen och åka på de där lägren utomlands för att utvecklas. Men de flesta har tyvärr inte pengarna som krävs. Visst, är du en extrem talang kan det finnas sponsorer som kan skjuta till lite slantar. Men för de allra flesta barn blir det lite seriespel och någon tävling här och där i närområdet. Och visst, det räcker för många. Det gör väldigt ont i en tennisälskande pappas hjärta att behöva säga till sin son eller dotter ”Tyvärr, vi kan inte vara med i den där turneringen. Det blir för dyrt”. Och hur många lyckas egentligen att ta sig hela vägen ut i världen och leva på sporten? Inte särskilt många.
Min filosofi har alltid varit ”Spela för att det är skoj, lär dig tennis i unga år så kan du ha riktigt kul med sporten hela livet”.
Så till alla er som inte har de ekonomiska möjligheterna. Fortsätt att spela. Ha kul med din tennis. Utvecklas så gott det går i din hemmaklubb. Och den bistra sanningen här i livet är ju att alla tyvärr inte har samma möjlighet. Det gäller det mesta. Sorgligt att pengar ska styra.
Nu drar jag på mig min Värnamo Tennisklubb-overall och ger mig av till vår hall för att träna ett gäng barn som verkligen älskar tennis. Det är nog inga ni kommer att se på TV i framtiden men ni borde se deras leenden just här och nu. De njuter av att klappa till bollen. De njuter av att vara i hallen. De skrattar och tramsar när de har vattenpaus. Det riktigt gnistrar i deras ögon när de kommer in i hallen och ska få spela TENNIS!
Hoppas att det får vara så en lång tid framöver för dessa barn.
Hälsningar från Värnamo
Niklas Lindkvist
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
LÄS INTERJUN MED NIKLAS OM HANS BOK: https://baslinjen.com/2025/12/04/boken-som-far-vuxna-man-att-grata-darfor-traffar-niklas-lindkvists-berattelse-om-tennisalskande-dante-rakt-i-hjartat/
