Det är torsdag strax före lunch när vi kliver in på Ölstugan Tullen på Avenyn. Lokalen är ännu nästan tom när personalen möter oss med leenden. Under samtalets gång fylls borden successivt på, sorlet tilltar och lunchrusningen tar fart – men runt vårt bord får vi behålla lugnet. Här, över klassisk husmanskost och bubbelvatten, möts två av Göteborgstennisens mest tongivande profiler för ett samtal om livet inom tennisen, ledarskap, människosyn – och om vad sporten egentligen lärt oss bortom linjerna på tennisbanan.
”Över borden på Tullen” är en intervjuserie i sju delar där varje samtal tar avstamp i två set. Det ena setet kretsar kring det genomgående temat ”Vad har tennisen lärt mig?” – frågor som återkommer i varje del. Den andra halvan anpassas efter gästens egen vardag, resa och erfarenheter. Resultatet är personliga samtal om idrott, arbete, relationer och livet i stort – förda i en avslappnad miljö. I den här första delen, mitt på Göteborgs paradgata.
Av: Linus Eriksson
Plats & tid: Ölstugan Tullen Avenyn, en torsdag 11:00 i februari. (Läs mer om Ölstugan Tullen Avenyn)
Beställningen: Fredrik Persson – Biff à la Lindström. Roberth Järpmyr – Fiskgratäng
Dryck: Bubbelvatten för båda
Tid i tennisen: Persson – Började som tränare 2001 i Helsingborg. Järpmyr – Började 1998, först två år som timtränare fram till 2000, därefter heltid på Gothia
Nuvarande roller: Persson – Chefstränare för Gothia Tennis. Järpmyr – Ansvarig för tennisskolan, tillträder som klubbchef i sommar
Starkaste tennisminne: Persson – SM-medaljer både som spelare och tränare – samt att se Roger Federer i Stockholm 2010: ”Min underläpp skakade.” Järpmyr – Bollkalle vid Davis Cup 1994 i Scandinavium
Vi är först in i lokalen. Avenyn ligger fortfarande lite sömnig, kanske på grund av minusgraderna i luften, men inne på Tullen är stämningen varm och omhändertagande redan från första sekund. Personalen visar oss långt in i restaurangen, bort från entrén och sorlet, till ett bord där vi kan prata lite mer ostört. När beställningarna är lagda – biff à la Lindström till Fredrik Persson, fiskgratäng till Roberth Järpmyr och bubbelvatten i glasen – är vi redo för ett samtal jag längtat efter länge. Ett samtal om Gothia Tennis och nycklarna – kanske hemligheterna – bakom plantskolans mångåriga bidrag till svensk tävlingstennis.
Men vi börjar där den här artikelserien alltid kommer börja: i det personliga.
Vad har tennisen lärt er – om livet, människor och er själva?
Den kanske största frågan av dem alla ställs direkt. Vad är den viktigaste livslärdomen tennisen gett er?
Roberth Järpmyr utbrister ett spontant ”oj, vad svårt”, men nämner någon sekunds eftertanke ödmjukhet och förståelse för vad var och ens styrkor är.
– ”Jag har alltid resonerat att jag inte är bättre än någon annan. Jag har aldrig haft någon prestige. Om någon annan kan göra ett bättre jobb med en spelare eller någon arbetsuppgift så är det också fördelaktigt att den personen tar hand om det istället för mig. Sen kan jag tycka att jag är bättre på vissa tennisskolegrupper – och då tar jag också dem.”
Fredrik Persson ser tillbaka på ett helt liv format av idrotten, både som spelare och tränare:
– ”Tennisen har lärt mig många saker som spelare, men andra saker som tränare. På något sätt har tennisen gjort livet väldigt mycket bättre. Jag har många vänner som inte valt idrott och som kommit in på andra, ibland inte fullt så positiva, spår i livet.”
Åren i tennishallar har också blivit en skola i människokännedom. Persson beskriver hur han lärt sig att mota konflikter med sitt egna lugn.
– ”Ibland kommer människor in i hallen upprörda över vad det nu kan vara. Håller man sig själv lugn så tar de ofta ett par steg tillbaka. Hade jag brusat upp hade det troligtvis blivit en större argumentation än nödvändigt.”
Persson och Järpmyr bollar lite tankar fram och tillbaka och landar i ett resonemang att ingen är perfekt, men att det finns bra sidor hos alla och som tennistränare behöver man kunna navigera och fungera med alla personligheter, vilket också är en av anledningarna till att tennistränaryrket är både utmanande och spännande.
För Järpmyr har tränaryrket inte bara satt spår i hur han leder på banan – utan också i hur han är som person i vardagen. Han beskriver sig själv som social, pratglad och relationsorienterad, något som blivit ännu tydligare genom åren i hallen. Minnet av hur Henrik Ekersund hjälpte honom hålla sitt första tal på sin brors bröllop sitter fortfarande kvar starkt i honom som ett minne av hur bra det är att ibland pushas utanför sin komfortzon.
– ”Jag pratar alltid mycket och om det beror på yrket eller inte låter jag vara osagt,” säger han och skrattar.”Men jag gillar att prata. Föräldrar skickar ofta sms med frågor, medan jag hellre tar det över telefon. I januari satte jag upp telefontider och bad alla ringa mig istället – men då ringde nästan ingen! Folk vågar inte prata längre. Jag fick börja be eleverna ringa mig under telefontiderna så jag inte satt sysslolös, haha.”
Persson nickar igenkännande, men beskriver hur yrket framför allt format hans förhållningssätt till med- och motgång:
– ”Som yngre tränare tog jag spelares förluster mycket tuffare. Med åldern har man lärt sig hålla ett annat förhållningssätt. Ibland vinner man, ibland förlorar man.”
Persson skrattar till när han blickar tillbaka på sin egen naivitet som ung tränare:
– ”Jag trodde när jag började att det var ganska lätt att få fram duktiga spelare. Men shit – det tar tid, timmar, engagemang. Det krävs otroligt mycket mer än jag först trodde. Och man måste uppdatera sig hela tiden. Tennisen utvecklas verkligen hela tiden och jobbar man med tävlingstennis blir det extra viktigt att hålla sig ajour.”
De personliga erfarenheterna glider snabbt över i ett större resonemang om hur själva tränarrollen förändrats över tid. Båda är överens om att yrket professionaliserats kraftigt de senaste 15 åren.
– ”Fysträningen förr var rusher upp för backen. Nu är den superseriös – tennisspecifik, med videoanalyser och ett helt annat föräldraengagemang. Förr hade vi räkafton med alla föräldrar – sådana arrangemang är inte lika enkla att få in i schemat i dag,” säger Järpmyr.
– ”Man ska vara fystränare, mental coach, tekniktränare, motivator, psykolog,” fyller Persson i. ”Det krävs mycket mer av en som tränare idag. Förr lämnade föräldrarna mer över spelarna till tränarna. I dag tar de ofta själva ett större ansvar, vilket gör att tränarens roll också blir att guida föräldrarna.”
I takt med att de sätter ord på hur tränarrollen förändrats framträder också de personer som format dem mest som människor. För Järpmyrs del: Christian Helltén och Henrik Ekersund.
– ”Henrik hade passion. Han bollade in sina spelare utan en krona extralördag morgon 07.00 ochkörde till Båstad utan ersättning. Allt handlar inte om pengar – Henrik satte verkligen spelarens bästa i främsta rummet.”
– ”Och Christian har format dig mycket,” inflikar Persson.”Du har tagit mycket av hans sätt att leda på, men satt din egen prägelpå det.”
Persson blickar i sin tur tillbaka på sina egna tränare:
– ”Mitt lugn kommer nog från dem. Jag har ofta tänkt: hur hade Roland tänkt i den här situationen? Och om den tanken fortsatte ploppa upp många år efter mina sista träningar med dem, då är det uppenbart att de haft ett stort inflytande på mig.”
Gothia Tennis – familjekänslan, framgångarna och framtiden
När Christian Helltén, som på många sätt varit Gothia Tennis personifierad, tar ett tydligt steg tillbaka i sommar förändras vardagen i hallen. Under över 20 år har han varit något av en fadersfigur för personalen – en mantel som Järpmyr är medveten om blir omöjlig för honom att fylla.
– ”För mig innebär bytet av arbetsroll mer ansvar och mer administrativt arbete.”
En nyckel som varit central i Gothias framgångar – och som fortsatt ska vara det – är den familjära känslan som symboliserat föreningen både internt och externt under många.
– ”Vi är en liten klubb där det blir nära och personligt,” säger Persson.
– ”Familjekänslan innebär trygghet för eleverna. Som liten klubb är vi inte lika kantiga vilket är en styrka vi ska bygga på. Samarbetet mellan tränare och reception funkar bra, och det är lättare att hoppa in extra om man är sugen på att spela mer. Alla känner alla – på ett sätt som inte är lika vanligt i större föreningar,” fyller Järpmyr i.
Gothia gick för ett antal år sedan från sex till tre tennisbanor och blivit en rackethall. Pulsen i hallen har ökat och ekonomin stärkts – samtidigt som det givetvis varit smärtsamt att förlora tennisbanor. Padelbanorna används dock för minitennis, och målet är fortsatt tydligt: att så många som möjligt ska få testa på och börja spela tennis.
Trots begränsade resurser har Gothia under många år varit framgångsrika på juniorsidan. Spelare från klubben på Hisingen har kontinuerligt nått långt i SM och nationella tävlingar och framgångarna har aldrig upphört att komma. Vad är hemligheten?
Båda är eniga i att upptagningsområdet på Hisingen är en styrka. Här möter klubben många unga med stark drivkraft – och familjer som ser idrotten som en möjlighet att skapa bättre förutsättningar för sina barn. Det märks i engagemanget, träningsviljan och i hur mycket både spelare och föräldrar är beredda att investera för att ge satsningen en ärlig chans.
Persson pekar även på individualisering som en viktig förklaring:
– ”De spelare som blivit bäst de senaste åren är inte produkter enbart av vår verksamhet. Det har varit skräddarsydda upplägg – morgonträningar, privatlektioner och extrapass. Klubbverksamheten har varit basen, men sedan har det byggts individuella lösningar utöver den.”
På frågan om Gothias roll i Göteborgstennisens kretslopp säger båda två att klubben varit och fortfarande är en plantskola till storklubbarna.
Persson utvecklar:
– ”Spelare slussas inte sällan vidare till större klubbar. Vissa stagnerar, några blir skadade och en del tar nästa steg. Men vi har över tid tydligt märkt att det är inte alltid är bättre att byta till en större klubb där du blir en i mängden. Hos oss kan du bli mer prioriterad och få ett mer skräddarsytt upplägg. Vi är starka i åldrarna 10–14 just nu och jobbar på att kunna behålla de äldre lite längre – som att Emil Curovic fortfarande spelar hos oss.”
När lunchrusningen är som intensivast har Ölstugan Tullen fyllts till sista bordet. Maten är uppäten, sorlet ligger som en matta över lokalen och tränartrion ska strax tillbaka till Hisingen för ännu en dag i hallen. Det trevliga lunchsamtalet kan sammanfatta med att tennisen lär oss mycket. Det må vara en ensamsport där man ibland står med matchboll emot sig men kan vända och komma tillbaka i matchen – precis som i livet. Vilket kanske gör det till en av de bästa skolorna för livet man kan ha?
