Linus veckobrev 24 januari: Svensk tennis i dimma – om ett vägval utan klarhet

Det är mer än en gång de senaste månaderna som jag fått både verbal och skriftlig kritik för att jag alltför sällan uttrycker mina egna åsikter på Baslinjen.
”Men vad tycker du egentligen – var inte så feg, säg vad du tycker!”

Jag har medvetet försökt undvika det. Inte för att jag saknar åsikter, utan för att jag aldrig haft ambitionen att Baslinjen ska vara ett forum för att driva mina egna ståndpunkter. Min roll – och Baslinjens roll – har varit att rapportera om vad som sker i svensk (och emellanåt nordisk) tennis så neutralt som möjligt, även om den uppmärksamma såklart ibland kan ana vad jag tycker, inte minst i poddformatet.

Idag gör jag dock ett undantag. Inte för att jag vill peka finger, utan för att tystnaden kring ledningsfrågan i Svenska Tennisförbundet har blivit så påtaglig att den i sig blivit ett problem.

Det finns säkert de som undrat varför Baslinjen inte rapporterat mer om just frågan vad gäller ordförande och styrelse, trots att den varit aktuell i över ett halvår. Det korta svaret är: vi har försökt.

I somras, efter det första utspelet från Christer Gardell, bad jag Petra Tedroff, ordförande i valberedningen, om en intervju. Svaret var tydligt: valberedningen arbetar konfidentiellt, ger inga intervjuer och kommenterar inte mediainlägg. Sällan har jag fått ett mer bestämt svar från någon, om att inga svar kommer ges.

Vid nästa utspel, under BNP Paribas Nordic Open, tackade Gardell ja till en intervju – Ulf Rosberg nej. Resultatet blev att det inte blev någon intervju alls.

I november tackade Region Syds ordförande Carsten Svantesson nej till att medverka, trots att han öppet presenterat en mycket fin och tydlig powerpoint för regionens klubbar över vad som gällde med processen enligt region Syd.

När Gardell tilldelades Svenska Tennispriset i december bokades först tid för ett kort samtal, 15-20 minuter, men det ställdes in dagen före. Diplomet fick överlämnas till sekreteraren i dörren.

För drygt en vecka sedan kontaktade jag Åsa Hedin och Ulf Rosberg med ett konkret förslag om en debatt dem emellan. Hedin svarade att det inte var aktuellt. Rosberg bytte ämne och ställde motfrågor. Något ja blev det inte. 

Parallellt har jag kontaktat 28 tennisklubbar för att höra om de vill berätta var de står i frågan. Kanske, tänkte jag, ligger det även i klubbarnas intresse att stå för någonting – att ha en åsikt. Fem har svarat. Tjugotre har inte återkopplat.

Vad säger det om klimatet i svensk tennis just nu?
Är det rimligt att en så central fråga präglas av så stor försiktighet, och kanske, även, en rädsla för att inta fel positionering vid ett eventuellt ledningsskifte?

Ur ett mediaperspektiv har processen varit extremt svår att följa. Tystnadskulturen är påtaglig. Ingen vill säga fel. Ingen vill stöta sig med fel personer. Samtidigt har debatten till stor del kommit att handla om pengar – 100 miljoner – snarare än om det sportsliga innehållet, riktningen för svensk tennis och hur vi faktiskt ska ta oss framåt. De diskussionerna har hållits bakom lyckta dörrar mellan landets regioner och utmanarna. Har den nuvarande förbundsstyrelsen på motsvarande sätt redovisat sin plan och sina resurser för att genomföra den?

Jag hade gärna bevakat ett öppet, seriöst val där kandidater presenterar sina idéer, både internt och externt, och där medlemmarna får ta ställning. Nu har ingen velat yppa några ord i media om processen sedan den fått fart igen, efter en inledning där Gardell körde på i högerfilen utan handbroms följt av en lugnare period. När ingen nu vill prata, inte ens om tennis, blir det svårt att skapa förståelse för situationen och när både sittande ordförande och utmanare tackar nej till att debattera, blir det ännu svårare att förstå hur medlemmarna ska kunna bilda sig en uppfattning. En del har fått information genom sina klubbar som i sin tur informerats av sina regioner, men det har långt ifrån nått ner i alla led.

Det i sin tur leder ofrånkomligen till antaganden. Inte för att man vill spekulera, utan för att tomrummet måste fyllas på något sätt när svar uteblir.

Åsa Hedin är i dag ordförande i Svenska Tennisförbundet. Samtidigt har Christer Gardell öppet föreslagit Ulf Rosberg som hennes efterträdare. Rosberg har varit engagerad i processen, haft möten med regioner och ringt många samtal runt om i Tennissverige och även utanför landets gränser för att skapa sig en uppfattning om vad som behöver göras för att få svensk tennis på rätt spår igen. Det i sig är positivt, men kanske snarare en påminnelse om hur viktigt det är att den typen av dialog faktiskt sker regelbundet. Hylla det som hyllas bör, men saker ska heller inte tas ur sina perspektiv – visst är det snarare ett svaghetstecken att inte göra det uppenbara än att allt för rikligt berömma något som i grunden är sunt förnuft?

Hedin har i sin tur blivit hårt kritiserad under den här processen. Förbundets ”förtydligande” som publicerades i december, om relationen mellan pengar och makt, uppfattades av majoriteten som olyckligt och bidrog knappast till att lugna situationen. Snarare tvärtom. En hantering som, åtminstone i efterhand, ger anledning att ifrågasätta hur kriser bör kommuniceras.

I det här läget hade en offentlig debatt varit ett tillfälle att reda ut frågetecken och ge medlemmarna klarhet. Att tacka nej till det väcker frågor. Tänker Hedin ställa upp för omval? Eller inte? Och om inte – varför har det i så fall inte kommunicerats tydligare?

Om sittande ordförande inte kandiderar igen, så behöver självklart regionerna genom klubbar – och därigenom medlemmarna – ges möjlighet att ta del av, eller till och med ta fram, flera alternativ utifrån den vetskapen.

Om man summerar nuläget och hur processen utvecklats är det svårt att inte känna att svensk tennis står inför ett vägval. Frågan är om det valet just nu sker på ett sätt som ger medlemmarna tillräckligt underlag – och tillräckligt med alternativ – för att känna förtroende för utfallet. Är den kandidat som nu pekas ut så tydligt rätt person att leda det skifte svensk tennis står inför?

Svensk tennis är inte bara elit. Det är elit, också, men svensk tennis är framför allt bredd, föreningsliv och ideellt engagemang. Eldsjälar i små och stora klubbar, på landsbygd och i stad, som får verksamheten att fungera varje dag. Det är där ryggraden i svensk tennis finns och även i framtiden måste finnas.

Behöver vi då inte en ordförande som är djupt förankrad just där? En person av rörelsen, som är synlig, tillgänglig och inte rädd för att prata tennis – öppet och ofta?

Ändå undviks intervjuer nu, när det gäller som mest. Ändå undviks debatt.

Varför?

Finns det en rädsla för kritiska frågor? För att blotta okunskap? Eller för att den demokratiska processen riskerar att bli just – demokratisk? Vore det så farligt om man sätter svensk tennis i främsta rummet? Rätt ska väl vara rätt, om man har goda intentioner?

Hur rimmar det här med att vilja leda en folkrörelse byggd på engagemang och delaktighet?

Utan hinten om 100 miljoner kronor: hade Ulf Rosberg varit ett självklart namn i diskussionen? Hade han ens varit ett av flera?

Här är det viktigt att förtydliga vad som faktiskt har sagts rörande cashen. Det finns inga kontrakt på pengarna eller direkta löften, utan Gardell har sagt att han kan tänka sig skjuta in finansiella medel på 100 miljoner kronor fördelat över fem års tid om en bra styrelse tillsätts. Och sedan har han rekommenderat Rosberg som styrelseordförande.

Vad är en bra styrelse? Enligt Gardells uppfattning. Var går gränsen när han säger att ”nej, det här är ingen bra styrelse – pengarna uteblir”?

Vad som däremot förmedlades först, att hela styrelsen behöver avgå, är inte längre något krav. De som sitter på ett år till har rätt att sitta kvar, och Rosberg kandiderar som ordförande utan krav på att få välja personer till styrelseposterna som är uppe för omval på årsmötet i april. Detta ställde till den demokratiska processen inledningsvis, när kravet var just hela styrelsens avgång. Nu är det kravet borta, men hur mycket har det påverkat processen och ligger det kvar som en skugga över legitimiteten i det som sker nu? Är det här en bidragande förklaring till försiktigheten som präglar debatten idag – att ingen får försäga sig?

Jag har vid ett tillfälle frågat Rosberg rakt ut om de 100 miljonerna är villkorade med att han blir ordförande. Den frågan besvarades inte. Heller. Vad ska man dra för slutsats av det? Hade han haft något emot att berätta det om svaret varit nej?

Och återigen, observera, det finns inga garantier på att pengarna kommer att komma in. Överhuvudtaget.

Det finns också ett annat, mer lågmält scenario. Ett där initiativtagarna till förändringen kan konstatera att de faktiskt redan har uppnått mycket av det de säger sig vilja: de har satt ljus på ledningsfrågan, tvingat fram en debatt och skakat om en organisation som länge präglats av försiktighet. I ett sådant läge hade det kanske varit det mest hedervärda att låta processen leva vidare utan att själv stå i centrum för den – även om det innebär att kliva åt sidan som ordförandekandidat. Vad som då eventuellt händer med pengarna blir i sammanhanget sekundärt.

Det talas mycket om en fempunktsplan som utmanarna tagit fram som förslag på väg framåt för svensk tennis. Men är den egentligen så unik i sitt innehåll? Är det inte frågor som diskuterats i svensk tennis i många år? Det verkliga problemet har väl snarare varit genomförandet – inte bristen på idéer. Här får vi utgå ifrån att en ny ledning, oavsett hur den ser ut efter årsmötet i april, sätter fart på genomförandet.

Vad vill jag då se? Det är läge för en ny ledning. Med en ordförande som är förankrad i bredden inom svensk tennis. Som är transparent, nyfiken och genuin. En person som älskar att prata tennis, som inte kan allt men som lyssnar och lär. Och som också förstår vikten av elittennis.

Jag vill inte se en ordförande som uppfattas som ett politiskt projekt, eller som förknippas med att rollen ”köps” med pengar – oavsett hur välmenande avsikten sägs vara.

Samtidigt behöver styrelsen kompletteras med kompetens, driv och expertis. Gärna ett tydligt expertråd vid sidan av styrelsen. Där är jag helt enig med det som alla verkar eniga i.

Just nu har valberedningen ett enormt ansvar i att ta fram en trovärdig motkandidat. Eller, är det valberedningens roll? Det är snarare landets regioner som har ett stort ansvar i att omgående ta fram och presentera en motkandidat för valberedningen. Någon med förtroende i landet, med föreningsbakgrund, tennisförståelse och gärna även näringslivserfarenhet. En person av folket, inte någon politiker som kandiderar för sitt eget egos skull.

För annars riskerar detta att sluta riktigt illa – inte organisatoriskt, utan för engagemanget ute i klubbarna.

Om man ändå landar i att pengar väger tyngre än principer – varför inte vara helt transparent med det? Då kan man åtminstone vara ärlig mot rörelsen. Kanske till och med lägga ut ordförandeposten på auktion? Högstbjudande vinner – kanske vi kan få in 50 eller 100 miljoner till?

Mitt förslag då? Jag älskar elitidrott. Men jag väljer i det här fallet bort pengarna. Och jag tycker fler borde göra det.

Mitt val är Robert Samuelsson.

Jag hoppas att klubbrepresentanter och regioner tar sig tid att tänka en vända till. På vilka värderingar vi står för. På vad som är viktigt i grund och botten. Och framför allt: att börja våga kommunicera.