Tjugo år utan tennis – och nu känns det som att jag precis har börjat

”Jag trodde att min tenniskarriär tog slut när jag var arton. Men två decennier, två barn och ett spontant ‘kan du komma ner och spela lite om 30 minuter?’ senare står jag här igen, med ett sug efter att utvecklas som är större än någonsin.

Det här är lucka två i Baslinjens adventskalender, skriven av Anna Ferreira Gomes, Djursholms TK.

Av: Anna Ferreira Gomes

Jag står på banan, racketen i handen, kroppen tung, andan i halsgropen och huvudet fullt av tvivel då det var 20 år sedan jag var i denna matchsituation senast. Marginal existerar inte, dubbelfelen är många och jag stampar frustrerat inombords och tänker: “Varför utsätter jag mig för den här lidelsen” parallellt med ”jag kan bättre än så här, egentligen.” Hjärnan vill prestera men kroppen bara strejkar. För varje dåligt slag kryper ångesten sig närmare, men jag måste fortsätta. Jag måste ta mig igenom detta för på andra sidan finns ögonblicket jag spelar för. Jag förlorar första set, ligger under 3–5 i andra. Matchen har pågått i 2 timmar. Jag lyckas vända och vinna andra set och tar sedan matchen med 10–8 i supertiebreak. Flowet (eller i just detta fall faktiskt lättnaden) som jag nästan glömt att jag älskar infinner sig.

Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle börja spela tennis igen och dessutom spela Veteran-SM, vinna det två år i rad och även åka på Nordiska Mästerskapen och VM, hade jag nog bara skakat på huvudet. Det fanns inte ens på kartan. Då hade jag inte hållit i ett racket på nästan tjugo år. Tennis var något jag gjorde som barn och tonåring i Skanör-Falsterbo TK, mycket och ofta. Jag började spela när jag var fyra år, tävlade som sjuåring och låg runt topp fem i landet när jag var mellan åldrarna 11–18. Efter det tog livet vid – resor, universitet, jobb och familj och barn. Tiden sprang iväg och tennisen var inte aktuell och jag hade inte en tanke på att börja spela igen. 

Så stod jag där för fyra år sedan, mellan två jobb, för första gången kanske någonsin med riktig mycket tid över. Barnen var i skolan, min man och alla vänner jobbade och efter det att jag städat ur och rensat alla garderober och allt man tar tag i som annars aldrig hinns med tänkte jag: Vad gör jag nu?
Av ren impuls mejlade jag alla klubbar i Danderyds kommun tidigt en måndag morgon. En tränare i Djursholm svarade direkt: ”Kan du komma ner och spela lite om 30 minuter?”

Jag körde ner till hallen och där började allt om på nytt. Nu när jag faktiskt spelar förstår jag hur mycket jag har saknat det.

Att spela tennis igen var en märklig känsla i början. Jag trodde att jag skulle känna mig “hemma” på banan direkt, men verkligheten sa något helt annat. Självbilden behövde uppdateras och det tog ungefär två år innan jag slutade bli frustrerad och kände att jag kunde leverera resultat. Samtidigt var det så roligt! Nu har jag spelat i fyra år och tävlat i tre år. Det som har varit den största förändringen gentemot förr är matchmomentet. När jag var liten kom detta naturligt och var en del av vardagen. Jag är inte en person som kan stå och bolla lite för att “underhålla formen” utan om jag ska bli bra på att tävla måste jag träna på att spela match.

Jag är medlem i Djursholms tennisklubb och är en del av serielaget. Det finns många hallar runt Danderyds kommun och jag nyttjar de flesta. Jag skriver upp mig på sign-in pass och bokar strötider där det finns ledigt. Stegspelet på Good to Great har varit extra givande och ett helt perfekt upplägg: femton matcher på hösten, femton på våren, mot alla möjliga speltyper, män som kvinnor. Det har verkligen tvingat mig att jobba mig igenom allt från nerver till fysik och taktik.

En av de finaste sakerna med att vara tillbaka i tennisen är gemenskapen. I Djursholm hade vi ett D35-lag med åtta tjejer, och vi hade så otroligt kul. Vi vann serien ett år, vilket var en bonus, men det är allt runtomkring jag minns bäst. Att få känna sig som ett lag och att jobba mot något tillsammans. Att vinna är alltid målet men man behöver också njuta av resan dit.

Träning och löpande matcher har gett resultat vilket öppnade upp för möjligheten att spela VM. En helt ny värld! Motståndarna var riktigt tuffa, något som inspirerade mig. Jag vann några matcher, förlorade några och känslan jag lämnade med var att jag ville fortsätta utvecklas, bli bättre och utmana internationella spelare än mer nästa gång. Målet är att börja spela fler tävlingar utomlands framöver.

På samma tema, att inspireras av de som är bättre, så förlorade jag en match nu i november, mot mycket duktiga Nadja Roma. Jag blev totalt demolerad av henne men kände att det var det bästa som kunde hända. Jag insåg hur mycket det fortfarande finns att jobba på i mitt spel. Det fick jag också bekräftat från pappa, min ständiga supporter, som efteråt sa att “serven kan inte bara vara något som startar poängen, den måste bli ett vapen”. Där är jag inte riktigt än men det kommer.

Det är svårt att peka ut ett enda minne som sticker ut från de här fyra åren. Det är mer känslan av att ha hittat tillbaka till något jag trodde att jag lämnat bakom mig. Att stå på banan och känna samma glädje som när jag var liten och samtidigt veta att jag inte är klar utan bara börjat, känns fantastiskt kul. Jag är också väldigt glad och tacksam för de fantastiska människor jag har fått möjlighet att lära känna, de nya relationerna som formats, de spontana skrattstunderna och den vänskap som vuxit fram på och utanför banan.

Jag hoppas också att fler kvinnor hittar hit. På veteransidan är det många män, men inte lika många kvinnor. Vi behöver bli fler och det finns så många duktiga kvinnor runt om i landet. Det finns så mycket glädje, gemenskap och tenniskunnande kvar att hämta oavsett när man kommer in i det, så jag hoppas på bättre uppslutning framöver. Jag får ofta frågan hur jag hinner med både att träna och tävla med en 10-åring och 7-åring hemma? Nu när de är äldre är det lättare att få ihop helheten. Ibland följer de med på träningar och tävlingar. De träffar nya kompisar, springer runt i hallen och samtidigt får de med sig kärleken till sporten på köpet.

Min plan? Att fortsätta. Att nöta matcher. Utveckla spelet. Skaffa mig en riktig serve. Spela fler tävlingar och förhoppningsvis stå på banan långt upp i åren – helst till 90+. Jag har sett andra göra det i Båstad så det hoppas jag på även för min egen del.

Det här är mitt andra tennisliv. Och känslan? Fantastisk – jag har bara börjat och ser fram emot fortsättningen!