När idrotten tog plats i samhällets balansräkning

KRÖNIKA. Idrotten i Sverige har gått från folkrörelse till samhällsinstitution. Från ideellt arbete och egna klubbstugor till statliga stöd och politiska förväntningar på att lösa allt från kriminalitet till psykisk ohälsa. Men vad händer när resurser och förväntningar inte längre går ihop?

Idrotten i Sverige föddes ur folkrörelsetraditionen. Människor gick samman för att träna, tävla och skapa gemenskap. Man byggde egna klubbstugor, skrapade ihop pengar till planer och hallar och organiserade verksamheten ideellt. Staten höll sig vid sidan och idrotten var självständig i både innehåll och ekonomi.

Under sent 1900-tal förändrades bilden. De första stora statliga stöden gjorde att idrotten fick en ny roll. Kommunerna började investera i hallar, regeringen skapade ekonomiskt stöd för deltagande, och plötsligt blev idrotten en del av samhällsbygget. Politikens hjälpreda.

Sättet idrotten talade om sig själv förändrades också. Genom att träna i förening skulle barn och unga bli friskare, smalare, goda medborgare och bättre på multiplikationstabellen. Senare framställdes idrotten även som lösningen på integration, kriminalitet, jämställdhet och psykisk ohälsa. Idrotten spelade med och var inte sen med att visa på att så var minsann fallet med studier på den egna verksamheten.

Idag pratar vi mycket om anläggningsbrist. Många hallar är slitna, köerna växer och man kan inte sätta upp en basketkorg utan att hamna i konflikt med stadens skönhetsråd. Trots det finns höga förväntningar. Idrotten har sålt in sig själv som ett universalplåster på samhällsproblemen och politiken vill se effekt i siffror.

Det finns en humor i det hela, även om den är bitter. Vi förväntar oss att föreningslivet ska fixa gängkriminalitet, övervikt och ensamhet med samma budget som förr användes till att köpa in nya matchtröjor och en kanna saft.

Stödet 2025? Sådär 717 spänn per person och år, eller 59kr i månaden. Billigare än Netflix. På det ska rubbet in, från bamsegympa till landslaget i alla idrotter.

Visst, lite onyanserat. Men ska idrotten fortsätta beskrivas som en fri rörelse för folket, eller som en samhällsinstitution som får betalt för att leverera lösningar? Båda kanske någon klok säger. Oavsett måste både staten och idrotten vara ärliga. Resurser och förväntningar måste hänga ihop, och idrott måste också få vara bara just idrott.

HÖR NÄR FREJ JOHNSON GÄSTADE PODDEN HÄR: