Hon var en av Sveriges mest lovande tennistalanger, men skador och mentala spöken satte stopp för proffsdrömmen. I stället hittade Kristina Andlovic en ny väg i livet som tränare. Efter spännande anhalter i tre olika Oslo-klubbar och akademijobb på Good to Great kombinerar hon idag rollen som coach i Spårvägens Tennisklubb med familjelivet. I en längre träff med Baslinjen reflekterar Andlovic över den mentala resa som tagit henne från tennisdrömmar till tränargärning.
Av: Linus Eriksson
Från mitt hem i Solna säger Google Maps att det ska ta lite över en timme med cykel. I högsta laget, men jag vet att Spårvägens klubbchef Frej Johnson gör den här resan så gott som varje dag och vill givetvis inte vara sämre. Jag svettas över Skanstusllbron men fram kommer jag. För det är just i Spårvägens tennishall, en av få hallar jag ännu inte varit i någon gång, som jag ska träffa Kristina Andlovic. 18 år gammal var hon rankad 470 i världen och var en av Sveriges mest lovande spelare vid tillfället och senare jobbat som tränare i Norge, på Good to Great, Saltsjöbaden och nu i just Spårvägen. Hur går det till när man går från en elittenniskarriär till att coacha elitspelare men bara något år senare jobba heltid med vuxentennis?
Det första som slår mig när jag parkerar cykeln bredvid Spårvägens tennishall är vilken härlig idrottsplats jag befinner mig på. Det andra att det spelas musik i entrén. Kristina möter mig vid dörren och jag skiner upp direkt. Dels, såklart, för att det är kul att träffa Kristina, men kanske framförallt för att jag mitt i hälsningskramen ser att hon har på sig Kalle Anka Cup-overallsjackan från år 2000! Samma år min egen tenniskarriär peakade med min semifinal i 11:årsklassen. Faktum är att jag och Kristina faktiskt båda spelade för Göteborgslaget det året – hon i 13:årsklassen och jag i 11. Kristina vann Kalle det året.
– Mamma rensade därhemma och gav mig en stor plastsäck med kläder, skrattar Kristina. Så hittade jag den här och har haft på mig den hela veckan nu.
Vi slår oss ner i två riktigt sköna och inbjudande fåtöljer längst bort på läktaren. Ute på banorna pågår spel på fyra av fem banor trots att klockan är 13:15 en vanlig tisdag. ”Det är så här det ser ut så gott som varje dag”, berättar Kristina. ”Jag är på banan från 07:00 varje dag fram till 12 eller 13.”
En vanlig dag lämnar hon barnen 06:30 på två olika ställen, springer in i hallen 06.56 och sen är det fullt ös fram till lunch.
– Efter tränarträffen på KLTK i februari kände jag suget efter att köra tävlingsspelare igen, men det funkar inte med min livssituation med en 6- och en 9-åring hemma och själv separerad. Det här är tredje året jag enbart tränar vuxna.
Men först ska vi gå tillbaka i tiden och börja från början.
Kristina Andlovic representerade Lilla Edets TK som junior. Lilla Edet, en liten tätort mellan Göteborg och Trollhättan, kanske mest känt för pappersbruket som tillverkar toalettpapperet ”Edet”. Där tränade hon mycket med sin pappa Stanko. Fördelen med att köra mycket med pappa var att han kunde träna hur mycket som helst. Stanko hade inga kunskaper före han började drilla Kristina, men hade ett stort intresse och lärde sig efter hand. Men hennes tekniktränare var Pelle Fridell.
– När Pelle hade tid tog vi någon lektion. Då stod pappa bredvid och lyssnade.
Sedan gjorde Kristina och Stanko mer eller mindre samma grejer som Kristina kört med Pelle. När hon sedan var 13-14 år och började på Ullevi TK fick hon Lasse Jönsson som tränare och slutade då med Pelle.
– Med Lasse var det mycket slag och långa intervaller. Jag minns att vi körde 100 bollar hörn-hörn, haha.
Lilla Edet var en fantastisk talangfabrik runt millennieskiftet. Tobias Virdhage, Kristina Andlovic, Sandra Wikström, Erik Bohlin, Caroline Virdhage var bara några av namnen som höll till bland de bästa i Sverige i sina åldrar. Inte alla, men många av dem, körde extra med Stanko sena kvällar och helger. Tider inte många heltidstränare annars skulle vara sugna på att köra.
Kristina nådde långt, men inte dit hon hade hoppats. När hon tänker tillbaka och funderar så säger hon att hon ser tillbaka på sin karriär med glädje och att hon älskade att träna tennis och uppskattade alla erfarenheter som kom med att satsa på sporten.
– Att klara sig själv, resa , upptäcka olika kulturer och ta ansvar för mat, hotell, träningar.
Ett av de starkaste minnena hon har är från Bahamas och Nike Junior Masters när hon var 14 år,
– Vi gick på en delfinshow, riktigt påkostad, som var hur häftig som helst! Allt upp till 18 år på juniortouren var roligt. Vi reste med landslaget till Tyskland och lite sånt där. När jag skulle ta steget över till seniortennisen och 10 000-dollarstävlingarna blev det mer ensamt…
Tennismässigt känner Kristina att hon hade större potential än vad hon fick ut, men huvudet och kroppen spökade. När hon ökade träningsdosen gick utvecklingen uppåt och framåt, fram tills hon skadade sig. Ju äldre hon blev började tankarna kring ekonomin bli också bli fler och jobbigare att bära. Det var jobbigt att resa och jobbigt att göra det själv.
– Mina föräldrar betalade och det skapade press och stress hos mig. De ville inte ge mig den stressen, men jag kände den ändå.
När hon var 19 år kunde hon inte tävla på ett år på grund av problem med ryggen. När hon kom tillbaka spelade hon ett år till, nådde mer eller mindre samma ranking som tidigare, men efter det sa det stopp. Kroppen höll helt enkelt inte.
– Med facit i hand är det självklart att jag skulle lagt mer tid och fokus på fysträning, men också på att jobba med de mentala bitarna.
När Kristina gick skadad vid 19 års ålder började hon jobba lite som tränare i Lilla Edet. Efter tenniskarriärens slut när hon var 21 kombinerade hon jobb där med plugg före hon flyttade till Norge och Holmenkollens TK. Det var tack vare Pelle Fridell som hon fick den möjligheten. Där var hon i ungefär två år och arbetade med tennisskolan. Hon var egentligen lite inne på att plugga till sjukgymnast men insåg att hon hellre ville förebygga skador än ta hand om dem, så istället utbildade hon sig till PT.
Efter Holmenkollen bytte hon Osloklubb till Nordstrand där hon fick ta hand om tävlingsspelarna mer. Det tyckte hon var kul, framförallt efter att ha bytt upp sig från boendet i klubbstugan med massa möss springandes omkring. Men trots att hon trivdes så infann sig en hemlängtan eter ett år.
– Så jag var på väg hem till Sverige, men fick ett erbjudande från Ullern Tennis jag inte kunde tacka nej till. Så där blev jag lite konsult och egenföretagare samtidigt som jag jobbade lite som PT och pluggade en idrottstränarutbildning.
Fem år blev det totalt i Oslo.
– Oslo är en jättefin stad! Jag köpte skidor för att ta mig ut på ”tur” och lite sådär, precis som norrmännen gör.
Livet kan ibland ta oväntade vändningar. När Kristina satt i utbildningsbänken i Växjö råkade hon av en slump se att personen framför sig där och då skickade in en ansökan till ett tränarjobb på Good to Great Tennis Academy. Även om tanken innan det inte hade slagit henne så tyckte hon det verkade intressant och gjorde detsamma. Hon fick jobbet varpå flyttlasset gick till Stockholm, trots att hon aldrig trodde att hon skulle bo i den svenska huvudstaden.
Jobbet på akademin var med tävlingsspelare och innebar mycket resande, vilket blev tufft efter ett tag. Hon var ofta hemma två veckor, reste två veckor och hade intensiva somrar men aningen lugnare på vintern.
– Det var tufft mentalt att vara ansvarig för 16-18:åriga tjejer i en fas i karriären där man själv varit några år tidigare. Det handlade mycket mer om det mentala än om själva tennisspelet. Många var frustrerade och det var mycket gråt. Det var nästan alltid någon som var ledsen för att det inte gått bra och jag kände att jag ofta fick lägga mer fokus på den som var ledsen än på den som var glad.
Kristina fick hand om tio tjejer som hon tog över efter Mikael Tillström – en inte alltför tacksam situation att sättas i.
– Jag tänkte inte så mycket på det där och då, men det var ganska tufft. Jag sätter stor press på mig själv och vill att det ska bli bra, att spelarna ska utvecklas, göra bra träningar och en god stämning i gruppen och på banan. Jag gjorde mitt bästa och man kan inte vara mer än sig själv.
Kristina funderar lite och säger att när hon flyttade till Norge så tänkte hon att hon kunde lära sig en del av Pelle, men de visade sig att väldigt sällan sågs. På Good to Great var enda tillfället hon stod med någon av de mer etablerade tränarna på fredagar när de körde med vuxna i Members Club. Den hon kom att prata mest med var Robin Brage, eftersom de var i ungefär samma ålder.
– Jag var också ensam tjej och det blev lite grabbigt emellanåt.
Kristina kände att demonerna från hennes egen karriär kröp sig på och att ångesten från hennes egen karriär kom tillbaka fast nu som coach. Pressen att leverera resultat blev jobbig att hantera. När hon sa upp sig blev det helt tyst från hennes kollegor och arbetsgivare, trots tidigare löften om att hjälpa henne vidare i arbetslivet inom andra områden om hon så önskade.
Efter tiden på GTG, som blev 1,5 år 2014-2015, var hon mentalt slutkörd när det gällde tennis och fokus var inriktat på att göra något annat. I samband med att hon slutade på akademin blev hon också mammaledig och fick en automatisk paus i ett år. Tanken var att plugga, men hon råkade träffa på Frej Johnson i Saltsjöbaden och insåg att tennisen var en trygghet i sig. För att det skulle fungera med familjelivet kombinerade hon tävlingsgruppen med vuxenträning.
– Jag hade haft någon vuxentimme i Norge och fått feedbacken att hon gav för mycket instruktioner och pratade för mycket.
Senare kom Kristina att följa med Frej Johnson till Spårvägen 2021 när han bytte klubb och idag tränar hon enbart vuxna och trivs bra både med grupperna, folket i klubben, hallen och arbetstiderna.
– Jag älskar träning själv och går själv till gymmet och tränar gruppass. Det är så roligt när eleverna säger att det är den bästa timmen på veckan när de får komma hit och spela. Efter 7-12 är man inte på topp, ofta är jag helt slut för man ger allt, men det är ett roligt jobb .
Hennes egen tennis är helt lagd på is. Hon har spelat KM i mixeddubbel, men även då smög sig en nervositet in.
– Men den typen av nervositet kände jag inte när jag själv satsade, för då hade jag problem med allt runtomkring tennisen. På tennisbanan har jag inte haft problem att stå i centrum, utan det var mer ifall jag till exempel skulle vinna finalen och behöva hålla tal.
Hon ger ett exempel från en tävling i Kroatien.
– Det ska inte spela någon roll, men då tänkte jag på det jobbiga som kanske skulle komma om jag skulle bli tvungen att hålla ett segertal. När jag lite senare var i final i en tävling i Falkenberg kom samma tankar upp igen att ”shit, jag kanske måste hålla segertal?!”. Då vann jag och de frågade mig efteråt om jag ville hålla tal – då sa jag nej och slapp.
I Slovenien fick man hålla segertal som tolvåring berättar hon, men i tävlingen hon spelade där kom hon tvåa och kom undan där med.
Idag trivs Kristina kanon i Spårvägen, och ser sig själv vara kvar i klubben många år framöver. Klubben kanske ska få bygga ut hallen och kanske kan man då få till ett gym hon kan hålla lite pass i. Hon vet om någon vad som krävs som tävlingsspelare och känner att hon inte har tiden för att ansvara för den typen av spelare idag, med allt vad det innebär och tid som behöver läggas.
Jag frågar henne vad hennes bästa minnen är från karriären, varpå hon berättar en story från en av hennes första 10 000-dollarstävlingar i Slovenien.
– Jag flyttade till Slovenien för att träna där när jag var 16. Allt låg så nära i Slovenien, i Sverige är man så långt ifrån alla tävlingar. Men i alla fall, jag skulle spela en 10K-tävling inomhus och gick till final genom att slå två topp 300-spelare. Det var riktigt häftigt och jag var exalterad över att få mina första prispengar. När jag skulle hämta ut dem hade chefen för pengarna stuckit iväg med dem. Jag fick kämpa riktigt hårt och ligga på för att få dem där pengarna, men det dröjde ett helt år innan jag hade dem på kontot.
Tiden rinner snabbt iväg och vi har pratat i nästan 1,5 timme när barnen börjar droppa in i hallen för de första grupptimmarna på eftermiddagen. Kristina, som alltid varit intresserad av utbildning och har både pluggat upp gymnasiekompetensen, gjort 75 högskolepoäng idrottstränarprogrammet med inriktning tennis och läst ekonomi inom idrott 7,5 poäng, berättar att hon sökt en fotbollstränarkurs för 6-12 åringar på 7.5 poäng inför hösten. Att lära sig mer är aldrig fel.
På vägen ut går vi förbi ett av de ljusaste tränarrummen jag någonsin befunnit mig i, med utsikt ut mot idrottsplatsen. Ett öppet kontorslandskap med ritningar för utbyggnaden på väggarna. Frej Johnson berättar om planerna, vi byter en t-shirt mot lite Baslinjedämpare och jag tackar både honom och Kristina för besöket. På vägen ut berömmer jag Frej för att han cyklar hela vägen mellan hemmet i Solna och Spårvägen.
– Ja, men när man gör den sträckan tur och retur förtjänar jag att ha en elcykel, eller hur?
Jag går ut, låser upp damtrallan och trampar igång kedjan av mig själv. En timme senare är jag framme, lägger t-shirten i tvättkorgen och sätter mig för att renskriva texten innan jag glömmer slutklämmen jag kom på när jag rullade över Guldbron vid Slussen.
SENASTE REPORTAGEN PÅ BASLINJEN:
- Så byggde USA världens starkaste tennisnation – här är modellen bakom Gauff, Fritz och generationen som förändrade sporten
- Morgonträning, kladdkaka och tennisdrömmar – tvillingarna Paskasch pushar varandra varje dag
- Svensken bakom USA:s tennislyft: “Sverige gör exakt samma misstag som vi gjorde för 15 år sedan”
- Från freshman till odödlig – Måns Dahlberg lämnar Virginia som dubbel NCAA-mästare
- 15 år och redan på väg att bli oumbärlig i kulisserna – Milan har hittat en alternativ väg till sin tennisdröm
