Tennisbanan är en helig mark. När Witold Bajera, 86 år om några dagar och tidigare världsmästare, går ut på banan är det på fullt allvar och med vinst för ögonen.
Av: Linus Eriksson
Witold Bajera kliver in i entrén tillika receptionen, tillika cafeterian ,i Solna Tenniscenter en onsdag eftermiddag i oktober. Han är punktlig. 14:20 hade vi sagt – 14:20 är han på plats. Det regnar ute och han bär det hopvikta paraplyet i vänster hand. Witold är klädsamt brun i hyn och även om jag inte redan vetat att han varit ute och rest hade jag kunnat gissa mig till det. Den här gången var det dock ingen tennisresa, utan ren och skär semester.
– Det går en stor internationell turnering på Mallorca just nu som jag teoretiskt hade kunnat åka till direkt från Kreta, berättar Witold. Men då hade det krävts att jag varit ambitiös och tränat på semestern, för man måste komma till en turnering förberedd.
Hade du inte kunnat spela lite på Grekland då?
– Åker jag på semester är det semester, punkt slut. Det blir svårt att övertala mig till att spela tennis då.
Betyder det att du ser tennis som ett jobb, eftersom du inte vill spela tennis när du är ledig?
– Tennis för mig är heligt. Tennisbanan är en helig plats. Dit kliver du in för att antingen lära dig något eller ha skoj, vilket är upp till dig. Det är inte ett jobb för mig – även när jag jobbar några timmar i veckan som tränare i Mälarhöjden så ser jag det inte som jobb. Men spelar jag själv så tränar jag ordentligt.
Varje vecka är Witold tränare fyra timmar i rad för vuxengrupper i Mälarhöjden. Han berättar att i slutet av varje vårtermin påminner hans grupper honom om att inte tänka tanken att sluta, utan ”vi ses i augusti igen”. Den 25:e november fyller Witold 86 år. Vi sätter oss vid ett bord i hörnet av entrén och jag ber Witold berätta sin historia från början.
Witold är ifrån Polen och började spela tennis där som ung. Han tyckte det var sådär roligt i början. Pingis däremot, som han också lirade, tyckte han var mer kul. Så han slutade spela tennis men kom tillbaka några år senare och började ta det mer på allvar då. Tränaren var tuff och ställde krav, vilket Witold både tyckte och än idag tycker var bra.
– Jag höll även på med musik och spelade trummor. Efter några år sa tränaren till mig att det inte funkade att spela musik på nätterna och tennis på dagarna. Jag var tvungen att välja och valde musiken.
Musiken följde Witold under många år, precis som idrotten och tennisen har gjort genom livet. Han tränade mycket hela sin ungdom och påstår att han sprang två mil om dagen, minst.
– Någon sa till mig att har man laddat batterierna som ung så räcker det långt. Det lever jag på än idag. Att förlora en match på grund av sämre kondition än motståndaren finns inte.
Idag spelar Witold tennis två till tre gånger i veckan. Sedan 20 år tillbaka tränar han ofta med sin landslagspartner Rolf Westman som han rest och upplevt mycket med.
– Folk frågar hur jag mår, men jag tänker aldrig på hur gammal jag är. Framförallt inte ute på tennisbanan, där gäller allt eller inget. När juniorer säger ”jag är trött” så tänker jag att junioren inte fattar vad trött är. Trött blir man när man spelat i tre timmar i 40 grader värme och kroppen börjar säga ifrån – inte när du tränar en timme.
Att Witold brinner för tennis går inte att ta miste på, precis som sin filosofi att alltid ge allt när du är ute på banan.
– På tennisbanan ger du allt. Du kanske inte kan och det gör ingenting om dina framsteg sker långsamt, men varje gång säger jag till mina grupper att bollen inte ska studsa två gånger.
Det har nu gått över 50 år sedan Witold kom till Sverige 1972. Hans första jobb blev i Ljungskile på Västkusten, som musiker. Då hade han dessförinnan bott i Finland i fyra månader, men trivdes inte så bra utan ville vidare.
– Däremot, ett av de stora målen med att åka utomlands var att köpa en bil. Den köpte jag i Finland och tog med till Sverige. Bilen och trummorna, det var allt jag hade.
Musiken tog honom på en upptäcktsresa genom landet. Han har spelat i allt från söder till Kiruna i Norr. Luleå, Piteå, Skellefteå. Ställena är många. Idag har det gått 40 år sedan han la trumpinnarna på hyllan – som med allt annat så växer man ifrån vissa av sina intressen.
– Men jag gillar fortfarande att höra på bra musik. Senast nu på Kreta var det en trio som spelade fantastiskt på kvällarna. Tjejen som sjöng var en riktig stjärna! Hon sjöng som Amy Winehouse!
I Polen hade Witold gått en tränarutbildning på 60-talet och arbetat på heltid som coach.
– Jag studerade på Polens motsvarighet till GIH. Utbildningen höll på i fyra veckor och vi bodde alla tillsammans under den tiden.
I Sverige blev det istället att han så småningom öppnade en kvarterskrog och började spela tennis på egen hand istället för att träna andra. Efter att ha vunnit RM i 50-årsklassen utan att tillhöra en riktig klubb så började snacket gå om att han borde komma med i EM-laget. Tränade gjorde han mestadels med kompisar i Solna under flera år men hamnade till slut i Mälarhöjden.
– Jag spelade även en del med kompisar på Tennisstadion. De gjorde allt för att vinna mot mig men jag förklarade snällt och enkelt att det inte går. ”Du lärde dig spela som 35-åring och jag som ung – det gör skillnaden mellan oss väldigt stor.”
Filosofin han baserar sitt tennisspel på är att tennis handlar om rörelse, men att 90% av alla spelare rör sig för dåligt och ofta fastnar 2-3 meter bakom baslinjen och bara ”pangar på”.
– Tittar du på en 20-åring kan du tycka att de spelar bra, men sen när det blir poängspel finns det ingen tanke. De kan inte bredda spelet, de tar inget steg in i banan och att byta tempo finns inte. När jag hör en 14-15-åring säga att de kan tennis, då blir jag förbannad och säger ifrån. Det finns så mycket kvar att lära sig.
Den största framgången, hittills får man säga, kom 1988 när Sverige mötte USA i finalen av lag-VM. Witold förlorade första setet i sin singel stort men motståndare till tiebreak i det andra setet innan även det gick i amerikanens favör. Westman vann sedan sin singel. Dubbeln löste de tillsammans och blev världsmästare. Witold var glad, men gladast av alla var Rolf Westman.
– Jag har aldrig sett Roffe så glad förut. Han var i sjunde himlen! Jag var förbannad efter min förlust i singeln och gick ut på banan till dubbelmatchen bestämd med att vi skulle vinna den. De skulle få släpa mig av banan!
Året efter mötte Witold samma amerikan igen som han förlorat sin singel mot. Även den gången blev det förlust.
– Jag vann första set då, förlorade det andra och ledde supertiebreaket med 7-4 innan han vände och vann med 10-8. Han spelade fantastiskt och jag var så trött att jag helt enkelt inte orkade. Sånt som ungdomar idag inte förstår.
Totalt har det blivit ett VM-guld och två eller tre silver för Witold. Han minns inte exakt, men sätter stort värde i att spela VM och representera Sverige eftersom vem som helst inte kan anmäla sig och åka dit – man måste bli uttagen.
Nästa år är det som vanligt dags för ett nytt VM på hösten. I år gick världsmästerskapet redan på våren i Turkiet, något Witold inte gillade eftersom svenskarna inte hunnit förbereda sig för grusspel om det spelas redan i mars.
Vad kommer målsättningen vara för er nästa år?
– Att vinna, såklart. Vi åker alltid dit för att vinna! Den sista gången vi tog silver kunde Roffe inte spela på grund av skada och jag var inte i form på grund av en hälsporre. Jag spelade riktigt, riktigt dåligt. Kunde inte träffa banan.
En timme har gått, Witolds parkering har redan gått ut och vi reser oss upp för att åter gå ut i regnet. Samtidigt som vi promenerar bort mot bilen berättar Witold hur han först tränade juniorer men inte längre orkar med det. När han själv var yngre brydde han sig inte heller om ifall bollen gick in eller ut säger han, men idag betyder tennis mer för honom än så och viljan att träna någon som inte ger allt finns inte hos honom.
– Tennis är på allvar för mig idag. Samtidigt som jag kan skoja på banan. Jag brukar säga till mina elever: ”ursäkta, det är inte någon pensionärsklubb det här – bollen får faktiskt bara studsa en gång.” Då skrattar alla.
SENASTE REPORTAGEN PÅ BASLINJEN:
